För tre och ett halvt år sen började jag lyssna igenom rekommendationerna i boken 1001 album, jag har tidigare betat av samtliga filmer i 1001 filmer. Även de obskyra konstfilmerna. Där kändes det lite som man inkluderat filmer som knappt går att få tag på för att man skulle få känslan av att det fanns pärlor kvar att upptäcka.

I musikboken fick jag istället känslan av att man inkvoterat smala band som ingen lyssnade på för att de var kommunister, inget som imponerar på mig. Men trots allt mitt grävande i musikhistorien hittade jag nya favoriter.

Jag började inte från början, utan hoppade direkt in i rockens storhetstid 1965-1975, först därefter började jag om kronologiskt. Var det familjära plattor kunde jag beta av flera på en dag. Fastnade jag för något, lyssnade jag tills jag tröttnade. Ibland i flera veckor.

Jag ångrar att jag inte skapade en spellista med favoritlåtar, men Applemusic skapar spellistor med det jag lyssnat mest på varje år, så lite statistik har jag tillgänglig.

Jag köpte Hejira med Joni Mitchell redan när jag var tonåring och en samlingsplatta när jag köpte skivor för att spela på restaurangen där jag jobbade, men jag fastnade aldrig riktigt. Blue lyssnade jag på när jag gick igenom tidningen Pops lista över de hundra bästa skivorna strax innan det här projektet, men jag har inte varit deppig på många, många år, så det passade inte då.

Nu är ju inte Blue en deppig skiva, upptäckte jag, den är ju kul! Det var den första jag riktigt fastnade för och mest spelad 2019 blev Court and spark som är ännu festligare.

Queen har jag haft ett avigt förhållande till, men den här gången blev det ett stickspår där jag lyssnade igenom hela katalogen och älskade det. Made in heaven blev den platta jag lyssnade mest till, förmodligen för att det var den sista och jag inte ville släppa taget.

Talking Heads har jag gillat sen jag var tonåring, men Remain in Light hade jag inte hört innan, det finns ett skönt groove som växer ju mer man lyssnar.

Jag gillar när plattorna uppmuntrar till att lyssna på repeat, när man inte vill stänga av. Todd Rundgrens A Wizard, a True Star från 1973 är inte ett av dessa. 55 minuter ljudexperiment och märkliga infall. Hellre än att lyssna igen vill man bara stänga av, men spår 1,9,13,14,15,17 och 19 är 32 minuters magi, nästan. Inte ens hårt rensat kommer man undan Cool Jerk som dyker upp när man mår som bäst. Man får snabbt klicka fram till nästa spår.

En av de första skivor jag köpte var Electric Light Orchestras Out of the Blue. Jag tror inte att jag hade kände till dom då, men man fick två lp för priset av en, en affisch och bäst av allt ett rymdskepp man kunde vika ihop av kartong och ställa på skivtallriken när man spelade så den snurrade runt. Kul när man var tolv år och fortfarande en av de bästa skivor jag hört.

Säg Sugar, Pixies och Grant Lee Buffalo och jag ser ut som en fågelholk men det var det jag lyssnade mest på 2020, tillsammans med mer bekanta Byrds, Kinks och Small Faces.

Jag föredrar ju lugn musik, i år fastnade jag för Beth Ortons Central Reservation, Sufjan Stevens Illinois och The Flaming Lips Yoshimi Battles the Pink Robots.

Coldplay hade jag ju hört men inte lyssnat på. Debuten fastnade jag för rejält och den tog sig också in på min topp 25 lista, vilket innebär att av alla skivor i boken är det den, tillsammans med Court and Spark, som jag lyssnat mest på sen 2015 (när jag skaffade Applemusic).