Reviews

Viktor Olsson – Ny platta

By |September 25th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

 

Det har gått tre år sedan Viktor Olsson, den felande länken mellan Per Gessle och Håkan Hellström, debuterade med Stenungsund, en skiva som jag fortfarande anser är en av de bästa svenska debuterna någonsin. Stort skivbolag i ryggen och hjälp av mina idoler Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij. Det blev bra, och på det följde tv-framträdanden och konserter.

Det kom som en liten chock faktiskt när jag läste att skivbolaget droppat Viktor. Vilka förväntningar levde han inte upp till? Jag gissar att det är något som han också funderat på. He could have been a contender, he could have been somebody. Och vem har inte funderat på det ibland. Det är det som gör att Viktors musik berör även mig, fast jag är dubbelt så gammal. Jag kunde också varit en contender. Marlon Brando har droppat citatet (i Storstadshamn?) och givit namn åt skivans kanske bästa låt.

Men det finns faktiskt packat med bra låtar här, T-shirt och jeans, Bestäm dig och Kent-drivet i Fjärilar vid floden. Bra texter och starka melodier. Ändå har jag först svårt att riktigt älska skivan. Jag förstår att texten är viktig i inledande Så det är och man har lagt tid på arrangemanget, men varje gång jag spelar skivan så är det som att skivan startar med fyra minuters tystnad. Även när jag anstränger mig för att verkligen lyssna, så försvinner musiken utan ett spår.

Maskros i vinden är också ett spår som inte betyder något för mig, men som kanske växer om man är yngre. Det är tio låtar på skivan och åtta är fantastiska, betyget fyra av fem sitter som en smäck.

Men man behöver ju inte nöja sig med det. Förra året kom EP:n Mil av ljus och jag gör som jag gjorde med Håkans senaste, jag plockar två spår från EP:n och byter ut låtarna jag inte vill höra och resultatet är fem plus!

Lyssna själv här på Spotify eller Apple Music.

1200mm tele!

By |August 27th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Jag lovade att jag skulle skriva ett ingående test på det här, och det visade sig vara ett effektivt sätt att inte blogga på ett par månader. Det kanske var lika bra för det har tagit ett tag att komma underfund med vad jag tycker, men låt mig börja från början.

Sen tidigare har jag Olympus OMD EM1 mkII och teleobjektivet 300mm f4 som med cropfaktorn motsvarar 600mm, med Olympus teleconverter 1,4 blir det motsvarande 840mm f5,6. Den här kombon är fantastisk, lätt (mindre än 1 1/2 kg), stabiliserad både i hus och objektiv som jobbar ihop och skarp o fin.

Så släppte Panasonic en teleconverter 2.0 (DMW-TC20E) för att matcha deras fina 200mm. Företaget Panasonic fyller 100 år i år och en dag i våras så firades detta med att erbjuda 30% i rabatt på allt i webbshoppen. Det låter roligare än det faktiskt var för det var ganska tomt där, men de hade teleconverten. 30% är ju en riktigt bra rabatt på en sprillans ny produkt. Men i och med att den var så ny, fanns det inte många tester ute på nätet och ingen av dom som fanns hade testat den med Olympusgluggen. Jag är ju lite knäpp, så jag chansade till slut och beställde den ändå. Om den inte hade passat fanns det en chans att jag spräckt det innersta glaset i 300:an. Det var rätt nervöst att skruva ihop det här första gången. Men det passade!

Allting funkar faktiskt, autofokus och det hela, det enda som inte hänger med är att det står 300mm och f4 i displayen, när det borde stå 600mm och f8. Det funkar också alldeles utmärkt att fota handhållet med den här kombon, i princip alla bilder jag tar är handhållna. Det ger en frihet som hämmas av ett stativ. Sen blir det såklart fler misslyckade bilder. Skakningar blir tydligare givetvis och det blir svårare att sikta. Första månaderna var jag väldigt känslig för detta och dömde gärna ut bildkvalitén, men till slut insåg jag att det inte är så stor skillnad mellan 1200mm och 840mm, det blir inte alltid perfekt där heller.

När allt funkar blir resultatet ganska fräckt.

