music

I mina lurar 2017

By |January 12th, 2018|Categories: Reviews, Uncategorized|Tags: , , |0 Comments

Varje år brukar jag skriva om vad jag lyssnat på under året. De senaste åren har jag släppt det där med att hålla koll på ny musik. Istället har jag tänkt att jag ska lyssna på alla fantastiska skivor jag missat, eller inte lyssnat på tillräckligt mycket. En konsekvens av att bli gammal och inte ha obegränsat med tid kvar.

Det har hänt ett par gånger i livet att musik drabbat mig och jag inte kunnat sluta lyssna på en skiva eller en artist. Om man ska drabbas av musik, behöver man lite hjälp på vägen. Det måste vara lätt att lyssna, inte minst nu för tiden när så mycket konkurrerar om ens uppmärksamhet.

Det blev en stor förändring i hur jag konsumerar musik då jag i början av året köpte Apples trådlösa hörlurar. Jag tror inte att jag var ensam om att komma hem från en promenad med en podcast i lurarna och sen försöka få av sig jacka och halsduk utan att fastna i sladden till hörlurarna. Hur smidig man än trodde man var åkte sladden ur och det blev paus i lyssnandet. Visst, man kan ta av jackan och sen på med lurarna igen, men det blev sällan så, jag slutade lyssna. Med de trådlösa lyssnade jag mycket mer. Mobilen ligger i köket, men jag är fri att vara var jag vill.

Enda nackdelen är att efter fyra timmar måste jag ta en kvarts paus och ladda dom. Jag blev så beroende av friheten att jag köpte ett par P7:or också, som komplement. Det är ett fylligare ljud i dom, men jag föredrar faktiskt de billigare Applelurarna.

Förra året lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac och steget är kort till den platta jag lyssnat mest på i år.

Grateful Dead – Terrapin Station

Det korta steget är Keith Olsen som innan han producerade denna, hade jobbat med Fleetwood Macs självbetitlade platta från 1975. Nu är jag inte rätt person att prata om ljudkvalitet, då jag är halvdöv, men i mina öron låter detta fantastiskt. Amerikansk slick västkustrock. Det är väldigt upplyftande musik, det är musik som gör att du når trädkronorna inom dig.

Musiken är mjuk och följsam, glad och positiv. Samtidigt som den är komplicerad, med ovanliga taktarter, såna man hittar i jazz, mer sällan i rock. Detta att Grateful Dead inte följer någon mall för hur man ska göra musik; en låt kan vara tre minuter, eller 30, gör att det tar lång tid innan man kan musiken. Och det gör att man inte tröttnar. Hur mycket jag än lyssnar får jag inte nog och det blir aldrig tjatigt.

Deadheads, Grateful Deads fans, och bandet själva ser studioplattorna som ett nödvändigt ont. Den här plattan gillade inte bandet alls, då dom var tvungna att spela samma saker om och om igen. Live låter allting helt olika varje gång.

Grateful Dead – Europe ’72

Väldigt många är i varje fall överens om att detta är den bästa liveplattan de släppt. Det är ett hopplock från turnén hösten 1972, och varje låt är helt fantastisk. Man kastas direkt in i ett sanslöst boogiegung och sen avslutas plattan med Morning Dew, en nästintill instrumental resa i en annan dimension. Tänk Pink Floyd och låtsas som om de hade förmågan att improvisera.

På Spotify har skivan fem extra spår, så ska det inte vara. Dessutom så ska man efter Morning Dew direkt börja om med Cumberland Blues. På Apple Music, går skivor alltid på repeat, på Spotify fortsätter det med rekommendationer. Hittar ni inställningar där som tar bort det så gör det. Den här musiken blir bara bättre andra gången och tredje och tjugonde. Vaknar man klockan sex och lägger sig tio, hinner man lyssna på åtta gånger. Det är en bra dag.

