review

1001 album du måste höra innan du dör

By |October 3rd, 2021|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

För tre och ett halvt år sen började jag lyssna igenom rekommendationerna i boken 1001 album, jag har tidigare betat av samtliga filmer i 1001 filmer. Även de obskyra konstfilmerna. Där kändes det lite som man inkluderat filmer som knappt går att få tag på för att man skulle få känslan av att det fanns pärlor kvar att upptäcka.

I musikboken fick jag istället känslan av att man inkvoterat smala band som ingen lyssnade på för att de var kommunister, inget som imponerar på mig. Men trots allt mitt grävande i musikhistorien hittade jag nya favoriter.

Jag började inte från början, utan hoppade direkt in i rockens storhetstid 1965-1975, först därefter började jag om kronologiskt. Var det familjära plattor kunde jag beta av flera på en dag. Fastnade jag för något, lyssnade jag tills jag tröttnade. Ibland i flera veckor.

Jag ångrar att jag inte skapade en spellista med favoritlåtar, men Applemusic skapar spellistor med det jag lyssnat mest på varje år, så lite statistik har jag tillgänglig.

Jag köpte Hejira med Joni Mitchell redan när jag var tonåring och en samlingsplatta när jag köpte skivor för att spela på restaurangen där jag jobbade, men jag fastnade aldrig riktigt. Blue lyssnade jag på när jag gick igenom tidningen Pops lista över de hundra bästa skivorna strax innan det här projektet, men jag har inte varit deppig på många, många år, så det passade inte då.

Nu är ju inte Blue en deppig skiva, upptäckte jag, den är ju kul! Det var den första jag riktigt fastnade för och mest spelad 2019 blev Court and spark som är ännu festligare.

Queen har jag haft ett avigt förhållande till, men den här gången blev det ett stickspår där jag lyssnade igenom hela katalogen och älskade det. Made in heaven blev den platta jag lyssnade mest till, förmodligen för att det var den sista och jag inte ville släppa taget.

Talking Heads har jag gillat sen jag var tonåring, men Remain in Light hade jag inte hört innan, det finns ett skönt groove som växer ju mer man lyssnar.

Jag gillar när plattorna uppmuntrar till att lyssna på repeat, när man inte vill stänga av. Todd Rundgrens A Wizard, a True Star från 1973 är inte ett av dessa. 55 minuter ljudexperiment och märkliga infall. Hellre än att lyssna igen vill man bara stänga av, men spår 1,9,13,14,15,17 och 19 är 32 minuters magi, nästan. Inte ens hårt rensat kommer man undan Cool Jerk som dyker upp när man mår som bäst. Man får snabbt klicka fram till nästa spår.

En av de första skivor jag köpte var Electric Light Orchestras Out of the Blue. Jag tror inte att jag hade kände till dom då, men man fick två lp för priset av en, en affisch och bäst av allt ett rymdskepp man kunde vika ihop av kartong och ställa på skivtallriken när man spelade så den snurrade runt. Kul när man var tolv år och fortfarande en av de bästa skivor jag hört.

Säg Sugar, Pixies och Grant Lee Buffalo och jag ser ut som en fågelholk men det var det jag lyssnade mest på 2020, tillsammans med mer bekanta Byrds, Kinks och Small Faces.

Jag föredrar ju lugn musik, i år fastnade jag för Beth Ortons Central Reservation, Sufjan Stevens Illinois och The Flaming Lips Yoshimi Battles the Pink Robots.

Coldplay hade jag ju hört men inte lyssnat på. Debuten fastnade jag för rejält och den tog sig också in på min topp 25 lista, vilket innebär att av alla skivor i boken är det den, tillsammans med Court and Spark, som jag lyssnat mest på sen 2015 (när jag skaffade Applemusic).

Viktor Olsson – Ny platta

By |September 25th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

 

Det har gått tre år sedan Viktor Olsson, den felande länken mellan Per Gessle och Håkan Hellström, debuterade med Stenungsund, en skiva som jag fortfarande anser är en av de bästa svenska debuterna någonsin. Stort skivbolag i ryggen och hjälp av mina idoler Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij. Det blev bra, och på det följde tv-framträdanden och konserter.