Det blir en smetigare bakgrund med 1200mm jämfört med 840mm, oftast behöver jag ju inte den extra räckvidden för att fota ekorrar, men här var det bra då det var en damm emellan oss.

Här står jag högst upp på Fredsgatan och fotar ner mot Brunnsparken. Häftig kompression. Jag postade bilden i gruppen Gatufoto Göteborg på Facebook, en av tjejerna som blev skarpa här var medlem i gruppen!

En nötväcka på några meters avstånd, inget fel på skärpan här.

Med en närgräns på 1,4 meter funkar det också bra som makro. Här har jag dessutom använt Olympus in camera focus stacking. Det går till så att kameran tar fem bilder i snabb följd med olika skärpedjup och lägger ihop dom i kameran. Det här är handhållet och det blåser lite, så man kan ju göra det lättare för sig, men det gick till slut.

Här har jag fotat ett flygplan som är så högt upp att jag inte ser det med min halvkassa syn åtminstone.

Filmåret 2017

By |March 7th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Årets Oscarsgala kom och gick och färre än någonsin tittade. Det har naturligtvis kommit flera analyser på varför folk har lessnat, men den stora anledningen är så klart att de nominerade filmerna inte höll måttet.

Varje år brukar jag titta igenom min IMDB statistik och lista de filmer som jag gillar mest av de som är någorlunda nya, att det dröjt tills nu innan jag fått tummen ur, beror inte bara på att jag är en lat bloggare, utan också att jag velat se åtminstone några av de filmer som man bör ha sett först.

Gamla filmer ser jag gärna, under året som gått har jag bland de 300 filmer jag betygsatt bl a sett filmer från boken 1001 filmer du måste se innan du dör. De flesta i den boken har man ju sett och många av de obskyra filmer som var svåra att få tag på behöver man inte se, men några pärlor vaskade jag fram.

Nya filmer däremot känns ofta som ett jobb att se. Superhjältefilmer t ex lyckas en gång av tio få ihop något som kan vara underhållande för stunden, oftast inte.

Många gånger upplever jag att man gör filmer för att man har en idé och inte mycket mer att komma med. Antingen det är en idé till ett soundtrack där man med en ständigt stegrande ton skapar spänning i något som egentligen är helt ointressant (Dunkirk). En Disneymusikal med sex och våld, som vem då ska se? (The shape of water). Eller en historia om människor som visar sig vara komplexa rollfigurer, men som tvingas traska runt i ett manus utan handling. (Three billboards…) Ett manus som kunnat varit intressant om det byggt på en sann historia, men det gör det ju inte, så istället undrar man bara vad som hände med manusförfattarna i Hollywood. Har de inget att berätta längre?

En tanke är ju att tiden vi lever i, där allting måste vara politiskt korrekt, gör att det blir så mycket begränsningar för den som vill skapa något att det bara blir en tumme. Och den där tummen värmer inte tillräckligt.

Det politiskt korrekta är nödvändigt om samhället ska vara inkluderande för alla. Jag vill inte leva i ett samhälle som inte är det, men samtidigt måste det finns en väg framåt där allt inte blir så infernaliskt trist.

För tonåringarna ”millennials” framstår t ex tv-serien Vänner som hopplöst omodern redan. Redan i första säsongen finns ett lesbiskt par med, och även ett lesbiskt bröllop, något som var kontroversiellt och vågat då, men skämten runt det upplevs som mossiga av dagens unga. Och det är dessa unga som är målgruppen till de flesta filmer som görs, inte jag.

Efter #metoo roade jag mig med att titta igenom alla James Bond filmer; där har ni ett kul drinking game. Varje gång Bond framstår som sexistisk kan ni ta en hutt, men kör inte hem.

Som exempel kan jag nämna en scen där någons sekretare ska gå tvärs över rummet, böja sig och plocka upp något ur en låda. Sean Connery följer henne med blicken noga och utstuderat, hon vänder sig om och tittar mycket besvärat på honom. Här måste man antagligen förklara för unga tittare att det är meningen att vi ska tänka att Bond är en riktig karlakarl som gör som han vill med kvinnor och även om en tjej känner sig obekväm så gillar hon det innerst inne.

