review

Årets topp tio i musik

By |December 23rd, 2016|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Det börjar bli dags att sammanfatta året som gått. För mig har det varit ett fantastiskt år, jag har fått göra det jag tycker är allra roligast; att fota. Samtidigt har jag varit arbetslös och nu är A-kassan slut och i och med det bestämde jag mig för att satsa på mitt företag och se om jag kan försörja mig på det.

Att inte ha ett jobb kan naturligtvis vara en stor press för många, det har jag full förståelse för. Jag lever ett enkelt liv och jag har under flera år lärt mig att leva på lite pengar, så för mig har det varit väldigt avslappnande. All stress och ångest jag förknippar med mitt gamla jobb är borta, och det har avspeglat sig i den musik jag lyssnat på. Jag har satt ihop en spellista med tio av årets favoritlåtar, men egentligen är det framför allt album som jag lyssnat på. Listan hittar du på Spotify här.

1. Håkan Hellström – Valborg

Få recensenter verkar ha valt Håkans senaste skiva som en av årets bästa, vad det beror på, skrev jag om i förra blogginlägget. Det är också en av anledningarna till att jag hellre väljer Håkans bästa låt, den som jag tror folk fortfarande kommer att sjunga om 200 år. Spellistan med Håkans alla låtar är det jag lyssnat mest på. Det är inget snack om det.

2. Van Morrison – Sweet Thing

Förra året upptäckte jag en massa gammal musik som jag missat genom Apple music, men i år har jag sakta och metodiskt jobbat mig igenom listan i tidningen Pop #10 1994. När tidningen kom var det nog mest kul att läsa om skivorna jag redan hade, kanske köpte jag Stone Roses debut och blev frälst, men det var nog allt. Nu har man andra möjligheter, även om det var med viss möda jag letade upp vissa av plattorna. Det är ett musikaliskt äventyr som jag starkt rekommenderar och hela tidningen finns på nätet här.

En av skivorna jag inte ville släppa var Astral Weeks. Jag har bara lyssnat på samlingsplattor med Van Morrison innan och då går man miste om stämningen här. Jag misstänker att Håkan lyssnat på arrangemangen, jag tycker mig höra ett släktskap.

3. Eagles – Peaceful Easy Feeling

Det är egentligen först nu i slutet på året som det blivit lite lugnt, jag har ju varit ute och fotat mest hela tiden. Men stress som tär på en har jag sluppit och i och med det har jag också lärt mig att uppskatta amerikansk västkustrock. Eagles är perfekt att softa till.

4. Fleetwood Mac – Crystal

Fleetwood Mac kan mycket väl ha blivit min absoluta favoritgrupp under året. Blues är inte min grej, men när de blev ett popgäng på 70-talet, då blev det också helt fantastiskt bra musik. Låtarna är så välproducerade att det blir som hemliga rum man gå runt i och bara upptäcka små ljudfinesser i. Det finns inga dåliga spår på de fem plattorna (Fleetwood Mac, Rumours, Tusk, Mirage och Tango In The Night) så börjar man lyssna, kan man inte sluta.

5. Laleh – Colors

Laleh gör också musik med mycket att upptäcka i. Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på henne innan, så i år gjorde jag något åt det.

6. Primal Scream – Inner Flight

Screamadelica är en skiva jag missförstått innan. Hitten Loaded och titeln antydde att detta skulle vara väsnigt, men det är det ju helt klart inte. En skiva att se soluppgången till om man varit ute och festat hela natten. Föreställer jag mig, det var nog 25 år sen jag gjorde det sist.

7. Bob Marley & The Wailers – Don’t Rock My Boat

Innan reggaen blev kommersiell släppte Bob Soul Revolution Part II, som Pop-killarna ansåg vara en av de 100 bästa skivorna som gjorts och alltså bättre än någon av alla de skivor med Bob Marley som folk har hört. Lite snobbigt kan man tycka, men till slut hittade jag skivan på Spotify. Och den var ju helt fantastisk, om man kan tänka sig det lösa svänget på Exile on Main Street, fast reggae och inte lika många instrument. Don’t Rock My Boat dök senare upp med titeln Satisfy My Soul på Kaya. Tyvärr har flera av låtarna på Soul Revolution försvunnit sen jag hittade skivan. Synd för det är ett riktigt mysigt album.

8. Razzy Bailey – I Hate Hate

Att hitta en artist man inte ens hört talas om innan av den här klassen är inte så vanligt (om vi inte pratar om ny musik, för då har jag ingen aning). Den här låten var med i nya filmen American Honey, där den gjorde starkt intryck på mig, bra film också. Låten är från 1974 och låter som soul, men Razzy är en vit snubbe med skägg som lirar country. Texten känns dagsaktuell och kommer garanterat att få dig på gott humör.

