johnnykaapa

About Johnny Kääpä

STEAL THESE PHOTOS! You may download pictures and use them on your blog, Facebook or Instagram, just put a link back to me or my Facebookpage. My name is @fotoscenen on Insta. If you want to use my images commercially, i. e. if your blog is sponsored by advertising, then I want to get payed as well. That makes sense right. If you are one of the artists I've shot, contact me at fotoscenen at gmail.com and we'll make a deal. I'm not expensive. Or you may share the blogpost or share the picture I've posted on my Facebookpage. Why steal from a fellow artist. That's just not right...

I mina lurar 2017

By |January 12th, 2018|Categories: Uncategorized||0 Comments

Varje år brukar jag skriva om vad jag lyssnat på under året. De senaste åren har jag släppt det där med att hålla koll på ny musik. Istället har jag tänkt att jag ska lyssna på alla fantastiska skivor jag missat, eller inte lyssnat på tillräckligt mycket. En konsekvens av att bli gammal och inte ha obegränsat med tid kvar.

Det har hänt ett par gånger i livet att musik drabbat mig och jag inte kunnat sluta lyssna på en skiva eller en artist. Om man ska drabbas av musik, behöver man lite hjälp på vägen. Det måste vara lätt att lyssna, inte minst nu för tiden när så mycket konkurrerar om ens uppmärksamhet.

Det blev en stor förändring i hur jag konsumerar musik då jag i början av året köpte Apples trådlösa hörlurar. Jag tror inte att jag var ensam om att komma hem från en promenad med en podcast i lurarna och sen försöka få av sig jacka och halsduk utan att fastna i sladden till hörlurarna. Hur smidig man än trodde man var åkte sladden ur och det blev paus i lyssnandet. Visst, man kan ta av jackan och sen på med lurarna igen, men det blev sällan så, jag slutade lyssna. Med de trådlösa lyssnade jag mycket mer. Mobilen ligger i köket, men jag är fri att vara var jag vill.

Enda nackdelen är att efter fyra timmar måste jag ta en kvarts paus och ladda dom. Jag blev så beroende av friheten att jag köpte ett par P7:or också, som komplement. Det är ett fylligare ljud i dom, men jag föredrar faktiskt de billigare Applelurarna.

Förra året lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac och steget är kort till den platta jag lyssnat mest på i år.

Grateful Dead – Terrapin Station

Det korta steget är Keith Olsen som innan han producerade denna, hade jobbat med Fleetwood Macs självbetitlade platta från 1975. Nu är jag inte rätt person att prata om ljudkvalitet, då jag är halvdöv, men i mina öron låter detta fantastiskt. Amerikansk slick västkustrock. Det är väldigt upplyftande musik, det är musik som gör att du når trädkronorna inom dig.

Musiken är mjuk och följsam, glad och positiv. Samtidigt som den är komplicerad, med ovanliga taktarter, såna man hittar i jazz, mer sällan i rock. Detta att Grateful Dead inte följer någon mall för hur man ska göra musik; en låt kan vara tre minuter, eller 30, gör att det tar lång tid innan man kan musiken. Och det gör att man inte tröttnar. Hur mycket jag än lyssnar får jag inte nog och det blir aldrig tjatigt.

Deadheads, Grateful Deads fans, och bandet själva ser studioplattorna som ett nödvändigt ont. Den här plattan gillade inte bandet alls, då dom var tvungna att spela samma saker om och om igen. Live låter allting helt olika varje gång.

Grateful Dead – Europe ’72

Väldigt många är i varje fall överens om att detta är den bästa liveplattan de släppt. Det är ett hopplock från turnén hösten 1972, och varje låt är helt fantastisk. Man kastas direkt in i ett sanslöst boogiegung och sen avslutas plattan med Morning Dew, en nästintill instrumental resa i en annan dimension. Tänk Pink Floyd och låtsas som om de hade förmågan att improvisera.

På Spotify har skivan fem extra spår, så ska det inte vara. Dessutom så ska man efter Morning Dew direkt börja om med Cumberland Blues. På Apple Music, går skivor alltid på repeat, på Spotify fortsätter det med rekommendationer. Hittar ni inställningar där som tar bort det så gör det. Den här musiken blir bara bättre andra gången och tredje och tjugonde. Vaknar man klockan sex och lägger sig tio, hinner man lyssna på åtta gånger. Det är en bra dag.

Bob Weir – Ace

Ännu en studioplatta, men en soloplatta med kompgitarristen Bob Weir från 1972. I slutändan ville alla hänga i studion med Bob, så inofficiellt är detta en Grateful Dead skiva. Alla låtar utom Walk in the Sunshine blev dessutom konsertfavoriter.