Bob Weir – Ace

Ännu en studioplatta, men en soloplatta med kompgitarristen Bob Weir från 1972. I slutändan ville alla hänga i studion med Bob, så inofficiellt är detta en Grateful Dead skiva. Alla låtar utom Walk in the Sunshine blev dessutom konsertfavoriter.

Höjdpunkten är Playing in the band, som de spelat live redan ett år innan, där Jerry Garcia får till ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

Det är den fjärde mest spelade låten på deras nära sexhundra inspelade konserter.

Grateful Dead – Wake up to find out

Det finns hur mycket musik som helst att lyssna på och upptäcka med Dead, det tar fem år att bara lyssna igenom allt. Allt jag lyssnat på hittills är bra, men så hittar man igen den där skivan som sticker ut och är fantastisk.

På den här liveplattan från Nassau 1990, gästas bandet av jazzsaxofonisten Branford
Marsalis. Han skulle spela på Birdsong i första setet, men blev övertalad av bandet att sitta med i andra också, då dom skulle spela Dark Star, en annan spacead låt som kan bli vad som helst. Bandet improviserar och han har knappt hört låtarna innan, men det blir ändå helt fantastiskt. Saxofonen svävar över musiken och fyller ut precis där den ska.

Jag har gjort en spellista med mina favoriter för den som är nyfiken. Spotify Apple Music

Morrissey – Low in high school

Ja, du ser rätt, en sprillans ny skiva på listan. Jag har gillat Morrissey sen debutplattan med The Smiths 1983 när svensk tv visade videon till This charming man. Jag är ingen superfan nu och var det inte då heller. Vissa av skivorna har jag lyssnat mycket på andra har gått mer spårlöst förbi.

Den här fick usla recensioner. Journalister som tidigare gått i döden för Morrissey avfärdade denna utan att med ett ord nämna musiken. Att skivan skulle vara dålig är naturligtvis Fake News! Massmedia tål inte sågningen som levereras i ett av toppspåren Spent the day in bed.

And I recommend that you
Stop watching the news
Because the news contrives to frighten you
To make you feel small and alone
To make you feel that your mind isn’t your own

Skivan är ett mischmasch av influenser som blandas snyggt och ”vuxet”. Ja, det är vuxen musik och kanske hans bästa soloplatta någonsin, Strangeways är fortfarande bäst.

Jag skulle ju bara kolla om det verkligen var så dåligt som exempelvis Lokko hävdade, sen kunde jag inte sluta lyssna på flera veckor.

Årets topp tio i musik

By |December 23rd, 2016|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Det börjar bli dags att sammanfatta året som gått. För mig har det varit ett fantastiskt år, jag har fått göra det jag tycker är allra roligast; att fota. Samtidigt har jag varit arbetslös och nu är A-kassan slut och i och med det bestämde jag mig för att satsa på mitt företag och se om jag kan försörja mig på det.

Att inte ha ett jobb kan naturligtvis vara en stor press för många, det har jag full förståelse för. Jag lever ett enkelt liv och jag har under flera år lärt mig att leva på lite pengar, så för mig har det varit väldigt avslappnande. All stress och ångest jag förknippar med mitt gamla jobb är borta, och det har avspeglat sig i den musik jag lyssnat på. Jag har satt ihop en spellista med tio av årets favoritlåtar, men egentligen är det framför allt album som jag lyssnat på. Listan hittar du på Spotify här.

1. Håkan Hellström – Valborg

Få recensenter verkar ha valt Håkans senaste skiva som en av årets bästa, vad det beror på, skrev jag om i förra blogginlägget. Det är också en av anledningarna till att jag hellre väljer Håkans bästa låt, den som jag tror folk fortfarande kommer att sjunga om 200 år. Spellistan med Håkans alla låtar är det jag lyssnat mest på. Det är inget snack om det.

