Reviews

1200mm tele!

By |August 27th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Jag lovade att jag skulle skriva ett ingående test på det här, och det visade sig vara ett effektivt sätt att inte blogga på ett par månader. Det kanske var lika bra för det har tagit ett tag att komma underfund med vad jag tycker, men låt mig börja från början.

Sen tidigare har jag Olympus OMD EM1 mkII och teleobjektivet 300mm f4 som med cropfaktorn motsvarar 600mm, med Olympus teleconverter 1,4 blir det motsvarande 840mm f5,6. Den här kombon är fantastisk, lätt (mindre än 1 1/2 kg), stabiliserad både i hus och objektiv som jobbar ihop och skarp o fin.

Så släppte Panasonic en teleconverter 2.0 (DMW-TC20E) för att matcha deras fina 200mm. Företaget Panasonic fyller 100 år i år och en dag i våras så firades detta med att erbjuda 30% i rabatt på allt i webbshoppen. Det låter roligare än det faktiskt var för det var ganska tomt där, men de hade teleconverten. 30% är ju en riktigt bra rabatt på en sprillans ny produkt. Men i och med att den var så ny, fanns det inte många tester ute på nätet och ingen av dom som fanns hade testat den med Olympusgluggen. Jag är ju lite knäpp, så jag chansade till slut och beställde den ändå. Om den inte hade passat fanns det en chans att jag spräckt det innersta glaset i 300:an. Det var rätt nervöst att skruva ihop det här första gången. Men det passade!

Allting funkar faktiskt, autofokus och det hela, det enda som inte hänger med är att det står 300mm och f4 i displayen, när det borde stå 600mm och f8. Det funkar också alldeles utmärkt att fota handhållet med den här kombon, i princip alla bilder jag tar är handhållna. Det ger en frihet som hämmas av ett stativ. Sen blir det såklart fler misslyckade bilder. Skakningar blir tydligare givetvis och det blir svårare att sikta. Första månaderna var jag väldigt känslig för detta och dömde gärna ut bildkvalitén, men till slut insåg jag att det inte är så stor skillnad mellan 1200mm och 840mm, det blir inte alltid perfekt där heller.

När allt funkar blir resultatet ganska fräckt.

Det blir en smetigare bakgrund med 1200mm jämfört med 840mm, oftast behöver jag ju inte den extra räckvidden för att fota ekorrar, men här var det bra då det var en damm emellan oss.

Här står jag högst upp på Fredsgatan och fotar ner mot Brunnsparken. Häftig kompression. Jag postade bilden i gruppen Gatufoto Göteborg på Facebook, en av tjejerna som blev skarpa här var medlem i gruppen!

En nötväcka på några meters avstånd, inget fel på skärpan här.

Med en närgräns på 1,4 meter funkar det också bra som makro. Här har jag dessutom använt Olympus in camera focus stacking. Det går till så att kameran tar fem bilder i snabb följd med olika skärpedjup och lägger ihop dom i kameran. Det här är handhållet och det blåser lite, så man kan ju göra det lättare för sig, men det gick till slut.

Här har jag fotat ett flygplan som är så högt upp att jag inte ser det med min halvkassa syn åtminstone.

Filmåret 2017

By |March 7th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Årets Oscarsgala kom och gick och färre än någonsin tittade. Det har naturligtvis kommit flera analyser på varför folk har lessnat, men den stora anledningen är så klart att de nominerade filmerna inte höll måttet.

Varje år brukar jag titta igenom min IMDB statistik och lista de filmer som jag gillar mest av de som är någorlunda nya, att det dröjt tills nu innan jag fått tummen ur, beror inte bara på att jag är en lat bloggare, utan också att jag velat se åtminstone några av de filmer som man bör ha sett först.

Gamla filmer ser jag gärna, under året som gått har jag bland de 300 filmer jag betygsatt bl a sett filmer från boken 1001 filmer du måste se innan du dör. De flesta i den boken har man ju sett och många av de obskyra filmer som var svåra att få tag på behöver man inte se, men några pärlor vaskade jag fram.