Man har uppenbarligen försökt anpassa Bondkaraktären till nutiden allt eftersom, men man har också tappat lite av charmen på vägen. Det ska bli intressant att se nästa film och hur de hanterat det stora skifte som #metoo förde med sig.

Men en film hittade jag faktiskt som nästan fick full pott av mig, Lasse Hallströms A dog’s purpose. Man gråter, man skrattar, man blir helt omtumlad. Det finns fantasi i historien om hundar som återföds och hittar hem, och inte minst så finns det hundar i filmen. Helt obegripligt att den inte blev mer omtalad. Det var absolut ingen flopp, den drog in sin budget flera gånger om.

Riktigt långa filmer ser jag gärna på bio, då det finns mindre distraktioner där. Bladerunner 2049 var en sån film, ska man ens lägga tid på den måste man verkligen vara på humör. Den är långsam och dyster, naturligtvis. Jag var lite omskakad efteråt.

Kong: Skull island såg jag också på bio, en riktig äventyrsfilm som jag gav ett väldigt högt betyg. Underhållande. 

 

 

Sista och fjärde filmen på min topp fem, (och är inte det talande över filmåret, så vet inte jag vad), är svenska filmen Borg. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men om man växte upp på 70-talet hade man inget val. Jag kan inte minnas att tv-apparater rullades in i klassrummen när Björn Borg spelade, det passade nog bättre när Stenmark var i rutan under några minuter, men man kom inte undan tennisen heller. Kul att se sjuttiotalet i filmen och hur stor Borg faktiskt var, inte bara i Sverige.

Jag har naturligtvis inte sett allt, och mina årslistor är inte heller låsta till bara senaste året. Det kan mycket väl dyka upp någon av förra årets filmer på nästa års lista. Jag hoppas det, jag vet inte hur många fler trista filmer jag orkar med.

I mina lurar 2017

By |January 12th, 2018|Categories: Reviews, Uncategorized|Tags: , , |0 Comments

Varje år brukar jag skriva om vad jag lyssnat på under året. De senaste åren har jag släppt det där med att hålla koll på ny musik. Istället har jag tänkt att jag ska lyssna på alla fantastiska skivor jag missat, eller inte lyssnat på tillräckligt mycket. En konsekvens av att bli gammal och inte ha obegränsat med tid kvar.

Det har hänt ett par gånger i livet att musik drabbat mig och jag inte kunnat sluta lyssna på en skiva eller en artist. Om man ska drabbas av musik, behöver man lite hjälp på vägen. Det måste vara lätt att lyssna, inte minst nu för tiden när så mycket konkurrerar om ens uppmärksamhet.

Det blev en stor förändring i hur jag konsumerar musik då jag i början av året köpte Apples trådlösa hörlurar. Jag tror inte att jag var ensam om att komma hem från en promenad med en podcast i lurarna och sen försöka få av sig jacka och halsduk utan att fastna i sladden till hörlurarna. Hur smidig man än trodde man var åkte sladden ur och det blev paus i lyssnandet. Visst, man kan ta av jackan och sen på med lurarna igen, men det blev sällan så, jag slutade lyssna. Med de trådlösa lyssnade jag mycket mer. Mobilen ligger i köket, men jag är fri att vara var jag vill.

Enda nackdelen är att efter fyra timmar måste jag ta en kvarts paus och ladda dom. Jag blev så beroende av friheten att jag köpte ett par P7:or också, som komplement. Det är ett fylligare ljud i dom, men jag föredrar faktiskt de billigare Applelurarna.

Förra året lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac och steget är kort till den platta jag lyssnat mest på i år.

Grateful Dead – Terrapin Station

Det korta steget är Keith Olsen som innan han producerade denna, hade jobbat med Fleetwood Macs självbetitlade platta från 1975. Nu är jag inte rätt person att prata om ljudkvalitet, då jag är halvdöv, men i mina öron låter detta fantastiskt. Amerikansk slick västkustrock. Det är väldigt upplyftande musik, det är musik som gör att du når trädkronorna inom dig.