Höjdpunkten är Playing in the band, som de spelat live redan ett år innan, där Jerry Garcia får till ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

Det är den fjärde mest spelade låten på deras nära sexhundra inspelade konserter.

Grateful Dead – Wake up to find out

Det finns hur mycket musik som helst att lyssna på och upptäcka med Dead, det tar fem år att bara lyssna igenom allt. Allt jag lyssnat på hittills är bra, men så hittar man igen den där skivan som sticker ut och är fantastisk.

På den här liveplattan från Nassau 1990, gästas bandet av jazzsaxofonisten Branford
Marsalis. Han skulle spela på Birdsong i första setet, men blev övertalad av bandet att sitta med i andra också, då dom skulle spela Dark Star, en annan spacead låt som kan bli vad som helst. Bandet improviserar och han har knappt hört låtarna innan, men det blir ändå helt fantastiskt. Saxofonen svävar över musiken och fyller ut precis där den ska.

Jag har gjort en spellista med mina favoriter för den som är nyfiken. Spotify Apple Music

Morrissey – Low in high school

Ja, du ser rätt, en sprillans ny skiva på listan. Jag har gillat Morrissey sen debutplattan med The Smiths 1983 när svensk tv visade videon till This charming man. Jag är ingen superfan nu och var det inte då heller. Vissa av skivorna har jag lyssnat mycket på andra har gått mer spårlöst förbi.

Den här fick usla recensioner. Journalister som tidigare gått i döden för Morrissey avfärdade denna utan att med ett ord nämna musiken. Att skivan skulle vara dålig är naturligtvis Fake News! Massmedia tål inte sågningen som levereras i ett av toppspåren Spent the day in bed.

And I recommend that you
Stop watching the news
Because the news contrives to frighten you
To make you feel small and alone
To make you feel that your mind isn’t your own

Skivan är ett mischmasch av influenser som blandas snyggt och ”vuxet”. Ja, det är vuxen musik och kanske hans bästa soloplatta någonsin, Strangeways är fortfarande bäst.

Jag skulle ju bara kolla om det verkligen var så dåligt som exempelvis Lokko hävdade, sen kunde jag inte sluta lyssna på flera veckor.

2017 års bästa bilder

By |January 5th, 2018|Categories: Reviews|Tags: |0 Comments

På Facebook brukar jag samla 5-7 bilder i ett album för att summera månaden och när året är slut har man 60-70 bilder som speglar året, hade jag gjort det i slutet av året hade nog urvalet blivit ett annat. Ur det albumet har jag valt mina favoriter och det var förvånansvärt lätt, det blev tio direkt.

 

Första bilden är tagen i mars på Eldfesten, det är alltid en utmaning att fota i mörkret där. Ljusstarka gluggar hjälper, (och vassa armbågar, det är mycket folk där).

 

 

Jag fick så fin respons på mina ekorrbilder i början på året att jag blev inspirerad att gå på ekorrsafari flera gånger i veckan. Den här bilden är inte min egen favorit egentligen, men den fick vingar och tog sig hela vägen till London och en finalplats i tävlingen Comedy Wildlife Photography Awards och har blivit publicerad i tidningar och på webben över hela världen. Tveksam till om det gett mig något i min karriär dock.

 

 

Jag gillar att ta kändisporträtt och nu har det gått över till att bli en samling. På sommaren samlar jag mina bilder på Lotta på Liseberg, Sommarkväll med Rickard Olsson och Bokmässan. Resten av året blir det mer tunnsått, men man kan gå på skivsigneringar.

När Per Gessle kom till Bengans var jag bland de första i kön. Jag fick väl vänta en timme, men det är ju inget, på 90-talet stod jag i kö fyra timmar för att få Joyride signerad.

I kaféet hade de placerat honom i mörkret mellan en röd och en blå lampa. Per ställer så klart upp på en bild, men när jag ska trycka av funkar inte blixten. Jag fotar så klart ändå och Pers min speglar 40 år av strejkande kameror och den där bilden som bara skulle ta några sekunder av hans tid. Sen fick jag ordning på det och fick en bild på en leende Per, men jag föredrog den misslyckade. Redigeringen gick ut på att ljusa upp den så mycket som möjligt och få rätt nyanser. Cool pic!, skrev Per.

 

 

Den här bilden hade jag velat ta länge, men det är lätt att hitta anledningar att inte åka in till stan för att ta bilder strax före tolvslaget på natten. Och tänk om de inte har något avslutningsfyrverkeri. Det är ju ingen naturlag att de ska ha det. Nu var jag redan i stan och fotade en konsert på Liseberg och Summerburst är ju bara fyrverkerier och ljusshow, eftersom artisterna är så anonyma, eller? 😉

Jag var på Snikens kulle i god tid och fick en del mindre fyrverkerier att öva på, innan det var dags för avslutningsfyrverkeriet. Sen tipsade jag om mina inställningar och dylikt på Facebook och tänkte att nån kanske var sugen att pröva på det andra kvällen av Summerburst, men då blev det tydligen inget fyrverkeri alls. De tog nån kille med pistol, kanske var det en säkerhetsgrej.

