review

Viktor Olsson – Ny platta

By |September 25th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

 

Det har gått tre år sedan Viktor Olsson, den felande länken mellan Per Gessle och Håkan Hellström, debuterade med Stenungsund, en skiva som jag fortfarande anser är en av de bästa svenska debuterna någonsin. Stort skivbolag i ryggen och hjälp av mina idoler Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij. Det blev bra, och på det följde tv-framträdanden och konserter.

Det kom som en liten chock faktiskt när jag läste att skivbolaget droppat Viktor. Vilka förväntningar levde han inte upp till? Jag gissar att det är något som han också funderat på. He could have been a contender, he could have been somebody. Och vem har inte funderat på det ibland. Det är det som gör att Viktors musik berör även mig, fast jag är dubbelt så gammal. Jag kunde också varit en contender. Marlon Brando har droppat citatet (i Storstadshamn?) och givit namn åt skivans kanske bästa låt.

Men det finns faktiskt packat med bra låtar här, T-shirt och jeans, Bestäm dig och Kent-drivet i Fjärilar vid floden. Bra texter och starka melodier. Ändå har jag först svårt att riktigt älska skivan. Jag förstår att texten är viktig i inledande Så det är och man har lagt tid på arrangemanget, men varje gång jag spelar skivan så är det som att skivan startar med fyra minuters tystnad. Även när jag anstränger mig för att verkligen lyssna, så försvinner musiken utan ett spår.

Maskros i vinden är också ett spår som inte betyder något för mig, men som kanske växer om man är yngre. Det är tio låtar på skivan och åtta är fantastiska, betyget fyra av fem sitter som en smäck.

Men man behöver ju inte nöja sig med det. Förra året kom EP:n Mil av ljus och jag gör som jag gjorde med Håkans senaste, jag plockar två spår från EP:n och byter ut låtarna jag inte vill höra och resultatet är fem plus!

Lyssna själv här på Spotify eller Apple Music.

Filmåret 2017

By |March 7th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Årets Oscarsgala kom och gick och färre än någonsin tittade. Det har naturligtvis kommit flera analyser på varför folk har lessnat, men den stora anledningen är så klart att de nominerade filmerna inte höll måttet.

Varje år brukar jag titta igenom min IMDB statistik och lista de filmer som jag gillar mest av de som är någorlunda nya, att det dröjt tills nu innan jag fått tummen ur, beror inte bara på att jag är en lat bloggare, utan också att jag velat se åtminstone några av de filmer som man bör ha sett först.

Gamla filmer ser jag gärna, under året som gått har jag bland de 300 filmer jag betygsatt bl a sett filmer från boken 1001 filmer du måste se innan du dör. De flesta i den boken har man ju sett och många av de obskyra filmer som var svåra att få tag på behöver man inte se, men några pärlor vaskade jag fram.

Nya filmer däremot känns ofta som ett jobb att se. Superhjältefilmer t ex lyckas en gång av tio få ihop något som kan vara underhållande för stunden, oftast inte.

Många gånger upplever jag att man gör filmer för att man har en idé och inte mycket mer att komma med. Antingen det är en idé till ett soundtrack där man med en ständigt stegrande ton skapar spänning i något som egentligen är helt ointressant (Dunkirk). En Disneymusikal med sex och våld, som vem då ska se? (The shape of water). Eller en historia om människor som visar sig vara komplexa rollfigurer, men som tvingas traska runt i ett manus utan handling. (Three billboards…) Ett manus som kunnat varit intressant om det byggt på en sann historia, men det gör det ju inte, så istället undrar man bara vad som hände med manusförfattarna i Hollywood. Har de inget att berätta längre?

En tanke är ju att tiden vi lever i, där allting måste vara politiskt korrekt, gör att det blir så mycket begränsningar för den som vill skapa något att det bara blir en tumme. Och den där tummen värmer inte tillräckligt.

Det politiskt korrekta är nödvändigt om samhället ska vara inkluderande för alla. Jag vill inte leva i ett samhälle som inte är det, men samtidigt måste det finns en väg framåt där allt inte blir så infernaliskt trist.

För tonåringarna ”millennials” framstår t ex tv-serien Vänner som hopplöst omodern redan. Redan i första säsongen finns ett lesbiskt par med, och även ett lesbiskt bröllop, något som var kontroversiellt och vågat då, men skämten runt det upplevs som mossiga av dagens unga. Och det är dessa unga som är målgruppen till de flesta filmer som görs, inte jag.