2. Van Morrison – Sweet Thing

Förra året upptäckte jag en massa gammal musik som jag missat genom Apple music, men i år har jag sakta och metodiskt jobbat mig igenom listan i tidningen Pop #10 1994. När tidningen kom var det nog mest kul att läsa om skivorna jag redan hade, kanske köpte jag Stone Roses debut och blev frälst, men det var nog allt. Nu har man andra möjligheter, även om det var med viss möda jag letade upp vissa av plattorna. Det är ett musikaliskt äventyr som jag starkt rekommenderar och hela tidningen finns på nätet här.

En av skivorna jag inte ville släppa var Astral Weeks. Jag har bara lyssnat på samlingsplattor med Van Morrison innan och då går man miste om stämningen här. Jag misstänker att Håkan lyssnat på arrangemangen, jag tycker mig höra ett släktskap.

3. Eagles – Peaceful Easy Feeling

Det är egentligen först nu i slutet på året som det blivit lite lugnt, jag har ju varit ute och fotat mest hela tiden. Men stress som tär på en har jag sluppit och i och med det har jag också lärt mig att uppskatta amerikansk västkustrock. Eagles är perfekt att softa till.

4. Fleetwood Mac – Crystal

Fleetwood Mac kan mycket väl ha blivit min absoluta favoritgrupp under året. Blues är inte min grej, men när de blev ett popgäng på 70-talet, då blev det också helt fantastiskt bra musik. Låtarna är så välproducerade att det blir som hemliga rum man gå runt i och bara upptäcka små ljudfinesser i. Det finns inga dåliga spår på de fem plattorna (Fleetwood Mac, Rumours, Tusk, Mirage och Tango In The Night) så börjar man lyssna, kan man inte sluta.

5. Laleh – Colors

Laleh gör också musik med mycket att upptäcka i. Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på henne innan, så i år gjorde jag något åt det.

6. Primal Scream – Inner Flight

Screamadelica är en skiva jag missförstått innan. Hitten Loaded och titeln antydde att detta skulle vara väsnigt, men det är det ju helt klart inte. En skiva att se soluppgången till om man varit ute och festat hela natten. Föreställer jag mig, det var nog 25 år sen jag gjorde det sist.

7. Bob Marley & The Wailers – Don’t Rock My Boat

Innan reggaen blev kommersiell släppte Bob Soul Revolution Part II, som Pop-killarna ansåg vara en av de 100 bästa skivorna som gjorts och alltså bättre än någon av alla de skivor med Bob Marley som folk har hört. Lite snobbigt kan man tycka, men till slut hittade jag skivan på Spotify. Och den var ju helt fantastisk, om man kan tänka sig det lösa svänget på Exile on Main Street, fast reggae och inte lika många instrument. Don’t Rock My Boat dök senare upp med titeln Satisfy My Soul på Kaya. Tyvärr har flera av låtarna på Soul Revolution försvunnit sen jag hittade skivan. Synd för det är ett riktigt mysigt album.

8. Razzy Bailey – I Hate Hate

Att hitta en artist man inte ens hört talas om innan av den här klassen är inte så vanligt (om vi inte pratar om ny musik, för då har jag ingen aning). Den här låten var med i nya filmen American Honey, där den gjorde starkt intryck på mig, bra film också. Låten är från 1974 och låter som soul, men Razzy är en vit snubbe med skägg som lirar country. Texten känns dagsaktuell och kommer garanterat att få dig på gott humör.

9. Thåström – Slickar i Mig Det Sista

Efter förra årets konserter har Pimme hängt kvar och det är framför allt albumet Den Morronen jag lyssnat på. Det slår mig att det kan bero på att Apple Music är väldigt snål med rekommendationer på svensk musik, det är mest Imperiet och Roxette och inte så mycket annat.

10. The White Stripes – It’s True That We Love One Another

Nu när man fyllt 50 är det helt ok att vara sist med att upptäcka The White Stripes, musiken finns ju kvar. Elephant är skivan jag lyssnat mest på och det hade ju varit käckt om jag kunde komma ihåg varför jag började med det. Det kanske var hög tid bara. Bra musik hittar en alltid till slut.

