johnnykaapa

About Johnny Kääpä

STEAL THESE PHOTOS! You may download pictures and use them on your blog, Facebook or Instagram, just put a link back to me or my Facebookpage. My name is @fotoscenen on Insta. If you want to use my images commercially, i. e. if your blog is sponsored by advertising, then I want to get payed as well. That makes sense right. If you are one of the artists I've shot, contact me at fotoscenen at gmail.com and we'll make a deal. I'm not expensive. Or you may share the blogpost or share the picture I've posted on my Facebookpage. Why steal from a fellow artist. That's just not right...

1001 album du måste höra innan du dör

By |October 3rd, 2021|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

För tre och ett halvt år sen började jag lyssna igenom rekommendationerna i boken 1001 album, jag har tidigare betat av samtliga filmer i 1001 filmer. Även de obskyra konstfilmerna. Där kändes det lite som man inkluderat filmer som knappt går att få tag på för att man skulle få känslan av att det fanns pärlor kvar att upptäcka.

I musikboken fick jag istället känslan av att man inkvoterat smala band som ingen lyssnade på för att de var kommunister, inget som imponerar på mig. Men trots allt mitt grävande i musikhistorien hittade jag nya favoriter.

Jag började inte från början, utan hoppade direkt in i rockens storhetstid 1965-1975, först därefter började jag om kronologiskt. Var det familjära plattor kunde jag beta av flera på en dag. Fastnade jag för något, lyssnade jag tills jag tröttnade. Ibland i flera veckor.

Jag ångrar att jag inte skapade en spellista med favoritlåtar, men Applemusic skapar spellistor med det jag lyssnat mest på varje år, så lite statistik har jag tillgänglig.

Jag köpte Hejira med Joni Mitchell redan när jag var tonåring och en samlingsplatta när jag köpte skivor för att spela på restaurangen där jag jobbade, men jag fastnade aldrig riktigt. Blue lyssnade jag på när jag gick igenom tidningen Pops lista över de hundra bästa skivorna strax innan det här projektet, men jag har inte varit deppig på många, många år, så det passade inte då.

Nu är ju inte Blue en deppig skiva, upptäckte jag, den är ju kul! Det var den första jag riktigt fastnade för och mest spelad 2019 blev Court and spark som är ännu festligare.

Queen har jag haft ett avigt förhållande till, men den här gången blev det ett stickspår där jag lyssnade igenom hela katalogen och älskade det. Made in heaven blev den platta jag lyssnade mest till, förmodligen för att det var den sista och jag inte ville släppa taget.

Talking Heads har jag gillat sen jag var tonåring, men Remain in Light hade jag inte hört innan, det finns ett skönt groove som växer ju mer man lyssnar.

Jag gillar när plattorna uppmuntrar till att lyssna på repeat, när man inte vill stänga av. Todd Rundgrens A Wizard, a True Star från 1973 är inte ett av dessa. 55 minuter ljudexperiment och märkliga infall. Hellre än att lyssna igen vill man bara stänga av, men spår 1,9,13,14,15,17 och 19 är 32 minuters magi, nästan. Inte ens hårt rensat kommer man undan Cool Jerk som dyker upp när man mår som bäst. Man får snabbt klicka fram till nästa spår.

En av de första skivor jag köpte var Electric Light Orchestras Out of the Blue. Jag tror inte att jag hade kände till dom då, men man fick två lp för priset av en, en affisch och bäst av allt ett rymdskepp man kunde vika ihop av kartong och ställa på skivtallriken när man spelade så den snurrade runt. Kul när man var tolv år och fortfarande en av de bästa skivor jag hört.

Säg Sugar, Pixies och Grant Lee Buffalo och jag ser ut som en fågelholk men det var det jag lyssnade mest på 2020, tillsammans med mer bekanta Byrds, Kinks och Small Faces.

Jag föredrar ju lugn musik, i år fastnade jag för Beth Ortons Central Reservation, Sufjan Stevens Illinois och The Flaming Lips Yoshimi Battles the Pink Robots.

Coldplay hade jag ju hört men inte lyssnat på. Debuten fastnade jag för rejält och den tog sig också in på min topp 25 lista, vilket innebär att av alla skivor i boken är det den, tillsammans med Court and Spark, som jag lyssnat mest på sen 2015 (när jag skaffade Applemusic).

Ekorrar

By |October 3rd, 2021|Categories: Nature|Tags: , , |0 Comments

Jag var beredd att ge upp ekorrfotandet, började känna att jag kanske tagit alla bilder jag vill ta. Men så kom jag på att jag kunde ta med studiolamporna igen. Inte för närbilder den här gången, utan när jag fotar med motsvarande 150mm, och när jag provat det blev jag nyfiken på vad som händer om jag hänger lite julbelysning i bakgrunden.