 

Jag var nere vid Säveån några gånger och fotade bävrar under sommarens ljusa kvällar. Bävern var extremt punktlig. 19.30 kom den simmande i sakta mak. Man kan stå på bron och titta på den, men jag vill ju komma nära, så jag tog mig ner i den sunkiga och faktiskt illaluktande skogen runt om och gömde mig bland buskarna. Här hade jag full koll på kameran och fotade allt mer upphetsat utan att riktigt fatta hur nära bävern var, när jag tittade upp blev det nästan lite läskigt. Jag litar inte på bävrar!

Nu rankar jag den här bilden bland årets tio bästa, men när jag kom hem och lång tid därefter var jag mest sur för att jag missat bilden när en mås hackade bävern i huvudet. Jag fångade bara plumset när den dök, hade jag bara…

 

Tidigare när jag fotat konserter har jag fokuserat på att ta många olika bilder, olika bildidéer. I år ville jag istället fokusera på att ta en bra bild som var bra nog att platsa i min portfolio. I praktiken innebär det att man stannar betydligt längre när man har en bra bildidé, man hastar inte vidare. Jag tycker det gav resultat. Sen ska man ha tur också. Jag upptäckte i diket på Alice Coopers Lisebergskonsert att ljuset var otroligt bra. Istället för 1/320 sekund som jag brukar få kompromissa med, kunde jag använda kortare tider. Jag snurrade snabbt på hjulet och siktade på 1/500 men landade på 1/650. Det gjorde hela skillnaden, det var fler som fångade Niki Strauss i den här posen, men just den här gången var det snyggast med håret fruset.

 

Den här bilden hade jag redan tagit i huvudet innan jag tog den. Det krävdes en exakt plats i publikhavet för det. Jag hann fånga två hopp innan just den platsen blev omöjlig att stå på pga den entusiastiska publiken, men jag var nöjd.

 

 

På hösten fick jag fota både Miss Earth Sweden och Miss Universum Sweden. Här är det den senare; Frida Fornander. Jag gillar ljuset i Allén och hennes långa ögonfransar, direkt när jag tog den kände jag att där hände något. Filmklippen vi spelade in den här dagen, sågs sen av två miljarder tv-tittare, enligt Frida.

 

 

Min favoritplats där jag bor är soluppgångarna vid Säveån. Ser det lovande ut kan jag inte hålla mig utan måste ut. Jag har säkert missat en och annan i år, men överlag har det varit bedrövligt. Den här morgonen levererades lite höstfärger i varje fall.

 

 

Under sommarhalvåret är det inte lätt att hitta ekorrar bland alla löv, men så kom hösten och jag lyckades fånga lite bilder med fina höstfärger. Och snö fick vi också, inget man är bortskämd med i Göteborg. Här fick jag rätt pose på rätt dag.

 

Decembrrr…

MyDog 2018

By |January 5th, 2018|Categories: Event Photo|Tags: , , |0 Comments

Det går fort efter alla helger och så är allt igång igen. Årets första fotoäventyr blev MyDog. Jag har nog börjat känna att jag kan det här nu och att någon (oklart vem) borde betala mig för att fota mässor i framtiden. Men hundmässan är ju speciell, inte minst för att det är så lätt att få bra bilder snabbt och enkelt , det här fick jag ihop på två timmar.

 

 

 

 

Månen och Solen

By |January 5th, 2018|Categories: Cityscapes, Gothenburg|Tags: , |0 Comments

Jag drog upp rullgardinen precis när superfullmånen höll på att sjunka bakom trädtopparna. Sprang ner och letade upp kameran och hann precis ställa in den. Här körde jag med Olympus EM1 mkII och Olympus 300mm med förlängning, vilket motsvarar 840mm. Ställde mig på balkongen och fotade handhållet med 1/60 sekund! På månen! Det är en stabil kombo.

 

Det blev en fin dag och jag utnyttjade den till fullo, efter en lång, mindre lyckad ekorrsafari, tog jag mig upp på Utbyberget. Min fokus låg på solen som kastade slöjor mellan hyreskasernerna, men jag tog också några bilder mot stan. Tänkte inte på att byta slutartid, så bilderna på stan landade på 1/1600 sekund. Lite onödigt med tanke på vad jag gjort på morgonen. Men den snabba slutartider gjorde (kanske) att fåglarna som flög förbi blev så knivskarpa att de ser ut att ligga i ett lager ovanpå bilden. Det var det som gjorde bilden för mig.