Nya filmer däremot känns ofta som ett jobb att se. Superhjältefilmer t ex lyckas en gång av tio få ihop något som kan vara underhållande för stunden, oftast inte.

Många gånger upplever jag att man gör filmer för att man har en idé och inte mycket mer att komma med. Antingen det är en idé till ett soundtrack där man med en ständigt stegrande ton skapar spänning i något som egentligen är helt ointressant (Dunkirk). En Disneymusikal med sex och våld, som vem då ska se? (The shape of water). Eller en historia om människor som visar sig vara komplexa rollfigurer, men som tvingas traska runt i ett manus utan handling. (Three billboards…) Ett manus som kunnat varit intressant om det byggt på en sann historia, men det gör det ju inte, så istället undrar man bara vad som hände med manusförfattarna i Hollywood. Har de inget att berätta längre?

En tanke är ju att tiden vi lever i, där allting måste vara politiskt korrekt, gör att det blir så mycket begränsningar för den som vill skapa något att det bara blir en tumme. Och den där tummen värmer inte tillräckligt.

Det politiskt korrekta är nödvändigt om samhället ska vara inkluderande för alla. Jag vill inte leva i ett samhälle som inte är det, men samtidigt måste det finns en väg framåt där allt inte blir så infernaliskt trist.

För tonåringarna ”millennials” framstår t ex tv-serien Vänner som hopplöst omodern redan. Redan i första säsongen finns ett lesbiskt par med, och även ett lesbiskt bröllop, något som var kontroversiellt och vågat då, men skämten runt det upplevs som mossiga av dagens unga. Och det är dessa unga som är målgruppen till de flesta filmer som görs, inte jag.

Efter #metoo roade jag mig med att titta igenom alla James Bond filmer; där har ni ett kul drinking game. Varje gång Bond framstår som sexistisk kan ni ta en hutt, men kör inte hem.

Som exempel kan jag nämna en scen där någons sekretare ska gå tvärs över rummet, böja sig och plocka upp något ur en låda. Sean Connery följer henne med blicken noga och utstuderat, hon vänder sig om och tittar mycket besvärat på honom. Här måste man antagligen förklara för unga tittare att det är meningen att vi ska tänka att Bond är en riktig karlakarl som gör som han vill med kvinnor och även om en tjej känner sig obekväm så gillar hon det innerst inne.

Man har uppenbarligen försökt anpassa Bondkaraktären till nutiden allt eftersom, men man har också tappat lite av charmen på vägen. Det ska bli intressant att se nästa film och hur de hanterat det stora skifte som #metoo förde med sig.

Men en film hittade jag faktiskt som nästan fick full pott av mig, Lasse Hallströms A dog’s purpose. Man gråter, man skrattar, man blir helt omtumlad. Det finns fantasi i historien om hundar som återföds och hittar hem, och inte minst så finns det hundar i filmen. Helt obegripligt att den inte blev mer omtalad. Det var absolut ingen flopp, den drog in sin budget flera gånger om.

Riktigt långa filmer ser jag gärna på bio, då det finns mindre distraktioner där. Bladerunner 2049 var en sån film, ska man ens lägga tid på den måste man verkligen vara på humör. Den är långsam och dyster, naturligtvis. Jag var lite omskakad efteråt.

Kong: Skull island såg jag också på bio, en riktig äventyrsfilm som jag gav ett väldigt högt betyg. Underhållande. 

 

 

Sista och fjärde filmen på min topp fem, (och är inte det talande över filmåret, så vet inte jag vad), är svenska filmen Borg. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men om man växte upp på 70-talet hade man inget val. Jag kan inte minnas att tv-apparater rullades in i klassrummen när Björn Borg spelade, det passade nog bättre när Stenmark var i rutan under några minuter, men man kom inte undan tennisen heller. Kul att se sjuttiotalet i filmen och hur stor Borg faktiskt var, inte bara i Sverige.

Jag har naturligtvis inte sett allt, och mina årslistor är inte heller låsta till bara senaste året. Det kan mycket väl dyka upp någon av förra årets filmer på nästa års lista. Jag hoppas det, jag vet inte hur många fler trista filmer jag orkar med.

