Ett år som går till historien och även om det är några timmar kvar kan vi nog konstatera att vi överlevde. Själv har jag åkt på Omicron eller möjligen en förkylning, så det blir till att fira på egen hand. Det har nog aldrig hänt förr, men det blir i varje fall inte min sämsta nyårsafton. Sekelskiftet var värre.

Jag jobbade nyårsafton året innan på Trädgårn och skulle därför vara ledig, men trycket var galet och varje gäst fick betala 2000:- för menyn så vi blev tvångskommenderade. De som jobbade extra fick tredubbelt betalt, medan vi fasta fick nöja oss med dubbelt.

Stressig kväll så tiden gick fort, efteråt satte vi oss i matsalen och drack en välförtjänt mellanöl. Så som nyårsafton blir, blir resten av året sa någon precis då kom chefen och körde ut oss. Inte dricka alkohol i (nedsläckt) matsal efter arbetstid.

Det här året har varit bra för mig, jag är i rätt ålder för pandemitider. För unga och gamla är det värre. Båda förlorar år de aldrig får igen. Jag har redan varit ung och jag har förhoppningsvis många år kvar att ta igen det jag eventuellt gått miste om under pandemin.

Varje månad sammanfattar jag mitt fotande i ett årsalbum på Facebook och så här såg det ut i år: Bilder 2021.

Även om det varit ett lugnt och stilla fotoår, har jag fått göra en del roliga grejer. Roligast var så klart att få göra två musikvideor till Claes Pihl, det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse och ett bra teamwork där summan av delarna blev högre, vi lyfte varandra.

Att få fota gatufoto och få betalt på Frihamnsdagarna var också jättekul. Jag fick följa med en reporter på Göteborgdirekt och vara fotojournalist, en bucketlistgrej för mig.

Jag har fotat företagsporträtt och bebisbilder och känner att jag blivit bättre på det också.

Men mest har det så klart blivit ekorrbilder, jag kunde fylla på med några sommarbilder, förra året var första sommaren jag hann besöka dom och i år var jag där igen. Även november, december var bra. Det brukar vara gråväder och knappt några soltimmar innan det blir kallt. I år fick vi till och med snö.

Kul så klart med min ekorrkompis Halvöra som som började klättra på mig. Jag har undrat när media skulle uppmärksamma mina bilder, men det behövdes väl en mänsklig vinkel. Att jag tog plats lite, inte lätt för mig. Det blev artiklar i GP och GT/ Expressen av det. När jag tänker på det blev jag också intervjuad av några utländska veckotidningar i början av året och av Hemmets Journal nu på slutet.

En annan bucketlistgrej var att få sälja en bild till National Geographic. Det är ju enormt mycket fram och tillbaka med deras beställningsrutiner, och det kan gå månader mellan varje moment. Jag har hunnit glömma vad det gäller och tänkt att det måste vara en ekorrbild de köpt, men det var en konsertbild på Martin Molin i svenska bandet Wintergatan.

Jag brukar också så här års sammanfatta mitt film och musikår. Jag har gått på bio, när det varit öppet, även om film inte är i närheten av att vara samma stora intresse för mig som det har varit. Verkligheten är ju så spännande att det är svårt att fokusera på fladdriga filmer.

Årets stora filmäventyr tycker jag Dune var. Jag såg den på Imax, vilket möjligen lyfte den ett snäpp. Bra, underhållande science fiction.

Nästan full pott i betyg gav jag Den vita tigern som jag tror finns på Netflix. En indisk feelgoodfilm, fast på engelska, som har lite av allt, spänning, maffia, våld.

Mest efterlängtad var No time to die, och mest glad är jag att jag såg den på premiären, så ingen hann spoila den för mig.

De flesta filmer känns som man gör någon en tjänst genom att titta på dom, ungefär som när man tittar på en reklamfilm innan ett YouTubeklipp, men jag har två till så jag får ihop en topp fem: Free guy och Matrix. Riktiga biofilmer.

Det kanske fylls på efterhand jag kommer ikapp, men jag ser mindre på tv nu än förr och jag ser helst på gamla grejer så man får skratta lite, som Seinfeld och The Nanny. Vill man se något helt chockerande kan man titta på romantiska dramakomedin The Love Boat från 70-talet. Det var dessa värderingar och den kvinnosyn (och manssyn) som jag växte upp med. Man kan säga att den formade mig, men vi har anpassat oss mer än vi kanske anar.

Ett exempel: den manliga personalen på båten förväntar sig att kvinnliga passagerare ska vilja hänga med dom, och blir lite sura om de vill vara ifred på sin semester.

Med våra ögon, jättekonstigt, men jag minns ju också hur det var när jag själv jobbade i restaurangbranschen. Vi sågs (mer andra än jag) som coola trendsetters som fick gå före i krogköer. Råkade man hamna bakom en bar och stå och tappa upp öl blev man högvilt.

Jag hade inga problem med att vara en diffus servicemänniska som i tv-serien The White Lotus, men nu verkar det vara bara det som gäller. Kanske därför det är svårt att få tag på krogpersonal.

Jag började året med att ta mig an 2000-talet i boken 1001 album du måste lyssna på innan du dör. Det mesta som är bra har jag redan hört, jag hängde med hyfsat på den tiden, men jag hade inga höga tankar om Coldplay. Deras debutalbum blev i år mitt soundtrack till våren och sommaren. Jag lyssnade också mycket The Flaming Lips, Sufjan Stevens och Beth Orton. Tre svenska artister finns också på min topp hundra: Claes Pihl, Viktor Olsson och Reeperbahn.

Som sagt en annorlunda nyårsafton blir det, maten får jag laga och äta själv fast jag just nu knappt kommer upp ur stolen. Med tanke på hur det gick för många av de som smittades av de första varianterna, är detta inte det sämsta.

Gott nytt år önskar jag alla som läst så här långt och även er som bara tittade på bilderna och scrollade vidare!