Det kom som en liten chock faktiskt när jag läste att skivbolaget droppat Viktor. Vilka förväntningar levde han inte upp till? Jag gissar att det är något som han också funderat på. He could have been a contender, he could have been somebody. Och vem har inte funderat på det ibland. Det är det som gör att Viktors musik berör även mig, fast jag är dubbelt så gammal. Jag kunde också varit en contender. Marlon Brando har droppat citatet (i Storstadshamn?) och givit namn åt skivans kanske bästa låt.

Men det finns faktiskt packat med bra låtar här, T-shirt och jeans, Bestäm dig och Kent-drivet i Fjärilar vid floden. Bra texter och starka melodier. Ändå har jag först svårt att riktigt älska skivan. Jag förstår att texten är viktig i inledande Så det är och man har lagt tid på arrangemanget, men varje gång jag spelar skivan så är det som att skivan startar med fyra minuters tystnad. Även när jag anstränger mig för att verkligen lyssna, så försvinner musiken utan ett spår.

Maskros i vinden är också ett spår som inte betyder något för mig, men som kanske växer om man är yngre. Det är tio låtar på skivan och åtta är fantastiska, betyget fyra av fem sitter som en smäck.

Men man behöver ju inte nöja sig med det. Förra året kom EP:n Mil av ljus och jag gör som jag gjorde med Håkans senaste, jag plockar två spår från EP:n och byter ut låtarna jag inte vill höra och resultatet är fem plus!

Lyssna själv här på Spotify eller Apple Music.

Filmåret 2017

By |March 7th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Årets Oscarsgala kom och gick och färre än någonsin tittade. Det har naturligtvis kommit flera analyser på varför folk har lessnat, men den stora anledningen är så klart att de nominerade filmerna inte höll måttet.

Varje år brukar jag titta igenom min IMDB statistik och lista de filmer som jag gillar mest av de som är någorlunda nya, att det dröjt tills nu innan jag fått tummen ur, beror inte bara på att jag är en lat bloggare, utan också att jag velat se åtminstone några av de filmer som man bör ha sett först.

Gamla filmer ser jag gärna, under året som gått har jag bland de 300 filmer jag betygsatt bl a sett filmer från boken 1001 filmer du måste se innan du dör. De flesta i den boken har man ju sett och många av de obskyra filmer som var svåra att få tag på behöver man inte se, men några pärlor vaskade jag fram.

Nya filmer däremot känns ofta som ett jobb att se. Superhjältefilmer t ex lyckas en gång av tio få ihop något som kan vara underhållande för stunden, oftast inte.

Många gånger upplever jag att man gör filmer för att man har en idé och inte mycket mer att komma med. Antingen det är en idé till ett soundtrack där man med en ständigt stegrande ton skapar spänning i något som egentligen är helt ointressant (Dunkirk). En Disneymusikal med sex och våld, som vem då ska se? (The shape of water). Eller en historia om människor som visar sig vara komplexa rollfigurer, men som tvingas traska runt i ett manus utan handling. (Three billboards…) Ett manus som kunnat varit intressant om det byggt på en sann historia, men det gör det ju inte, så istället undrar man bara vad som hände med manusförfattarna i Hollywood. Har de inget att berätta längre?

En tanke är ju att tiden vi lever i, där allting måste vara politiskt korrekt, gör att det blir så mycket begränsningar för den som vill skapa något att det bara blir en tumme. Och den där tummen värmer inte tillräckligt.

Det politiskt korrekta är nödvändigt om samhället ska vara inkluderande för alla. Jag vill inte leva i ett samhälle som inte är det, men samtidigt måste det finns en väg framåt där allt inte blir så infernaliskt trist.

För tonåringarna ”millennials” framstår t ex tv-serien Vänner som hopplöst omodern redan. Redan i första säsongen finns ett lesbiskt par med, och även ett lesbiskt bröllop, något som var kontroversiellt och vågat då, men skämten runt det upplevs som mossiga av dagens unga. Och det är dessa unga som är målgruppen till de flesta filmer som görs, inte jag.