I mina lurar 2017

By |January 12th, 2018|Categories: Reviews, Uncategorized|Tags: , , |0 Comments

Varje år brukar jag skriva om vad jag lyssnat på under året. De senaste åren har jag släppt det där med att hålla koll på ny musik. Istället har jag tänkt att jag ska lyssna på alla fantastiska skivor jag missat, eller inte lyssnat på tillräckligt mycket. En konsekvens av att bli gammal och inte ha obegränsat med tid kvar.

Det har hänt ett par gånger i livet att musik drabbat mig och jag inte kunnat sluta lyssna på en skiva eller en artist. Om man ska drabbas av musik, behöver man lite hjälp på vägen. Det måste vara lätt att lyssna, inte minst nu för tiden när så mycket konkurrerar om ens uppmärksamhet.

Det blev en stor förändring i hur jag konsumerar musik då jag i början av året köpte Apples trådlösa hörlurar. Jag tror inte att jag var ensam om att komma hem från en promenad med en podcast i lurarna och sen försöka få av sig jacka och halsduk utan att fastna i sladden till hörlurarna. Hur smidig man än trodde man var åkte sladden ur och det blev paus i lyssnandet. Visst, man kan ta av jackan och sen på med lurarna igen, men det blev sällan så, jag slutade lyssna. Med de trådlösa lyssnade jag mycket mer. Mobilen ligger i köket, men jag är fri att vara var jag vill.

Enda nackdelen är att efter fyra timmar måste jag ta en kvarts paus och ladda dom. Jag blev så beroende av friheten att jag köpte ett par P7:or också, som komplement. Det är ett fylligare ljud i dom, men jag föredrar faktiskt de billigare Applelurarna.

Förra året lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac och steget är kort till den platta jag lyssnat mest på i år.

Grateful Dead – Terrapin Station

Det korta steget är Keith Olsen som innan han producerade denna, hade jobbat med Fleetwood Macs självbetitlade platta från 1975. Nu är jag inte rätt person att prata om ljudkvalitet, då jag är halvdöv, men i mina öron låter detta fantastiskt. Amerikansk slick västkustrock. Det är väldigt upplyftande musik, det är musik som gör att du når trädkronorna inom dig.

Musiken är mjuk och följsam, glad och positiv. Samtidigt som den är komplicerad, med ovanliga taktarter, såna man hittar i jazz, mer sällan i rock. Detta att Grateful Dead inte följer någon mall för hur man ska göra musik; en låt kan vara tre minuter, eller 30, gör att det tar lång tid innan man kan musiken. Och det gör att man inte tröttnar. Hur mycket jag än lyssnar får jag inte nog och det blir aldrig tjatigt.

Deadheads, Grateful Deads fans, och bandet själva ser studioplattorna som ett nödvändigt ont. Den här plattan gillade inte bandet alls, då dom var tvungna att spela samma saker om och om igen. Live låter allting helt olika varje gång.

Grateful Dead – Europe ’72

Väldigt många är i varje fall överens om att detta är den bästa liveplattan de släppt. Det är ett hopplock från turnén hösten 1972, och varje låt är helt fantastisk. Man kastas direkt in i ett sanslöst boogiegung och sen avslutas plattan med Morning Dew, en nästintill instrumental resa i en annan dimension. Tänk Pink Floyd och låtsas som om de hade förmågan att improvisera.

På Spotify har skivan fem extra spår, så ska det inte vara. Dessutom så ska man efter Morning Dew direkt börja om med Cumberland Blues. På Apple Music, går skivor alltid på repeat, på Spotify fortsätter det med rekommendationer. Hittar ni inställningar där som tar bort det så gör det. Den här musiken blir bara bättre andra gången och tredje och tjugonde. Vaknar man klockan sex och lägger sig tio, hinner man lyssna på åtta gånger. Det är en bra dag.