9. Thåström – Slickar i Mig Det Sista

Efter förra årets konserter har Pimme hängt kvar och det är framför allt albumet Den Morronen jag lyssnat på. Det slår mig att det kan bero på att Apple Music är väldigt snål med rekommendationer på svensk musik, det är mest Imperiet och Roxette och inte så mycket annat.

10. The White Stripes – It’s True That We Love One Another

Nu när man fyllt 50 är det helt ok att vara sist med att upptäcka The White Stripes, musiken finns ju kvar. Elephant är skivan jag lyssnat mest på och det hade ju varit käckt om jag kunde komma ihåg varför jag började med det. Det kanske var hög tid bara. Bra musik hittar en alltid till slut.

Teletest

By |April 7th, 2016|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Teletest 1

Panasonic 100-400 at 400mm ISO2000 f6,3 1/640s

Panasonic 100-400 at 400mm ISO 2000 f6,3 1/640s

Olympus 300mm with tc ISO500 f5,6 1/640s

Olympus 300mm with tc ISO 500 f5,6 1/640s

Olympus 300mm f4 ISO 200 1/800s

Olympus 300mm f4 ISO 200 1/800s

Panasonic 100-300mm f5.6 ISO 320 1/640s

Panasonic 100-300mm f5,6 ISO 320 1/640s

Idag fick jag chansen att hålla i och testfota både Olympus nya 300mm tele och Panasonics 100-400mm telezoom. Som jag har längtat efter dessa! Det var inget man bara kunde vandra ut ur butiken med, utan kön är lång, kanske man kan få ett av dom till sommaren om man har tur, eller så var det säljsnack och så har jag dom i morgon. På micro43 funkar det så att 300mm motsvarar 600mm på full format, skärpedjupet blir också det dubbla, däremot är f4 t ex samma. Finns en del experter som inte får ihop det där, men så är det i varje fall.

Det här testet är helt ovetenskapligt, bilderna är handhållna, ljuset har förändrats emellan jag fotade, men som en första vink om vad man kan vänta sig är det säkert intressant ändå.

Jag har haft Panasonics 100-300mm i ett par år. Köpt begagnad för 3000:- så tycker jag att den är fantastisk. Relativt lätt, kanske inte så ljusstark, men jag har tagit många av mina favoritbilder med den, och även såna jag vunnit tävlingar med. Men nu har de släppt en som når ytterligare lite längre med den nya 100-400mm och den är dessutom utvecklad i samarbete med Leica. Den är inte mycket större än den gamla men tyngre och kompaktare. Snabb fokus på GX8.

Olympus har kontrat med en fast 300mm f4. Till den funkar också deras teleconverter och då når man 420mm och hamnar på f5,6 (vilket alltså motsvarar 840mm!). När man skjuter spegellöst är man lite bortskämd med att kunna bära ett par hus och några extra objektiv i en axelremsväska utan att det blir jobbigt. Den här bjässen på dryga kilot får en att blekna något, och priset på 26000:- är inte heller att leka med. Men då kanske man ska jämföra med fullformatsversionerna som väger 5kg och kostar bortåt 100 000:- mer! Det här kan mycket väl vara de objektiv som förändrar spelplanen för micro43. Visst är den något tung, men det är fortfarande lätt att skjuta handhållet och det gör det enklare att följa med och fånga de där actionbilderna, som fåglar i flykt t ex. Även den här känns gedigen och välbyggd. Också imponerande snabb fokus, det går att välja om man vill att den ska fokusera på långt håll eller nära.

Igen vill jag poängtera att testet är helt ovetenskapligt, jag tror att de här objektiven båda har fördelar. Bästa kvalitén har föga överraskande Olympusen, men ibland måste man kunna zooma, så jag står faktiskt i kö på båda.

Today I got the chance to try and shoot with both the new Olympus 300mm and Panasonics 100-400mm glass. These lenses are a dream come true! Sadly I couldn’t just walk out of the shop with them, there’s a cue, if I’m lucky I’ll get one before summer. Or that was just sale talk, and I’ll get it tomorrow. With micro43 a 300mm lens is the equivalence of a 600mm at full frame. The depth of field also doubles, but an f4 is an f4. Some experts find this hard to grasp but those are the facts.

This test is totally unscientific. The pictures are handheld, the light changed between shots, but it still is a hint of what to expect.

