Reviews

I mina lurar 2017

By |January 12th, 2018|Categories: Reviews, Uncategorized|Tags: , , |0 Comments

Varje år brukar jag skriva om vad jag lyssnat på under året. De senaste åren har jag släppt det där med att hålla koll på ny musik. Istället har jag tänkt att jag ska lyssna på alla fantastiska skivor jag missat, eller inte lyssnat på tillräckligt mycket. En konsekvens av att bli gammal och inte ha obegränsat med tid kvar.

Det har hänt ett par gånger i livet att musik drabbat mig och jag inte kunnat sluta lyssna på en skiva eller en artist. Om man ska drabbas av musik, behöver man lite hjälp på vägen. Det måste vara lätt att lyssna, inte minst nu för tiden när så mycket konkurrerar om ens uppmärksamhet.

Det blev en stor förändring i hur jag konsumerar musik då jag i början av året köpte Apples trådlösa hörlurar. Jag tror inte att jag var ensam om att komma hem från en promenad med en podcast i lurarna och sen försöka få av sig jacka och halsduk utan att fastna i sladden till hörlurarna. Hur smidig man än trodde man var åkte sladden ur och det blev paus i lyssnandet. Visst, man kan ta av jackan och sen på med lurarna igen, men det blev sällan så, jag slutade lyssna. Med de trådlösa lyssnade jag mycket mer. Mobilen ligger i köket, men jag är fri att vara var jag vill.

Enda nackdelen är att efter fyra timmar måste jag ta en kvarts paus och ladda dom. Jag blev så beroende av friheten att jag köpte ett par P7:or också, som komplement. Det är ett fylligare ljud i dom, men jag föredrar faktiskt de billigare Applelurarna.

Förra året lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac och steget är kort till den platta jag lyssnat mest på i år.

Grateful Dead – Terrapin Station

Det korta steget är Keith Olsen som innan han producerade denna, hade jobbat med Fleetwood Macs självbetitlade platta från 1975. Nu är jag inte rätt person att prata om ljudkvalitet, då jag är halvdöv, men i mina öron låter detta fantastiskt. Amerikansk slick västkustrock. Det är väldigt upplyftande musik, det är musik som gör att du når trädkronorna inom dig.

Musiken är mjuk och följsam, glad och positiv. Samtidigt som den är komplicerad, med ovanliga taktarter, såna man hittar i jazz, mer sällan i rock. Detta att Grateful Dead inte följer någon mall för hur man ska göra musik; en låt kan vara tre minuter, eller 30, gör att det tar lång tid innan man kan musiken. Och det gör att man inte tröttnar. Hur mycket jag än lyssnar får jag inte nog och det blir aldrig tjatigt.

Deadheads, Grateful Deads fans, och bandet själva ser studioplattorna som ett nödvändigt ont. Den här plattan gillade inte bandet alls, då dom var tvungna att spela samma saker om och om igen. Live låter allting helt olika varje gång.

Grateful Dead – Europe ’72

Väldigt många är i varje fall överens om att detta är den bästa liveplattan de släppt. Det är ett hopplock från turnén hösten 1972, och varje låt är helt fantastisk. Man kastas direkt in i ett sanslöst boogiegung och sen avslutas plattan med Morning Dew, en nästintill instrumental resa i en annan dimension. Tänk Pink Floyd och låtsas som om de hade förmågan att improvisera.

På Spotify har skivan fem extra spår, så ska det inte vara. Dessutom så ska man efter Morning Dew direkt börja om med Cumberland Blues. På Apple Music, går skivor alltid på repeat, på Spotify fortsätter det med rekommendationer. Hittar ni inställningar där som tar bort det så gör det. Den här musiken blir bara bättre andra gången och tredje och tjugonde. Vaknar man klockan sex och lägger sig tio, hinner man lyssna på åtta gånger. Det är en bra dag.

Bob Weir – Ace

Ännu en studioplatta, men en soloplatta med kompgitarristen Bob Weir från 1972. I slutändan ville alla hänga i studion med Bob, så inofficiellt är detta en Grateful Dead skiva. Alla låtar utom Walk in the Sunshine blev dessutom konsertfavoriter.

Höjdpunkten är Playing in the band, som de spelat live redan ett år innan, där Jerry Garcia får till ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

Det är den fjärde mest spelade låten på deras nära sexhundra inspelade konserter.

