Journalism

Paul McCartney – Venus and Mars, 1975

By |December 13th, 2021|Categories: Journalism, Reviews|Tags: , , |0 Comments

När jag var 14 år sköts John Lennon och i ett slag blev The Beatles min absoluta favoritgrupp. Trots att de i och med skotten aldrig kunde återförenas, har det ständigt funnits anledning att återkomma till dom. Nyutgåvor, nya mixar, nya dokumentärer, som t ex fantastiska Get Back som släpptes nyss.

Som fjortonåring vågade jag knappt ha egna åsikter om någonting, inte ens musik. Jag läste vad andra skrev om Lennon och McCartney. Konsensus var tydlig, Lennon var inte bara ledare av The Beatles, han var också den som haft den mest framgångsrika och intressanta karriären efter att gruppen splittrats.

Nu som vuxen har jag förstått att journalister har andra parametrar över framgång än vi andra. Jag skulle t ex mäta framgång i försäljningssiffror, antal hits, hur stora turnéer man gjort, eller rent konstnärligt i produktivitet. Hur många bra skivor man släppt. Journalister däremot mäter framgång i hur effektivt man lyckas förmedla ett vänsterbudskap.

Även om McCartney försökte vara politisk med Give Ireland Back to the Irish så kan inget slå det marxistiska manifest som Lennon släppte med Imagine, med text skriven av Yoko Ono. Man kan ju undra om vänstern hade låtit John komma undan med att stjäla texten av henne utan att ge henne credd idag.

Jag köpte de flesta av Lennons skivor och jag älskar flera av dom, min favorit är den snabbt ihopslängda Rock ‘n’ Roll som kom 1975, med en spännande bakom kulisserna historia med maffia och kidnappade rullband.

Paul sågs av media som en smörsångare och kritiserades för att han inte släppte fram sitt band Wings mer på skivorna. Den som är trött på hur vänstern kontrollerar allt mer av vad vi får säga, skratta åt, etc idag, ska veta att det var precis likadant på 70-talet.

Så McCartney lyssnade tyvärr på kritiken. Inget ont om musikerna i Wings, men det är mycket begärt att de skulle vara lika genialiska som Paul.

Jag väntade med att lyssna på hans solomaterial tills precis innan mp3 kom, dvs jag köpte några cd-skivor, sen har det inte blivit så mycket mer med det. Mina förväntningar är fortfarande låga, eftersom jag minns vad jag läste om skivorna för 40 år sen. Men nu har jag börjat lyssna kronologiskt. Till min förvåning visade sig Red Rose Speedway från 1973 vara en riktigt skön platta som lämpar sig bra för att bara köra på repeat.

Samma år kom Band on the Run, den har jag lyssnat på förut flera gånger och den får ofta vara med i sammanställningar över världens bästa plattor. Jag tycker den är helt ok, men har inte lika lätt att fastna i den.

Venus and Mars har jag aldrig hört något gott om. Jag vet inte om jag kan peka på varför jag inte gillar den, men det känns som den vill vara lite av allt, den blir för splittrad, helt enkelt.

Numera rensar alla artister sina arkiv förr eller senare, på Spotify kan man skapa sina egna versioner av album där artisten inte fått till spellistan. Jag blev lite förvånad att ingen tidigare gett sig på att försöka “rädda” Venus and Mars. Nu har jag tagit tag i denna kulturgärning, lyssna här på Spotify eller Apple Music.

Venus and Mars

Rockshow

Call Me Back Again

Love in Song

Letting Go

Listen to what the Man Said

Treat her Gently – Lonely Old People

Junior’s Farm

Hey Diddle

Sally G

Country Dreamer

Kändis i femton minuter

By |November 25th, 2021|Categories: Journalism|Tags: |0 Comments

Andy Warhol sa en gång att alla kommer att vara kändisar i femton minuter i framtiden. Jag började känna att jag fått vänta lite väl länge på mina femton minuter, så därför spelade jag in filmen jag skrev om i förra inlägget, min Presentationsvideo. Medan jag höll på att klippa den, ringde GP. De hade uppmärksammat att jag fotade ekorrar och att jag hade många följare.

Det blev en intervju, inga konstigheter och inga tuffa frågor, så klart. Jag tror inte att man kan påstå att den här bloggen är särskilt personlig eller utlämnande. Det främsta skälet är så klart att för min generation är det svårt att föreställa sig att någon är intresserad. Jag kan inte ens föreställa mig att någon läser detta.

När Abba-killarna blev intervjuade i samband med albumsläppet fick de frågan om det fanns någon film om inspelningen. Nej, svarade Benny, eller jo det fanns ju privata filmer. Sånt de filmat själva. När dom åt frukost och så, men det vill väl ingen se. Jo!, svarade programledaren. Och så kanske det är. Fast jag är ju inte Björn eller Benny.

Så det var ju med viss fasa jag släppte ifrån mig filmen och ytterligare nervositet, som jag väntade in GP’s artikel. Men jag oroade mig så klart i onödan, det blev ett väldigt fint gensvar och några dagar senare hörde även GT/ Expressen av sig och jag fick göra en intervju till. Den artikeln gick även till tryck i GT.

Det verkar ju som att det blev intressant vad jag sysslade med först när jag själv började synas lite i de filmer jag gjorde där jag matade min kompis Halvöra. Jag får väl skaffa en selfiepinne.

Den som är uppmärksam noterar att i GP artikeln hade jag över 17.000 följare medan GT säger 18.000, det blev 19.000 tack vare artiklarna. Det är jag nöjd med då mitt mål är att ha 10.000, alltså har jag nu god marginal.

Jiujitsuklubben Ronin

By |July 12th, 2021|Categories: Journalism, Sports|Tags: |0 Comments

På uppdrag för GöteborgDirekt fotade jag jiujitsuklubben Ronin på Hisingen. Jag skulle fota Håkan Linnarsson som är tränare där, actionbilder och ha koll på alla namn.

Ungdomarna kom olika tider efter ålder och jag kände att det var nog bäst att begränsa sig och bara fota en kull, med tanke på namnen då. Jag vet inte riktigt hur jag gör annars, men ofta glömmer folk av mig snabbt och jag kan vara den där flugan på väggen, som tar avslappnade bilder som inte känns uppstyltade. Det funkade inte riktigt här, det var som att barnen började “slåss” först när jag riktade kameran mot någon annan. Jag fick ha ögon i nacken och till slut hade jag mina bilder.

Jag tog många porträtt på Håkan tills jag fastnade för det här. Nu kom artikeln ut först efter de fått behålla sin lokal, annars hade det varit lätt att tro att det var den här bilden som avgjorde till deras fördel.

Brand i klubbstugor

By |July 10th, 2021|Categories: Journalism|Tags: , |0 Comments

Det hade brunnit på två ställen i Västra Frölunda och Göteborgdirekt behövde bilder. Jag åkte ut på förmiddagen dan därpå och när jag kom till första stugan så var polisen där och inspekterade och fotade, när jag kom till den andra så hade de precis kommit dit också. Jag sa till dom att till skillnad från er vill jag gärna ha människor med i mina bilder.