Bob Weir – Ace

Ännu en studioplatta, men en soloplatta med kompgitarristen Bob Weir från 1972. I slutändan ville alla hänga i studion med Bob, så inofficiellt är detta en Grateful Dead skiva. Alla låtar utom Walk in the Sunshine blev dessutom konsertfavoriter.

Höjdpunkten är Playing in the band, som de spelat live redan ett år innan, där Jerry Garcia får till ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

Det är den fjärde mest spelade låten på deras nära sexhundra inspelade konserter.

Grateful Dead – Wake up to find out

Det finns hur mycket musik som helst att lyssna på och upptäcka med Dead, det tar fem år att bara lyssna igenom allt. Allt jag lyssnat på hittills är bra, men så hittar man igen den där skivan som sticker ut och är fantastisk.

På den här liveplattan från Nassau 1990, gästas bandet av jazzsaxofonisten Branford
Marsalis. Han skulle spela på Birdsong i första setet, men blev övertalad av bandet att sitta med i andra också, då dom skulle spela Dark Star, en annan spacead låt som kan bli vad som helst. Bandet improviserar och han har knappt hört låtarna innan, men det blir ändå helt fantastiskt. Saxofonen svävar över musiken och fyller ut precis där den ska.

Jag har gjort en spellista med mina favoriter för den som är nyfiken. Spotify Apple Music

Morrissey – Low in high school

Ja, du ser rätt, en sprillans ny skiva på listan. Jag har gillat Morrissey sen debutplattan med The Smiths 1983 när svensk tv visade videon till This charming man. Jag är ingen superfan nu och var det inte då heller. Vissa av skivorna har jag lyssnat mycket på andra har gått mer spårlöst förbi.

Den här fick usla recensioner. Journalister som tidigare gått i döden för Morrissey avfärdade denna utan att med ett ord nämna musiken. Att skivan skulle vara dålig är naturligtvis Fake News! Massmedia tål inte sågningen som levereras i ett av toppspåren Spent the day in bed.

And I recommend that you
Stop watching the news
Because the news contrives to frighten you
To make you feel small and alone
To make you feel that your mind isn’t your own

Skivan är ett mischmasch av influenser som blandas snyggt och ”vuxet”. Ja, det är vuxen musik och kanske hans bästa soloplatta någonsin, Strangeways är fortfarande bäst.

Jag skulle ju bara kolla om det verkligen var så dåligt som exempelvis Lokko hävdade, sen kunde jag inte sluta lyssna på flera veckor.

2017 års bästa bilder

By |January 5th, 2018|Categories: Reviews|Tags: |0 Comments

På Facebook brukar jag samla 5-7 bilder i ett album för att summera månaden och när året är slut har man 60-70 bilder som speglar året, hade jag gjort det i slutet av året hade nog urvalet blivit ett annat. Ur det albumet har jag valt mina favoriter och det var förvånansvärt lätt, det blev tio direkt.

 

Första bilden är tagen i mars på Eldfesten, det är alltid en utmaning att fota i mörkret där. Ljusstarka gluggar hjälper, (och vassa armbågar, det är mycket folk där).

 

 

Jag fick så fin respons på mina ekorrbilder i början på året att jag blev inspirerad att gå på ekorrsafari flera gånger i veckan. Den här bilden är inte min egen favorit egentligen, men den fick vingar och tog sig hela vägen till London och en finalplats i tävlingen Comedy Wildlife Photography Awards och har blivit publicerad i tidningar och på webben över hela världen. Tveksam till om det gett mig något i min karriär dock.

 

 

Jag gillar att ta kändisporträtt och nu har det gått över till att bli en samling. På sommaren samlar jag mina bilder på Lotta på Liseberg, Sommarkväll med Rickard Olsson och Bokmässan. Resten av året blir det mer tunnsått, men man kan gå på skivsigneringar.

När Per Gessle kom till Bengans var jag bland de första i kön. Jag fick väl vänta en timme, men det är ju inget, på 90-talet stod jag i kö fyra timmar för att få Joyride signerad.