Musiken är mjuk och följsam, glad och positiv. Samtidigt som den är komplicerad, med ovanliga taktarter, såna man hittar i jazz, mer sällan i rock. Detta att Grateful Dead inte följer någon mall för hur man ska göra musik; en låt kan vara tre minuter, eller 30, gör att det tar lång tid innan man kan musiken. Och det gör att man inte tröttnar. Hur mycket jag än lyssnar får jag inte nog och det blir aldrig tjatigt.

Deadheads, Grateful Deads fans, och bandet själva ser studioplattorna som ett nödvändigt ont. Den här plattan gillade inte bandet alls, då dom var tvungna att spela samma saker om och om igen. Live låter allting helt olika varje gång.

Grateful Dead – Europe ’72

Väldigt många är i varje fall överens om att detta är den bästa liveplattan de släppt. Det är ett hopplock från turnén hösten 1972, och varje låt är helt fantastisk. Man kastas direkt in i ett sanslöst boogiegung och sen avslutas plattan med Morning Dew, en nästintill instrumental resa i en annan dimension. Tänk Pink Floyd och låtsas som om de hade förmågan att improvisera.

På Spotify har skivan fem extra spår, så ska det inte vara. Dessutom så ska man efter Morning Dew direkt börja om med Cumberland Blues. På Apple Music, går skivor alltid på repeat, på Spotify fortsätter det med rekommendationer. Hittar ni inställningar där som tar bort det så gör det. Den här musiken blir bara bättre andra gången och tredje och tjugonde. Vaknar man klockan sex och lägger sig tio, hinner man lyssna på åtta gånger. Det är en bra dag.

Bob Weir – Ace

Ännu en studioplatta, men en soloplatta med kompgitarristen Bob Weir från 1972. I slutändan ville alla hänga i studion med Bob, så inofficiellt är detta en Grateful Dead skiva. Alla låtar utom Walk in the Sunshine blev dessutom konsertfavoriter.

Höjdpunkten är Playing in the band, som de spelat live redan ett år innan, där Jerry Garcia får till ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

Det är den fjärde mest spelade låten på deras nära sexhundra inspelade konserter.

Grateful Dead – Wake up to find out

Det finns hur mycket musik som helst att lyssna på och upptäcka med Dead, det tar fem år att bara lyssna igenom allt. Allt jag lyssnat på hittills är bra, men så hittar man igen den där skivan som sticker ut och är fantastisk.

På den här liveplattan från Nassau 1990, gästas bandet av jazzsaxofonisten Branford
Marsalis. Han skulle spela på Birdsong i första setet, men blev övertalad av bandet att sitta med i andra också, då dom skulle spela Dark Star, en annan spacead låt som kan bli vad som helst. Bandet improviserar och han har knappt hört låtarna innan, men det blir ändå helt fantastiskt. Saxofonen svävar över musiken och fyller ut precis där den ska.

Jag har gjort en spellista med mina favoriter för den som är nyfiken. Spotify Apple Music

Morrissey – Low in high school

Ja, du ser rätt, en sprillans ny skiva på listan. Jag har gillat Morrissey sen debutplattan med The Smiths 1983 när svensk tv visade videon till This charming man. Jag är ingen superfan nu och var det inte då heller. Vissa av skivorna har jag lyssnat mycket på andra har gått mer spårlöst förbi.

Den här fick usla recensioner. Journalister som tidigare gått i döden för Morrissey avfärdade denna utan att med ett ord nämna musiken. Att skivan skulle vara dålig är naturligtvis Fake News! Massmedia tål inte sågningen som levereras i ett av toppspåren Spent the day in bed.

And I recommend that you
Stop watching the news
Because the news contrives to frighten you
To make you feel small and alone
To make you feel that your mind isn’t your own

Skivan är ett mischmasch av influenser som blandas snyggt och ”vuxet”. Ja, det är vuxen musik och kanske hans bästa soloplatta någonsin, Strangeways är fortfarande bäst.

Jag skulle ju bara kolla om det verkligen var så dåligt som exempelvis Lokko hävdade, sen kunde jag inte sluta lyssna på flera veckor.