Grateful Dead – Wake up to find out

Det finns hur mycket musik som helst att lyssna på och upptäcka med Dead, det tar fem år att bara lyssna igenom allt. Allt jag lyssnat på hittills är bra, men så hittar man igen den där skivan som sticker ut och är fantastisk.

På den här liveplattan från Nassau 1990, gästas bandet av jazzsaxofonisten Branford
Marsalis. Han skulle spela på Birdsong i första setet, men blev övertalad av bandet att sitta med i andra också, då dom skulle spela Dark Star, en annan spacead låt som kan bli vad som helst. Bandet improviserar och han har knappt hört låtarna innan, men det blir ändå helt fantastiskt. Saxofonen svävar över musiken och fyller ut precis där den ska.

Jag har gjort en spellista med mina favoriter för den som är nyfiken. Spotify Apple Music

Morrissey – Low in high school

Ja, du ser rätt, en sprillans ny skiva på listan. Jag har gillat Morrissey sen debutplattan med The Smiths 1983 när svensk tv visade videon till This charming man. Jag är ingen superfan nu och var det inte då heller. Vissa av skivorna har jag lyssnat mycket på andra har gått mer spårlöst förbi.

Den här fick usla recensioner. Journalister som tidigare gått i döden för Morrissey avfärdade denna utan att med ett ord nämna musiken. Att skivan skulle vara dålig är naturligtvis Fake News! Massmedia tål inte sågningen som levereras i ett av toppspåren Spent the day in bed.

And I recommend that you
Stop watching the news
Because the news contrives to frighten you
To make you feel small and alone
To make you feel that your mind isn’t your own

Skivan är ett mischmasch av influenser som blandas snyggt och ”vuxet”. Ja, det är vuxen musik och kanske hans bästa soloplatta någonsin, Strangeways är fortfarande bäst.

Jag skulle ju bara kolla om det verkligen var så dåligt som exempelvis Lokko hävdade, sen kunde jag inte sluta lyssna på flera veckor.

2017 års bästa bilder

By |January 5th, 2018|Categories: Reviews|Tags: |0 Comments

På Facebook brukar jag samla 5-7 bilder i ett album för att summera månaden och när året är slut har man 60-70 bilder som speglar året, hade jag gjort det i slutet av året hade nog urvalet blivit ett annat. Ur det albumet har jag valt mina favoriter och det var förvånansvärt lätt, det blev tio direkt.

 

Första bilden är tagen i mars på Eldfesten, det är alltid en utmaning att fota i mörkret där. Ljusstarka gluggar hjälper, (och vassa armbågar, det är mycket folk där).

 

 

Jag fick så fin respons på mina ekorrbilder i början på året att jag blev inspirerad att gå på ekorrsafari flera gånger i veckan. Den här bilden är inte min egen favorit egentligen, men den fick vingar och tog sig hela vägen till London och en finalplats i tävlingen Comedy Wildlife Photography Awards och har blivit publicerad i tidningar och på webben över hela världen. Tveksam till om det gett mig något i min karriär dock.

 

 

Jag gillar att ta kändisporträtt och nu har det gått över till att bli en samling. På sommaren samlar jag mina bilder på Lotta på Liseberg, Sommarkväll med Rickard Olsson och Bokmässan. Resten av året blir det mer tunnsått, men man kan gå på skivsigneringar.

När Per Gessle kom till Bengans var jag bland de första i kön. Jag fick väl vänta en timme, men det är ju inget, på 90-talet stod jag i kö fyra timmar för att få Joyride signerad.

I kaféet hade de placerat honom i mörkret mellan en röd och en blå lampa. Per ställer så klart upp på en bild, men när jag ska trycka av funkar inte blixten. Jag fotar så klart ändå och Pers min speglar 40 år av strejkande kameror och den där bilden som bara skulle ta några sekunder av hans tid. Sen fick jag ordning på det och fick en bild på en leende Per, men jag föredrog den misslyckade. Redigeringen gick ut på att ljusa upp den så mycket som möjligt och få rätt nyanser. Cool pic!, skrev Per.

 

 

Den här bilden hade jag velat ta länge, men det är lätt att hitta anledningar att inte åka in till stan för att ta bilder strax före tolvslaget på natten. Och tänk om de inte har något avslutningsfyrverkeri. Det är ju ingen naturlag att de ska ha det. Nu var jag redan i stan och fotade en konsert på Liseberg och Summerburst är ju bara fyrverkerier och ljusshow, eftersom artisterna är så anonyma, eller? 😉

Jag var på Snikens kulle i god tid och fick en del mindre fyrverkerier att öva på, innan det var dags för avslutningsfyrverkeriet. Sen tipsade jag om mina inställningar och dylikt på Facebook och tänkte att nån kanske var sugen att pröva på det andra kvällen av Summerburst, men då blev det tydligen inget fyrverkeri alls. De tog nån kille med pistol, kanske var det en säkerhetsgrej.