Efter #metoo roade jag mig med att titta igenom alla James Bond filmer; där har ni ett kul drinking game. Varje gång Bond framstår som sexistisk kan ni ta en hutt, men kör inte hem.

Som exempel kan jag nämna en scen där någons sekretare ska gå tvärs över rummet, böja sig och plocka upp något ur en låda. Sean Connery följer henne med blicken noga och utstuderat, hon vänder sig om och tittar mycket besvärat på honom. Här måste man antagligen förklara för unga tittare att det är meningen att vi ska tänka att Bond är en riktig karlakarl som gör som han vill med kvinnor och även om en tjej känner sig obekväm så gillar hon det innerst inne.

Man har uppenbarligen försökt anpassa Bondkaraktären till nutiden allt eftersom, men man har också tappat lite av charmen på vägen. Det ska bli intressant att se nästa film och hur de hanterat det stora skifte som #metoo förde med sig.

Men en film hittade jag faktiskt som nästan fick full pott av mig, Lasse Hallströms A dog’s purpose. Man gråter, man skrattar, man blir helt omtumlad. Det finns fantasi i historien om hundar som återföds och hittar hem, och inte minst så finns det hundar i filmen. Helt obegripligt att den inte blev mer omtalad. Det var absolut ingen flopp, den drog in sin budget flera gånger om.

Riktigt långa filmer ser jag gärna på bio, då det finns mindre distraktioner där. Bladerunner 2049 var en sån film, ska man ens lägga tid på den måste man verkligen vara på humör. Den är långsam och dyster, naturligtvis. Jag var lite omskakad efteråt.

Kong: Skull island såg jag också på bio, en riktig äventyrsfilm som jag gav ett väldigt högt betyg. Underhållande. 

 

 

Sista och fjärde filmen på min topp fem, (och är inte det talande över filmåret, så vet inte jag vad), är svenska filmen Borg. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men om man växte upp på 70-talet hade man inget val. Jag kan inte minnas att tv-apparater rullades in i klassrummen när Björn Borg spelade, det passade nog bättre när Stenmark var i rutan under några minuter, men man kom inte undan tennisen heller. Kul att se sjuttiotalet i filmen och hur stor Borg faktiskt var, inte bara i Sverige.

Jag har naturligtvis inte sett allt, och mina årslistor är inte heller låsta till bara senaste året. Det kan mycket väl dyka upp någon av förra årets filmer på nästa års lista. Jag hoppas det, jag vet inte hur många fler trista filmer jag orkar med.

Årets topp tio i musik

By |December 23rd, 2016|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Det börjar bli dags att sammanfatta året som gått. För mig har det varit ett fantastiskt år, jag har fått göra det jag tycker är allra roligast; att fota. Samtidigt har jag varit arbetslös och nu är A-kassan slut och i och med det bestämde jag mig för att satsa på mitt företag och se om jag kan försörja mig på det.

Att inte ha ett jobb kan naturligtvis vara en stor press för många, det har jag full förståelse för. Jag lever ett enkelt liv och jag har under flera år lärt mig att leva på lite pengar, så för mig har det varit väldigt avslappnande. All stress och ångest jag förknippar med mitt gamla jobb är borta, och det har avspeglat sig i den musik jag lyssnat på. Jag har satt ihop en spellista med tio av årets favoritlåtar, men egentligen är det framför allt album som jag lyssnat på. Listan hittar du på Spotify här.

1. Håkan Hellström – Valborg

Få recensenter verkar ha valt Håkans senaste skiva som en av årets bästa, vad det beror på, skrev jag om i förra blogginlägget. Det är också en av anledningarna till att jag hellre väljer Håkans bästa låt, den som jag tror folk fortfarande kommer att sjunga om 200 år. Spellistan med Håkans alla låtar är det jag lyssnat mest på. Det är inget snack om det.

2. Van Morrison – Sweet Thing

Förra året upptäckte jag en massa gammal musik som jag missat genom Apple music, men i år har jag sakta och metodiskt jobbat mig igenom listan i tidningen Pop #10 1994. När tidningen kom var det nog mest kul att läsa om skivorna jag redan hade, kanske köpte jag Stone Roses debut och blev frälst, men det var nog allt. Nu har man andra möjligheter, även om det var med viss möda jag letade upp vissa av plattorna. Det är ett musikaliskt äventyr som jag starkt rekommenderar och hela tidningen finns på nätet här.