I kaféet hade de placerat honom i mörkret mellan en röd och en blå lampa. Per ställer så klart upp på en bild, men när jag ska trycka av funkar inte blixten. Jag fotar så klart ändå och Pers min speglar 40 år av strejkande kameror och den där bilden som bara skulle ta några sekunder av hans tid. Sen fick jag ordning på det och fick en bild på en leende Per, men jag föredrog den misslyckade. Redigeringen gick ut på att ljusa upp den så mycket som möjligt och få rätt nyanser. Cool pic!, skrev Per.

 

 

Den här bilden hade jag velat ta länge, men det är lätt att hitta anledningar att inte åka in till stan för att ta bilder strax före tolvslaget på natten. Och tänk om de inte har något avslutningsfyrverkeri. Det är ju ingen naturlag att de ska ha det. Nu var jag redan i stan och fotade en konsert på Liseberg och Summerburst är ju bara fyrverkerier och ljusshow, eftersom artisterna är så anonyma, eller? 😉

Jag var på Snikens kulle i god tid och fick en del mindre fyrverkerier att öva på, innan det var dags för avslutningsfyrverkeriet. Sen tipsade jag om mina inställningar och dylikt på Facebook och tänkte att nån kanske var sugen att pröva på det andra kvällen av Summerburst, men då blev det tydligen inget fyrverkeri alls. De tog nån kille med pistol, kanske var det en säkerhetsgrej.

 

Jag var nere vid Säveån några gånger och fotade bävrar under sommarens ljusa kvällar. Bävern var extremt punktlig. 19.30 kom den simmande i sakta mak. Man kan stå på bron och titta på den, men jag vill ju komma nära, så jag tog mig ner i den sunkiga och faktiskt illaluktande skogen runt om och gömde mig bland buskarna. Här hade jag full koll på kameran och fotade allt mer upphetsat utan att riktigt fatta hur nära bävern var, när jag tittade upp blev det nästan lite läskigt. Jag litar inte på bävrar!

Nu rankar jag den här bilden bland årets tio bästa, men när jag kom hem och lång tid därefter var jag mest sur för att jag missat bilden när en mås hackade bävern i huvudet. Jag fångade bara plumset när den dök, hade jag bara…

 

Tidigare när jag fotat konserter har jag fokuserat på att ta många olika bilder, olika bildidéer. I år ville jag istället fokusera på att ta en bra bild som var bra nog att platsa i min portfolio. I praktiken innebär det att man stannar betydligt längre när man har en bra bildidé, man hastar inte vidare. Jag tycker det gav resultat. Sen ska man ha tur också. Jag upptäckte i diket på Alice Coopers Lisebergskonsert att ljuset var otroligt bra. Istället för 1/320 sekund som jag brukar få kompromissa med, kunde jag använda kortare tider. Jag snurrade snabbt på hjulet och siktade på 1/500 men landade på 1/650. Det gjorde hela skillnaden, det var fler som fångade Niki Strauss i den här posen, men just den här gången var det snyggast med håret fruset.

 

Den här bilden hade jag redan tagit i huvudet innan jag tog den. Det krävdes en exakt plats i publikhavet för det. Jag hann fånga två hopp innan just den platsen blev omöjlig att stå på pga den entusiastiska publiken, men jag var nöjd.

 

 

På hösten fick jag fota både Miss Earth Sweden och Miss Universum Sweden. Här är det den senare; Frida Fornander. Jag gillar ljuset i Allén och hennes långa ögonfransar, direkt när jag tog den kände jag att där hände något. Filmklippen vi spelade in den här dagen, sågs sen av två miljarder tv-tittare, enligt Frida.

 

 

Min favoritplats där jag bor är soluppgångarna vid Säveån. Ser det lovande ut kan jag inte hålla mig utan måste ut. Jag har säkert missat en och annan i år, men överlag har det varit bedrövligt. Den här morgonen levererades lite höstfärger i varje fall.

 

 

Under sommarhalvåret är det inte lätt att hitta ekorrar bland alla löv, men så kom hösten och jag lyckades fånga lite bilder med fina höstfärger. Och snö fick vi också, inget man är bortskämd med i Göteborg. Här fick jag rätt pose på rätt dag.

 

Decembrrr…