 

Jag var nere vid Säveån några gånger och fotade bävrar under sommarens ljusa kvällar. Bävern var extremt punktlig. 19.30 kom den simmande i sakta mak. Man kan stå på bron och titta på den, men jag vill ju komma nära, så jag tog mig ner i den sunkiga och faktiskt illaluktande skogen runt om och gömde mig bland buskarna. Här hade jag full koll på kameran och fotade allt mer upphetsat utan att riktigt fatta hur nära bävern var, när jag tittade upp blev det nästan lite läskigt. Jag litar inte på bävrar!

Nu rankar jag den här bilden bland årets tio bästa, men när jag kom hem och lång tid därefter var jag mest sur för att jag missat bilden när en mås hackade bävern i huvudet. Jag fångade bara plumset när den dök, hade jag bara…

 

Tidigare när jag fotat konserter har jag fokuserat på att ta många olika bilder, olika bildidéer. I år ville jag istället fokusera på att ta en bra bild som var bra nog att platsa i min portfolio. I praktiken innebär det att man stannar betydligt längre när man har en bra bildidé, man hastar inte vidare. Jag tycker det gav resultat. Sen ska man ha tur också. Jag upptäckte i diket på Alice Coopers Lisebergskonsert att ljuset var otroligt bra. Istället för 1/320 sekund som jag brukar få kompromissa med, kunde jag använda kortare tider. Jag snurrade snabbt på hjulet och siktade på 1/500 men landade på 1/650. Det gjorde hela skillnaden, det var fler som fångade Niki Strauss i den här posen, men just den här gången var det snyggast med håret fruset.

 

Den här bilden hade jag redan tagit i huvudet innan jag tog den. Det krävdes en exakt plats i publikhavet för det. Jag hann fånga två hopp innan just den platsen blev omöjlig att stå på pga den entusiastiska publiken, men jag var nöjd.

 

 

På hösten fick jag fota både Miss Earth Sweden och Miss Universum Sweden. Här är det den senare; Frida Fornander. Jag gillar ljuset i Allén och hennes långa ögonfransar, direkt när jag tog den kände jag att där hände något. Filmklippen vi spelade in den här dagen, sågs sen av två miljarder tv-tittare, enligt Frida.

 

 

Min favoritplats där jag bor är soluppgångarna vid Säveån. Ser det lovande ut kan jag inte hålla mig utan måste ut. Jag har säkert missat en och annan i år, men överlag har det varit bedrövligt. Den här morgonen levererades lite höstfärger i varje fall.

 

 

Under sommarhalvåret är det inte lätt att hitta ekorrar bland alla löv, men så kom hösten och jag lyckades fånga lite bilder med fina höstfärger. Och snö fick vi också, inget man är bortskämd med i Göteborg. Här fick jag rätt pose på rätt dag.

 

Decembrrr…

Jag berättar allt om min utrustning

By |April 12th, 2017|Categories: Reviews|Tags: |0 Comments

Om du är nyfiken på vilka kameror och objektiv jag använder, får du svaret här.

Årets topp tio i musik

By |December 23rd, 2016|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Det börjar bli dags att sammanfatta året som gått. För mig har det varit ett fantastiskt år, jag har fått göra det jag tycker är allra roligast; att fota. Samtidigt har jag varit arbetslös och nu är A-kassan slut och i och med det bestämde jag mig för att satsa på mitt företag och se om jag kan försörja mig på det.

Att inte ha ett jobb kan naturligtvis vara en stor press för många, det har jag full förståelse för. Jag lever ett enkelt liv och jag har under flera år lärt mig att leva på lite pengar, så för mig har det varit väldigt avslappnande. All stress och ångest jag förknippar med mitt gamla jobb är borta, och det har avspeglat sig i den musik jag lyssnat på. Jag har satt ihop en spellista med tio av årets favoritlåtar, men egentligen är det framför allt album som jag lyssnat på. Listan hittar du på Spotify här.