En av skivorna jag inte ville släppa var Astral Weeks. Jag har bara lyssnat på samlingsplattor med Van Morrison innan och då går man miste om stämningen här. Jag misstänker att Håkan lyssnat på arrangemangen, jag tycker mig höra ett släktskap.

3. Eagles – Peaceful Easy Feeling

Det är egentligen först nu i slutet på året som det blivit lite lugnt, jag har ju varit ute och fotat mest hela tiden. Men stress som tär på en har jag sluppit och i och med det har jag också lärt mig att uppskatta amerikansk västkustrock. Eagles är perfekt att softa till.

4. Fleetwood Mac – Crystal

Fleetwood Mac kan mycket väl ha blivit min absoluta favoritgrupp under året. Blues är inte min grej, men när de blev ett popgäng på 70-talet, då blev det också helt fantastiskt bra musik. Låtarna är så välproducerade att det blir som hemliga rum man gå runt i och bara upptäcka små ljudfinesser i. Det finns inga dåliga spår på de fem plattorna (Fleetwood Mac, Rumours, Tusk, Mirage och Tango In The Night) så börjar man lyssna, kan man inte sluta.

5. Laleh – Colors

Laleh gör också musik med mycket att upptäcka i. Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på henne innan, så i år gjorde jag något åt det.

6. Primal Scream – Inner Flight

Screamadelica är en skiva jag missförstått innan. Hitten Loaded och titeln antydde att detta skulle vara väsnigt, men det är det ju helt klart inte. En skiva att se soluppgången till om man varit ute och festat hela natten. Föreställer jag mig, det var nog 25 år sen jag gjorde det sist.

7. Bob Marley & The Wailers – Don’t Rock My Boat

Innan reggaen blev kommersiell släppte Bob Soul Revolution Part II, som Pop-killarna ansåg vara en av de 100 bästa skivorna som gjorts och alltså bättre än någon av alla de skivor med Bob Marley som folk har hört. Lite snobbigt kan man tycka, men till slut hittade jag skivan på Spotify. Och den var ju helt fantastisk, om man kan tänka sig det lösa svänget på Exile on Main Street, fast reggae och inte lika många instrument. Don’t Rock My Boat dök senare upp med titeln Satisfy My Soul på Kaya. Tyvärr har flera av låtarna på Soul Revolution försvunnit sen jag hittade skivan. Synd för det är ett riktigt mysigt album.

8. Razzy Bailey – I Hate Hate

Att hitta en artist man inte ens hört talas om innan av den här klassen är inte så vanligt (om vi inte pratar om ny musik, för då har jag ingen aning). Den här låten var med i nya filmen American Honey, där den gjorde starkt intryck på mig, bra film också. Låten är från 1974 och låter som soul, men Razzy är en vit snubbe med skägg som lirar country. Texten känns dagsaktuell och kommer garanterat att få dig på gott humör.

9. Thåström – Slickar i Mig Det Sista

Efter förra årets konserter har Pimme hängt kvar och det är framför allt albumet Den Morronen jag lyssnat på. Det slår mig att det kan bero på att Apple Music är väldigt snål med rekommendationer på svensk musik, det är mest Imperiet och Roxette och inte så mycket annat.

10. The White Stripes – It’s True That We Love One Another

Nu när man fyllt 50 är det helt ok att vara sist med att upptäcka The White Stripes, musiken finns ju kvar. Elephant är skivan jag lyssnat mest på och det hade ju varit käckt om jag kunde komma ihåg varför jag började med det. Det kanske var hög tid bara. Bra musik hittar en alltid till slut.

Teletest

By |April 7th, 2016|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Teletest 1

Panasonic 100-400 at 400mm ISO2000 f6,3 1/640s

Panasonic 100-400 at 400mm ISO 2000 f6,3 1/640s

Olympus 300mm with tc ISO500 f5,6 1/640s

Olympus 300mm with tc ISO 500 f5,6 1/640s

Olympus 300mm f4 ISO 200 1/800s

Olympus 300mm f4 ISO 200 1/800s

Panasonic 100-300mm f5.6 ISO 320 1/640s

Panasonic 100-300mm f5,6 ISO 320 1/640s

Idag fick jag chansen att hålla i och testfota både Olympus nya 300mm tele och Panasonics 100-400mm telezoom. Som jag har längtat efter dessa! Det var inget man bara kunde vandra ut ur butiken med, utan kön är lång, kanske man kan få ett av dom till sommaren om man har tur, eller så var det säljsnack och så har jag dom i morgon. På micro43 funkar det så att 300mm motsvarar 600mm på full format, skärpedjupet blir också det dubbla, däremot är f4 t ex samma. Finns en del experter som inte får ihop det där, men så är det i varje fall.