Efter #metoo roade jag mig med att titta igenom alla James Bond filmer; där har ni ett kul drinking game. Varje gång Bond framstår som sexistisk kan ni ta en hutt, men kör inte hem.

Som exempel kan jag nämna en scen där någons sekretare ska gå tvärs över rummet, böja sig och plocka upp något ur en låda. Sean Connery följer henne med blicken noga och utstuderat, hon vänder sig om och tittar mycket besvärat på honom. Här måste man antagligen förklara för unga tittare att det är meningen att vi ska tänka att Bond är en riktig karlakarl som gör som han vill med kvinnor och även om en tjej känner sig obekväm så gillar hon det innerst inne.

Man har uppenbarligen försökt anpassa Bondkaraktären till nutiden allt eftersom, men man har också tappat lite av charmen på vägen. Det ska bli intressant att se nästa film och hur de hanterat det stora skifte som #metoo förde med sig.

Men en film hittade jag faktiskt som nästan fick full pott av mig, Lasse Hallströms A dog’s purpose. Man gråter, man skrattar, man blir helt omtumlad. Det finns fantasi i historien om hundar som återföds och hittar hem, och inte minst så finns det hundar i filmen. Helt obegripligt att den inte blev mer omtalad. Det var absolut ingen flopp, den drog in sin budget flera gånger om.

Riktigt långa filmer ser jag gärna på bio, då det finns mindre distraktioner där. Bladerunner 2049 var en sån film, ska man ens lägga tid på den måste man verkligen vara på humör. Den är långsam och dyster, naturligtvis. Jag var lite omskakad efteråt.

Kong: Skull island såg jag också på bio, en riktig äventyrsfilm som jag gav ett väldigt högt betyg. Underhållande. 

 

 

Sista och fjärde filmen på min topp fem, (och är inte det talande över filmåret, så vet inte jag vad), är svenska filmen Borg. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men om man växte upp på 70-talet hade man inget val. Jag kan inte minnas att tv-apparater rullades in i klassrummen när Björn Borg spelade, det passade nog bättre när Stenmark var i rutan under några minuter, men man kom inte undan tennisen heller. Kul att se sjuttiotalet i filmen och hur stor Borg faktiskt var, inte bara i Sverige.

Jag har naturligtvis inte sett allt, och mina årslistor är inte heller låsta till bara senaste året. Det kan mycket väl dyka upp någon av förra årets filmer på nästa års lista. Jag hoppas det, jag vet inte hur många fler trista filmer jag orkar med.

Årets topp tio i musik

By |December 23rd, 2016|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Det börjar bli dags att sammanfatta året som gått. För mig har det varit ett fantastiskt år, jag har fått göra det jag tycker är allra roligast; att fota. Samtidigt har jag varit arbetslös och nu är A-kassan slut och i och med det bestämde jag mig för att satsa på mitt företag och se om jag kan försörja mig på det.

Att inte ha ett jobb kan naturligtvis vara en stor press för många, det har jag full förståelse för. Jag lever ett enkelt liv och jag har under flera år lärt mig att leva på lite pengar, så för mig har det varit väldigt avslappnande. All stress och ångest jag förknippar med mitt gamla jobb är borta, och det har avspeglat sig i den musik jag lyssnat på. Jag har satt ihop en spellista med tio av årets favoritlåtar, men egentligen är det framför allt album som jag lyssnat på. Listan hittar du på Spotify här.

1. Håkan Hellström – Valborg

Få recensenter verkar ha valt Håkans senaste skiva som en av årets bästa, vad det beror på, skrev jag om i förra blogginlägget. Det är också en av anledningarna till att jag hellre väljer Håkans bästa låt, den som jag tror folk fortfarande kommer att sjunga om 200 år. Spellistan med Håkans alla låtar är det jag lyssnat mest på. Det är inget snack om det.