1. Håkan Hellström – Valborg

Få recensenter verkar ha valt Håkans senaste skiva som en av årets bästa, vad det beror på, skrev jag om i förra blogginlägget. Det är också en av anledningarna till att jag hellre väljer Håkans bästa låt, den som jag tror folk fortfarande kommer att sjunga om 200 år. Spellistan med Håkans alla låtar är det jag lyssnat mest på. Det är inget snack om det.

2. Van Morrison – Sweet Thing

Förra året upptäckte jag en massa gammal musik som jag missat genom Apple music, men i år har jag sakta och metodiskt jobbat mig igenom listan i tidningen Pop #10 1994. När tidningen kom var det nog mest kul att läsa om skivorna jag redan hade, kanske köpte jag Stone Roses debut och blev frälst, men det var nog allt. Nu har man andra möjligheter, även om det var med viss möda jag letade upp vissa av plattorna. Det är ett musikaliskt äventyr som jag starkt rekommenderar och hela tidningen finns på nätet här.

En av skivorna jag inte ville släppa var Astral Weeks. Jag har bara lyssnat på samlingsplattor med Van Morrison innan och då går man miste om stämningen här. Jag misstänker att Håkan lyssnat på arrangemangen, jag tycker mig höra ett släktskap.

3. Eagles – Peaceful Easy Feeling

Det är egentligen först nu i slutet på året som det blivit lite lugnt, jag har ju varit ute och fotat mest hela tiden. Men stress som tär på en har jag sluppit och i och med det har jag också lärt mig att uppskatta amerikansk västkustrock. Eagles är perfekt att softa till.

4. Fleetwood Mac – Crystal

Fleetwood Mac kan mycket väl ha blivit min absoluta favoritgrupp under året. Blues är inte min grej, men när de blev ett popgäng på 70-talet, då blev det också helt fantastiskt bra musik. Låtarna är så välproducerade att det blir som hemliga rum man gå runt i och bara upptäcka små ljudfinesser i. Det finns inga dåliga spår på de fem plattorna (Fleetwood Mac, Rumours, Tusk, Mirage och Tango In The Night) så börjar man lyssna, kan man inte sluta.

5. Laleh – Colors

Laleh gör också musik med mycket att upptäcka i. Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på henne innan, så i år gjorde jag något åt det.

6. Primal Scream – Inner Flight

Screamadelica är en skiva jag missförstått innan. Hitten Loaded och titeln antydde att detta skulle vara väsnigt, men det är det ju helt klart inte. En skiva att se soluppgången till om man varit ute och festat hela natten. Föreställer jag mig, det var nog 25 år sen jag gjorde det sist.

7. Bob Marley & The Wailers – Don’t Rock My Boat

Innan reggaen blev kommersiell släppte Bob Soul Revolution Part II, som Pop-killarna ansåg vara en av de 100 bästa skivorna som gjorts och alltså bättre än någon av alla de skivor med Bob Marley som folk har hört. Lite snobbigt kan man tycka, men till slut hittade jag skivan på Spotify. Och den var ju helt fantastisk, om man kan tänka sig det lösa svänget på Exile on Main Street, fast reggae och inte lika många instrument. Don’t Rock My Boat dök senare upp med titeln Satisfy My Soul på Kaya. Tyvärr har flera av låtarna på Soul Revolution försvunnit sen jag hittade skivan. Synd för det är ett riktigt mysigt album.

8. Razzy Bailey – I Hate Hate

Att hitta en artist man inte ens hört talas om innan av den här klassen är inte så vanligt (om vi inte pratar om ny musik, för då har jag ingen aning). Den här låten var med i nya filmen American Honey, där den gjorde starkt intryck på mig, bra film också. Låten är från 1974 och låter som soul, men Razzy är en vit snubbe med skägg som lirar country. Texten känns dagsaktuell och kommer garanterat att få dig på gott humör.

9. Thåström – Slickar i Mig Det Sista

Efter förra årets konserter har Pimme hängt kvar och det är framför allt albumet Den Morronen jag lyssnat på. Det slår mig att det kan bero på att Apple Music är väldigt snål med rekommendationer på svensk musik, det är mest Imperiet och Roxette och inte så mycket annat.

10. The White Stripes – It’s True That We Love One Another

Nu när man fyllt 50 är det helt ok att vara sist med att upptäcka The White Stripes, musiken finns ju kvar. Elephant är skivan jag lyssnat mest på och det hade ju varit käckt om jag kunde komma ihåg varför jag började med det. Det kanske var hög tid bara. Bra musik hittar en alltid till slut.