I två tidigare inlägg har jag plöjt Pauls skivor efter The Beatles. Här och här.

Senast skulle jag precis ta mig an Back to the egg, en av dom skivor vars rykte gjort att jag dragit mig för att lyssna på någon av beatlarnas soloskivor i större utsträckning. Det är en konceptskiva som går ut på att bandet är på väg till en spelning och lyssnar lite på radio i bussen, eller var det en konsertbesökare? Rätt svar, ingen bryr sig för det var en usel idé. Återigen så är “less is more” rätt metod att ta sig an plattan. Plocka bort FM-bruset, dvs spår 1 och 12 så är det som är kvar nästan njutbart, eller i varje fall värt att lyssna på.

Nån kanske tycker att det bara är två minuter, men mitt sätt att lyssna på musik är att låta skivan gå på repeat. En bra skiva har få sekunder som tar en ur lyssnandet, en fantastisk skiva kryllar av slingor som gör att man inte vill stänga av.

Jag berörde Pauls McCartney II lite i förra inlägget också, hoppades att den skulle vara riktigt bra. Coming up var ju en hit när den kom. På skivan gör Paul allt själv, vilket ansågs vara lite fräckt då. Jag är ingen musiker eller ljudtekniker, men vad som har hänt är väl att tekniken gjort det möjligt att göra musik hemma i en hemmastudio. Då måste det varit befriande att undersöka möjligheterna att kunna skapa utan att vara beroende av andra. Att sampla sig själv och skapa en rytm av samplingarna. Ett helt nytt sätt att skriva låtar inte minst; en del har hyllat skivan för att vara nyskapande och ha påverkat syntmusik och till och med hip hop.

Hur låter det då? Det låter som nån spelat in en platta hemma i källaren, det låter som någon som inte haft någon att bolla idéer med, och absolut inte som något man vill lyssna på alltför ofta, men det finns bra låtar på skivan, jag har styrt upp en spellista med hur jag hade släppt skivan, om jag hade varit Pauls boss. Spotify och Apple Music.

Sen släpps två riktigt bra skivor: Tug of War och Pipes of Peace. Den förra minns jag precis första gången jag lyssnade på den. Min kompis Håkan hade klassens första “freestyle” alltså en Walkman och en kassett med Pauls nya platta. Jag minns att jag tyckte det var häftigt med den skräniga diskanten, även om det berodde på att det inte fanns minsta antydan till bas i de här första spelarna. Ebony and Ivory, duetten med Stevie Wonder var hitten som stod ut på den. På Pipes of peace var det Say say say med Michael Jackson som fortfarande är helt makalös. Sen köpte Michael rättigheterna till Beatles musik framför näsan på Paul och så var den vänskapen slut.

På 60-talet fanns det en konspirationsteori som gick ut på att Paul var död och ersatt av en look alike. När nån försökt få mig att tro på det har jag svarat att, visst man kan se ut som Paul, man kan låta som Paul, men kan man skriva låtar som Paul?

Vilket då får mig att undra vad som hände efter de här två lysande skivorna. 80-talets experimenterande i studion har historiens tand inte varit snäll mot, inte minst när det gäller svenska artister, men jag kan leva med det. Låtar som är helt intetsägande däremot, varför ska man lyssna på det? Innan någon nu börjar fundera på om Paul dog i mitten på 80-talet, så spricker det också. Hade man velat fejka hans soloskivor hade man tagit in låtskrivare som kan skriva bra låtar också. Elden hade brunnit färdigt bara.

Men det finns såklart guldkorn även på de skivor som kommit sen dess, det räckte till en dryg timme lång spellista som du hittar här, Spotify och Apple Music.

Har man sett sig mätt på Get Back dokumentären finns det en bra serie med Paul också som heter 3,2,1. Producenten Rick Rubin har grävt upp gamla mastertejper och pratar med Paul i sex halvtimmes avsnitt om hur låtarna kom till.

Innan The Beatles sprack hade John Lennon redan hunnit släppa tre soloskivor. En av dom är lite känd för att John & Yoko är nakna på omslaget. Normalt sett är gamla skivor mer värda om de är ospelade, men om man skulle hitta en sönderspelad version av de här skivorna hade nog fansen samlats runt dom i förundran. De sålde bara i några tusen exemplar när de släpptes och de som spelat skivorna mer än en gång är nog lätträknade. Jag lyssnade igenom dom så ni slipper, ska man lyssna på en av dom, välj den tredje Wedding Album. Om man vill skratta lite kan man lyssna på första minuten av första “låten” på Unfinished Music No. 2: Life With the Lions. Pretentious, moi?

Filip och Fredrik pratade för ett tag sen om vem av dom som var Paul eller John i deras kompisrelation. Vem är ledaren av Filip och Fredrik? Det är ju svårt att tänka sig den ene utan den andre. Men hade det ö h t blivit något gjort utan den mer ordningssamme Fredrik, tveksamt.

Hade det blivit något gjort för Beatlarna, speciellt efter 1965 utan den mer ordningssamme Paul McCartney? Jag tror inte det, mycket av kritiken mot Paul har handlat om hur han styrde och ställde, men hur hade deras eftermäle sett ut om de släppt tre skivor i stil med Revolution #9?

Lennons eftermäle däremot bygger (väl) på skivorna Plastic Ono Band och Imagine och dom är ju helt ok , även om jag föredrog Mind Games som jag också köpte när jag var fjorton 1980.

Live in New York City hade jag aldrig lyssnat på och den har kanske inte många fans heller, men det var den jag mest såg fram emot att lyssna på. Jag är tveksam till att det är helt live, det var väldigt vanligt att man fixade liveinspelningarna i studion på den tiden och för egen del är jag tacksam för det, så länge det låter bättre.

Det finns en riktigt röjig rockskiva här om man rensar bort det som möjligen var en kul happening att uppleva live. Det är ett gott sväng, löst och ledigt på samma sätt som på skivan Rock’n’Roll som jag också gillar. Min spellista: Spotify och Apple Music.

Jag har lyssnat på de fyra första plattorna med George Harrison också, trippel-lpn All Tings Must Pass anses allmänt vara en av de bästa skivor som gjorts, och så är det. Jag har nog tänkt att det räcker så och det som släpps åren därpå kanske är lite vekare, inte lika röjigt, men jag gillar det och det är betydligt jämnare än John och Pauls soloskivor. Inte undra på att George sågs som den som var mest framgångsrik av de fyra i början på 70-talet.