Det här testet är helt ovetenskapligt, bilderna är handhållna, ljuset har förändrats emellan jag fotade, men som en första vink om vad man kan vänta sig är det säkert intressant ändå.

Jag har haft Panasonics 100-300mm i ett par år. Köpt begagnad för 3000:- så tycker jag att den är fantastisk. Relativt lätt, kanske inte så ljusstark, men jag har tagit många av mina favoritbilder med den, och även såna jag vunnit tävlingar med. Men nu har de släppt en som når ytterligare lite längre med den nya 100-400mm och den är dessutom utvecklad i samarbete med Leica. Den är inte mycket större än den gamla men tyngre och kompaktare. Snabb fokus på GX8.

Olympus har kontrat med en fast 300mm f4. Till den funkar också deras teleconverter och då når man 420mm och hamnar på f5,6 (vilket alltså motsvarar 840mm!). När man skjuter spegellöst är man lite bortskämd med att kunna bära ett par hus och några extra objektiv i en axelremsväska utan att det blir jobbigt. Den här bjässen på dryga kilot får en att blekna något, och priset på 26000:- är inte heller att leka med. Men då kanske man ska jämföra med fullformatsversionerna som väger 5kg och kostar bortåt 100 000:- mer! Det här kan mycket väl vara de objektiv som förändrar spelplanen för micro43. Visst är den något tung, men det är fortfarande lätt att skjuta handhållet och det gör det enklare att följa med och fånga de där actionbilderna, som fåglar i flykt t ex. Även den här känns gedigen och välbyggd. Också imponerande snabb fokus, det går att välja om man vill att den ska fokusera på långt håll eller nära.

Igen vill jag poängtera att testet är helt ovetenskapligt, jag tror att de här objektiven båda har fördelar. Bästa kvalitén har föga överraskande Olympusen, men ibland måste man kunna zooma, så jag står faktiskt i kö på båda.

Today I got the chance to try and shoot with both the new Olympus 300mm and Panasonics 100-400mm glass. These lenses are a dream come true! Sadly I couldn’t just walk out of the shop with them, there’s a cue, if I’m lucky I’ll get one before summer. Or that was just sale talk, and I’ll get it tomorrow. With micro43 a 300mm lens is the equivalence of a 600mm at full frame. The depth of field also doubles, but an f4 is an f4. Some experts find this hard to grasp but those are the facts.

This test is totally unscientific. The pictures are handheld, the light changed between shots, but it still is a hint of what to expect.

I’ve had the Panasonic 100-300mm a couple of years now. I bought it used for 3000 SEK and for the price it’s rather amazing. Light and portable, not that fast perhaps, but I’ve taken a lot of my favorite shots with this lens, even competition winners. Now there’s a new lens on the block. The Panasonic Leica 100-400mm. Not that much bigger, rather neat, but heavier. Compact and well built. Focus was fast on the GX8.

Olympus has the new 300mm f4 and you can also attach their teleconverter to it and reach 420mm at f5,6 (that is 840mm on full frame!). As a mirrorless shooter you tend to get spoiled with carrying a few houses, a few extra lenses and a flash in a shoulder bag without getting tired. This is a beast of a lens, it weighs more than a kilo and at 26000 SEK it’s the priciest of them all. Still a full frame with the same quality would weigh 5 kilos and cost another 100 000 SEK. This may well be a game changer for the mirrorless system. It may be heavy, but you can still shoot handheld and that makes it a lot easier to follow and get those action shots, like birds in flight. This lens is also well built and weather sealed and focus is real fast. There’s a switch to change whether you want to focus in the distance or close, quite handy.

So again I have to stress that this is highly unscientific, both of these lenses have a purpose. It’s no surprise that the Olympus have the higher quality of the two, but sometimes you will need that zoom. I’m getting both of them.