De två ekorrar som kom och hälsade på ställde upp på idén så jag fick testa. Min gamla kompis Halvöra hade egna idéer och började klättra på mina ben i jakt på hasselnötter. Då passade jag på att försöka ta närbilder ovanifrån. Lite klurigt, dels går det undan och så behöver man ett större skärpedjup. Så både mindre bländare och så kort slutartid som möjligt för att hinna med. De två hus jag använder nu Panasonic G9 och Olympus OMD EM1 mkII fungerar lite olika, i varje fall så som jag ställt in dom. Det blir lite experimenterande för att hitta den kombo som funkar bäst.

Den här bilden har ett par år på nacken, men blev populärast i september.
Även denna blev en “hit”, och precis som förra en bild jag tvekade på att ens posta. Hade velat ha lite mer huvud med.
Fast ibland sitter det bara.
Klätterkorre.
Setup utan julbelysningen. Två stycken Neo Rotolight 2.
Resultat med julbelysning. Form och storlek på ljusbollarna skiftar kraftigt beroende på hur nära jag är motivet.

Fågelfoto i väntan på ekorrarna

By |September 28th, 2021|Categories: Nature|Tags: , , |0 Comments

Innan covid hann jag inte fota ekorrar under somrarna, nu när jag hinner vill jag knappt. Man kan tro att jag har ett fantastiskt tålamod, men så är det inte. När jag suttit och väntat på ekorrarna i fyra timmar och ingen dyker upp, är jag mest irriterad, en bortslösad dag.

Det är säkert nyttigt att vara utomhus, men roligare kan man ha. Skulle det komma en ekorre så är de hyperstressade och har inte tid att stanna någon längre stund. Få chanser och mycket löv i vägen, det blir ju sämre bilder. Man börjar fundera på om man kanske är färdig med ekorrarna. Det kanske inte finns fler bilder att ta.

Men så är hasselnötssäsongen över och ekorrarna gick från att vara hysteriska till att bara vara allmänt kvicka. Och jag blev inspirerad igen. Här har jag experimenterat med egen belysning, både framför och bakom. Avstånd till fåglarna är kanske en meter, det räcker att jag lyfter ögonen från kameran för att de ska flyga iväg, man får vara helt stilla.

Ekorrarna kom också till slut, men först blåmesen, talgoxen och nötväckan, den lite mer petige matgästen.

Musikvideo nr 2 för Claes Pihl

By |September 27th, 2021|Categories: Video|Tags: , , |0 Comments

Jag fick förnyat förtroende för att ställa mig bakom kameran en gång till av Claes. Den här gången med en tuffare låt, Björn & Camilla med sin Stonesdoftande Fa Fa Fa refräng. Det finns en story i låten som vi försöker knyta an till i videon, men i huvudsak är det en livevideo.

Claes hade fixat Pustervik som inspelningslokal, ett gäng hängivna statister och två skådespelartalanger som övat in vad dom skulle göra. Jag kom alltså till ett dukat bord.

Jag ställde in ljuset i deras ljusanläggning och valde ett lila tema, och sen filmade jag med rörlig kamera. För att säkra upp ställde jag en kamera på stativ, men det blev väldigt stelt när man jämförde, så allt är filmat med en Panasonic G9. Det är ett bra sväng i låten och jag upptäckte att jag filmade och dansade vid ett tillfälle. Det låter inte så bra, men klippet hamnade i videon.

Det tog en timme för musikerna att rigga scenen och sen filmade vi allt på två timmar, bra tempo!

Vid klippningen var alltihop först övermäktigt, men så valde jag ut klipp som jag tyckte blivit extra bra, och redan där var det ganska få luckor, så från första versionen till sista var det mest finputsning.

De här två låtarna som Claes då valt att göra videos till, När kärleken dör och Björn & Camilla är de två låtar jag hört flest gånger i mitt liv tror jag. När man klipper så lyssnar man om och om igen medan man tittar igenom efter små misstag. Mina bilder pryder omslaget på LPn, men jag hade ännu inte lyssnat på den. Tänk om jag inte gillar det. Jag brukar prata först och tänka sen, kan bli jobbigt.

När jag lämnat ifrån mig den färdiga versionen började jag lyssna på plattan. Det visade sig att Claes är en låtskrivare av rang. Mina favoriter historiskt sett har alltid varit bra låtsnickrare: Per Gessle, Bob Dylan, Cole Porter, mfl. Både den nya och Claes förra platta har fantastiska låtar, jag gjorde en spellista med mina favoriter här: https://open.spotify.com/playlist/3DG9LVZBli1s8OE7hGwxGs?si=9fa6e09f2b26493f eller här: https://music.apple.com/se/playlist/claes-pihl-och-kanske-finns-det-n%C3%A5gon-d%C3%A4r/pl.u-rE2s9G9Xkp

Man kan ju tycka att jag borde tröttnat på musikvideolåtarna vid det här laget och ibland hoppar jag över dom, förvånansvärt ofta gör jag inte det. Lyssna på Femtio är ingen ålder eller Visa till en vän om du bara vill doppa tårna.