2. Van Morrison – Sweet Thing

Förra året upptäckte jag en massa gammal musik som jag missat genom Apple music, men i år har jag sakta och metodiskt jobbat mig igenom listan i tidningen Pop #10 1994. När tidningen kom var det nog mest kul att läsa om skivorna jag redan hade, kanske köpte jag Stone Roses debut och blev frälst, men det var nog allt. Nu har man andra möjligheter, även om det var med viss möda jag letade upp vissa av plattorna. Det är ett musikaliskt äventyr som jag starkt rekommenderar och hela tidningen finns på nätet här.

En av skivorna jag inte ville släppa var Astral Weeks. Jag har bara lyssnat på samlingsplattor med Van Morrison innan och då går man miste om stämningen här. Jag misstänker att Håkan lyssnat på arrangemangen, jag tycker mig höra ett släktskap.

3. Eagles – Peaceful Easy Feeling

Det är egentligen först nu i slutet på året som det blivit lite lugnt, jag har ju varit ute och fotat mest hela tiden. Men stress som tär på en har jag sluppit och i och med det har jag också lärt mig att uppskatta amerikansk västkustrock. Eagles är perfekt att softa till.

4. Fleetwood Mac – Crystal

Fleetwood Mac kan mycket väl ha blivit min absoluta favoritgrupp under året. Blues är inte min grej, men när de blev ett popgäng på 70-talet, då blev det också helt fantastiskt bra musik. Låtarna är så välproducerade att det blir som hemliga rum man gå runt i och bara upptäcka små ljudfinesser i. Det finns inga dåliga spår på de fem plattorna (Fleetwood Mac, Rumours, Tusk, Mirage och Tango In The Night) så börjar man lyssna, kan man inte sluta.

5. Laleh – Colors

Laleh gör också musik med mycket att upptäcka i. Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på henne innan, så i år gjorde jag något åt det.

6. Primal Scream – Inner Flight

Screamadelica är en skiva jag missförstått innan. Hitten Loaded och titeln antydde att detta skulle vara väsnigt, men det är det ju helt klart inte. En skiva att se soluppgången till om man varit ute och festat hela natten. Föreställer jag mig, det var nog 25 år sen jag gjorde det sist.

7. Bob Marley & The Wailers – Don’t Rock My Boat

Innan reggaen blev kommersiell släppte Bob Soul Revolution Part II, som Pop-killarna ansåg vara en av de 100 bästa skivorna som gjorts och alltså bättre än någon av alla de skivor med Bob Marley som folk har hört. Lite snobbigt kan man tycka, men till slut hittade jag skivan på Spotify. Och den var ju helt fantastisk, om man kan tänka sig det lösa svänget på Exile on Main Street, fast reggae och inte lika många instrument. Don’t Rock My Boat dök senare upp med titeln Satisfy My Soul på Kaya. Tyvärr har flera av låtarna på Soul Revolution försvunnit sen jag hittade skivan. Synd för det är ett riktigt mysigt album.

8. Razzy Bailey – I Hate Hate

Att hitta en artist man inte ens hört talas om innan av den här klassen är inte så vanligt (om vi inte pratar om ny musik, för då har jag ingen aning). Den här låten var med i nya filmen American Honey, där den gjorde starkt intryck på mig, bra film också. Låten är från 1974 och låter som soul, men Razzy är en vit snubbe med skägg som lirar country. Texten känns dagsaktuell och kommer garanterat att få dig på gott humör.

9. Thåström – Slickar i Mig Det Sista

Efter förra årets konserter har Pimme hängt kvar och det är framför allt albumet Den Morronen jag lyssnat på. Det slår mig att det kan bero på att Apple Music är väldigt snål med rekommendationer på svensk musik, det är mest Imperiet och Roxette och inte så mycket annat.

10. The White Stripes – It’s True That We Love One Another

Nu när man fyllt 50 är det helt ok att vara sist med att upptäcka The White Stripes, musiken finns ju kvar. Elephant är skivan jag lyssnat mest på och det hade ju varit käckt om jag kunde komma ihåg varför jag började med det. Det kanske var hög tid bara. Bra musik hittar en alltid till slut.