I’ve had the Panasonic 100-300mm a couple of years now. I bought it used for 3000 SEK and for the price it’s rather amazing. Light and portable, not that fast perhaps, but I’ve taken a lot of my favorite shots with this lens, even competition winners. Now there’s a new lens on the block. The Panasonic Leica 100-400mm. Not that much bigger, rather neat, but heavier. Compact and well built. Focus was fast on the GX8.

Olympus has the new 300mm f4 and you can also attach their teleconverter to it and reach 420mm at f5,6 (that is 840mm on full frame!). As a mirrorless shooter you tend to get spoiled with carrying a few houses, a few extra lenses and a flash in a shoulder bag without getting tired. This is a beast of a lens, it weighs more than a kilo and at 26000 SEK it’s the priciest of them all. Still a full frame with the same quality would weigh 5 kilos and cost another 100 000 SEK. This may well be a game changer for the mirrorless system. It may be heavy, but you can still shoot handheld and that makes it a lot easier to follow and get those action shots, like birds in flight. This lens is also well built and weather sealed and focus is real fast. There’s a switch to change whether you want to focus in the distance or close, quite handy.

So again I have to stress that this is highly unscientific, both of these lenses have a purpose. It’s no surprise that the Olympus have the higher quality of the two, but sometimes you will need that zoom. I’m getting both of them.

Årets topplistor

By |December 23rd, 2015|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

När man är ung är frågan när nåt ska hända, men när man blir gammal undrar man; vad var det som hände? Ett år till har rusat förbi och det är dags att fundera på vad man gjort av det och vad man gjorde med det.

I mellandagarna ska jag titta mer på vilka bilder jag är mest nöjd med, men jag börjar med att lista musik- och filmåret.

Top fem skivor.

1. Viktor Olsson – Stenungsund

Viktor som har Mauro Scocco och Thomas Andersson Wij som mentorer släppte en skiva som gick på repeat här. Grymma texter och melodier och en röst som bär hela vägen, även när han är ensam på Bengans scen kompad av sig själv.

2. Beatrice Eli – Die Another Day

Den här skivan kom visserligen 2014, men jag hörde henne första gången på P3 Guldgalan i år. Sen blev det tre grymma konserter under sommaren. Plattan är modern och cool. Bra texter och låtar.

3. Amason – Sky City

Det doftar sjuttiotal, inte minst i att detta är en “supergrupp”, Amanda Bergman (Idiot wind) och Gustav Estjes från Dungen m fl. Jag är inte helsåld på hela skivan, men Kelly är en av de låtar jag lyssnat på mest i år och de jag inte är så förtjust i är tillräckligt oförargliga för att skivan kan få stå på.

4. Madonna – Rebel Heart

Årets coolaste tant. Tänk om manliga musiker hade haft samma samtids tänk som Madonna. Hur hade gubbrocken låtit då? Få artister vågar ta risker som hon gör, det hade varit lätt att bara ge fansen vad de fick på åttiotalet och casha in. För mig räcker det med basgången i Bitch I’m Madonna för att detta ska bli en av årets bästa plattor.

5. Thåström – Den Morronen

Bästa konsertupplevelse 2015 står mellan Beatrice Eli och Thåström som jag fick se två gånger. Att stå i diket och fota till Slickar i mig det sista var magiskt.

När Apple Music släpptes lämnade jag Spotify tillfälligt och förlorade mig i spellistorna som tycktes skapade bara för mig. Jag har hyfsad koll på rockhistorien men naturligtvis finns det låtar man missat, här är mina topp fem som gått mig spårlöst förbi tidigare.

Topp fem retrolåtar

1. Gordon Lightfoot – Sundown

2. Heart – Crazy on You

3. The Doobie Brothers – Black Water

4. Loudon Wainwright III – Daughter

5. Arlo Guthrie – Alice’s Restaurant Massacre

Spotifylänk till Top 5 Retro

Topp fem filmer

1. Birdman

Jag erkänner att jag först stängde av filmen grymt irriterad över hur högt alla lovordade den och över hur lite jag begrep av den påstådda storheten. Men jag gav den en chans till. Den här gången mindre distraherad och med en textremsa som funkade. Framförallt gillar jag bildspråket, där varje ruta är en perfekt komposition. Ännu mer imponerande blir det av de långa tagningarna. (En enda lång tagning om man köper illusionen.)

2. Star Wars – The Force Awakens

Förväntningarna infriades, vilket är mer än man kunde hoppas på, hur sjukt det än låter. Känslan, spänningen och humorn är direkt hämtad från den första, äldsta filmen. Vad mer kan man begära?

3. The Age of Adaline

Jag älskar när filmer tar ett steg in i det övernaturliga, diskbänksrealism är inget för mig. Här spelar Blake Lively en kvinna som är odödlig, redan där blir jag nyfiken. Det är en snygg kärlekshistoria med fantastiska miljöer och kläder.

4. Mad Max – Fury Road

Precis som med Star Wars levererade Mad Max mer än man kunde hoppas på. Inte mycket till handling men det är fullt blås från start till slut så vem hinner bry sig. Och snyggt är det.

5. Jordens salt – En film om Sebastiao Salgado

Wim Wenders långsamma dokumentär om fotografen som skildrat jordens alla grymheter vilar på Salgados fantastiska bilder. Ibland föll ögonlocken ihop, men jag tvingade snabbt upp dom för jag ville inte missa en enda av de här detaljrika fotona.

These are my favorite films and music of 2015, use Google translate if you need the details.

 

Några julklappstips från Apple

By |December 13th, 2015|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Apple watch 2015 01

När det kommer en ny produkt som många pratar om är det naturligt att vara skeptisk. Hur många gånger har man inte köpt något som sen bara står och tar plats. Slushiemaskin någon? Dessutom är det trist att lära sig hur saker fungerar, man vill bara börja använda grejerna och ibland är tröskeln så hög att jag låter bli.

Jag skrev tidigare i år om Apple Music och hur jag litade på tjänsten så pass att jag numera inte kollar vad det är för låtar i spellistorna, utan är beredd att chansa på att det passar mig. Lite så har jag börjat känna för allt Apple hittar på. Om det gör mig till en fanboy, fine, men jag känner mig inte sådan.

Jag har suttit och harvat med PC i större delen av livet, innan jag bytte till Mac för två år sen, och jag hade obegripliga Ericsson och Nokia mobiler tills jag köpte en iPhone 3GS 2009. Jag är långt ifrån någon iPhone expert och jag har inte laddat ner en massa appar, men jag kan använda mobilen till det jag vill använda den till. Samma är det med datorn, jag har aldrig gått en datakurs i mitt liv, när jag gick i skolan fanns de knappt. Vi hade en ABC80 som vi fick mata in kod i och det har inte hjälpt mig mycket i livet. Men på macen gör jag det jag vill, på PCn kunde jag visserligen göra mer, men bara efter att ha ägnat timmar åt att komma förbi de hinder där macen säger stopp, gör om gör rätt.

Det där förtroendet Apple har fått av mig har lett till en del inköp den här hösten och jag tänkte berätta om mina erfarenheter här.

Först och främst var det hög tid att byta ut min fem år gamla iPhone 4. Den levde verkligen på lånad tid. Kort batteritid och så seg att det inte var kul att använda den längre. Jag var modig och gick direkt på den stora 6S+. Lite orolig så klart att den skulle vara för stor, men om det fanns en övergångsperiod måste den varit väldigt kort.

När man blir gammal och synen fallerar är den stora skärmen välkommen och att den är betydligt snabbare gör att jag använder den mycket mer än den förra. Kameran är ett jättelyft naturligtvis, men det jag uppskattar mest är batteriet. Det som tidigare hade dragit ur batteriet helt, dvs typ två samtal, tar mig inte ens under 90% längre. För någon som pratar non stop i luren hela dagarna är det säkert fortfarande ett problem, men för mig är det inget jag reflekterar över längre.

När man då har den nya mobilen så vill man så klart ha klockan också. Det första folk frågar mig om den är hur länge batteriet räcker. Jag har aldrig varit under 50% när jag lägger mig vilket innebär att jag kan åka bort över natten utan att ta med laddaren. Det kan verka lite dubbelt att oroa sig över om batteriet ska räcka samtidigt som man undrar om man ens behöver produkten, men när man väl haft den ett par dagar så är frågan helt berättigad, den blir snabbt oumbärlig.

Det första man noterar är att det är smidigt att ha en klocka på armen, jag har inte haft det på ett decennium. Nästa är att snabbt svara på sms. Man kan välja att prata in ett meddelande som snabbt omvandlas till text, som man kan skicka som en ljudfil om man inte varit tillräckligt tydlig. Det har hänt mig en gång när min Göteborgska tog över. Detta funkar säkert på mobilen också, men jag har aldrig använt det där, på klockan var det helt naturligt.

Alla appar jag redan hade som var anpassade till Apple Watch laddades in automatiskt när jag startade, men jag har inte använt någon mer än någon enstaka gång, istället är det trix man snappar upp som att hålla in kronan och säga “timer tio minuter” när man kokar makaroner.

Fast det där räcker så klart inte långt. Det som gör att jag tar på mig klockan så fort jag vaknar är hälsoappen. Varje dag har man tre cirklar att fylla. Man ska bränna ett visst antal kalorier, man ska motionera ett visst antal minuter och man ska stå upp en gång i timmen under tolv timmar. Det tog ett par dagar, men sen blev det där plötsligt väldigt viktigt, även för någon som mig som är dålig på det där.

Mitt gymkort avslutade jag för flera år sen och jag vet att jag måste komma ut och få luft varje dag för att må bra. Jag har vetat det länge, men det har inte hjälpt. När jag läste om folk som ställde sig upp på kommando för att klockan sa åt dom att göra det skrattade jag lite. Har folk ingen egen vilja? Nu flyger jag upp vad jag än håller på med, dessutom gör jag knäböjningar och viftar lite på armarna för att inte missa en timme.

Blir det fel i ens planering och den där motionen uteblir får jag stå och springa på plats framför TVn för att få ihop kalorier och minuter. Det är ju inte bara för klockans skull jag gör det, det är ju framförallt för min skull. Men klockan har definitivt fått mig att tänka i nya banor runt det här. Jag vill påstå att den har förändrat mitt liv till det bättre. Alla är nog inte i lika skriande behov av den här pushen som jag var, men om man har ett träningsintresse tror jag man har än mer nytta av statistiken. Jag vill bara fylla cirklarna, man ska öka målen efterhand, men ja, hmm, vi får se. För mig är det stort nog att faktiskt ha kommit igång med detta.

Ett annat behov jag haft ett tag är möjligheten att redigera bilder snabbt när jag är hemifrån ett längre tag. Jag har sällan en deadline, men är man ute och reser kan det vara trevligt att få upp bilder på nätet innan de blir inaktuella.

Bärbara datorer har jag så lite erfarenhet av att allt känns bakvänt, så jag bestämde mig för att testa nya iPad Pro. Nu har jag haft den en månad och behovet har inte dykt upp än, så om det där funkar bra eller dåligt får jag berätta en annan gång.

Jag har innan en iPad 2 som numera står i köket på en 2-kanalig stereodocka och är min primära musikanläggning pga hur enkel och snabb den är, jämfört med stereon i vardagsrummet. Jag har också en iPad Air 2, men så fort jag packat upp den betydligt större Pro varianten, blev den min primära padda. Det är betydligt smidigare att göra det mesta på en större skärm. Inte minst att läsa tidningar, som jag hade tröttnat på lite innan, men nu börjat med igen. Surfa är naturligtvis smidigare, men även skriva. Den här texten skriver jag på paddan. Det var lite oväntat, jag trodde den skulle vara stor och bökig.

När jag nu ändå var igång så slog jag till på en Apple TV 4 också. Jag har haft mediaspelare i minst tio år, den senaste är en Boxee som jag är halvnöjd med. Den funkar för det mesta, men kan ta flera minuter att få igång och är inte helt enkel att begripa alla gånger. Den tillverkas inte längre och får därför inga uppdateringar.

Jag har testat att strömma film från olika datorer till min Apple tv, det funkar lika dåligt som till Boxee. Det beror antagligen på mitt wi-fi. Jag kommer att få fiber vad det lider, kanske blir det bättre då.

Det finns massor med appar och spel man kan testa, men det jag gjort hittills är att kolla på SVT-play och youtube och det funkar strålande. Det går nog på Boxee också, men jag testade det bara en gång och aldrig igen, för krångligt för mig. Det jag gjort mest hittills är att se på Öppna arkivet och gamla avsnitt av På spåret. Där finns ingen app, utan jag måste öppna en webbsida på paddan och skicka den till Apple TVn. Sidan måste vara uppe och skärmen tänd, (men man kan dra ner skärmstyrkan till minimum) medan man tittar. Det här funkar precis lika bra till Boxee, skillnaden nu är att jag har en annan padda att surfa på medan jag tittar. Hade inte funkat annars. Smiley wink

Apple TVn är kanske inte en nödvändig produkt, men den är såpass billig och liten att den förtjänar en plats i mitt hem. Dessutom har den alla möjligheter att växa. Det finns säkert användningsområden jag inte har en aning om. Än

Sorry, no english this time. Way to much text, you have to use Google translate. In short I write about my experience with the iPhone 6S+, Apple watch, iPad Pro and Apple TV4.