Årets topplistor

By |December 23rd, 2015|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

När man är ung är frågan när nåt ska hända, men när man blir gammal undrar man; vad var det som hände? Ett år till har rusat förbi och det är dags att fundera på vad man gjort av det och vad man gjorde med det.

I mellandagarna ska jag titta mer på vilka bilder jag är mest nöjd med, men jag börjar med att lista musik- och filmåret.

Top fem skivor.

1. Viktor Olsson – Stenungsund

Viktor som har Mauro Scocco och Thomas Andersson Wij som mentorer släppte en skiva som gick på repeat här. Grymma texter och melodier och en röst som bär hela vägen, även när han är ensam på Bengans scen kompad av sig själv.

2. Beatrice Eli – Die Another Day

Den här skivan kom visserligen 2014, men jag hörde henne första gången på P3 Guldgalan i år. Sen blev det tre grymma konserter under sommaren. Plattan är modern och cool. Bra texter och låtar.

3. Amason – Sky City

Det doftar sjuttiotal, inte minst i att detta är en “supergrupp”, Amanda Bergman (Idiot wind) och Gustav Estjes från Dungen m fl. Jag är inte helsåld på hela skivan, men Kelly är en av de låtar jag lyssnat på mest i år och de jag inte är så förtjust i är tillräckligt oförargliga för att skivan kan få stå på.

4. Madonna – Rebel Heart

Årets coolaste tant. Tänk om manliga musiker hade haft samma samtids tänk som Madonna. Hur hade gubbrocken låtit då? Få artister vågar ta risker som hon gör, det hade varit lätt att bara ge fansen vad de fick på åttiotalet och casha in. För mig räcker det med basgången i Bitch I’m Madonna för att detta ska bli en av årets bästa plattor.

5. Thåström – Den Morronen

Bästa konsertupplevelse 2015 står mellan Beatrice Eli och Thåström som jag fick se två gånger. Att stå i diket och fota till Slickar i mig det sista var magiskt.

När Apple Music släpptes lämnade jag Spotify tillfälligt och förlorade mig i spellistorna som tycktes skapade bara för mig. Jag har hyfsad koll på rockhistorien men naturligtvis finns det låtar man missat, här är mina topp fem som gått mig spårlöst förbi tidigare.

Topp fem retrolåtar

1. Gordon Lightfoot – Sundown

2. Heart – Crazy on You

3. The Doobie Brothers – Black Water

4. Loudon Wainwright III – Daughter

5. Arlo Guthrie – Alice’s Restaurant Massacre

Spotifylänk till Top 5 Retro

Topp fem filmer

1. Birdman

Jag erkänner att jag först stängde av filmen grymt irriterad över hur högt alla lovordade den och över hur lite jag begrep av den påstådda storheten. Men jag gav den en chans till. Den här gången mindre distraherad och med en textremsa som funkade. Framförallt gillar jag bildspråket, där varje ruta är en perfekt komposition. Ännu mer imponerande blir det av de långa tagningarna. (En enda lång tagning om man köper illusionen.)

2. Star Wars – The Force Awakens

Förväntningarna infriades, vilket är mer än man kunde hoppas på, hur sjukt det än låter. Känslan, spänningen och humorn är direkt hämtad från den första, äldsta filmen. Vad mer kan man begära?

3. The Age of Adaline

Jag älskar när filmer tar ett steg in i det övernaturliga, diskbänksrealism är inget för mig. Här spelar Blake Lively en kvinna som är odödlig, redan där blir jag nyfiken. Det är en snygg kärlekshistoria med fantastiska miljöer och kläder.

4. Mad Max – Fury Road

Precis som med Star Wars levererade Mad Max mer än man kunde hoppas på. Inte mycket till handling men det är fullt blås från start till slut så vem hinner bry sig. Och snyggt är det.

5. Jordens salt – En film om Sebastiao Salgado

Wim Wenders långsamma dokumentär om fotografen som skildrat jordens alla grymheter vilar på Salgados fantastiska bilder. Ibland föll ögonlocken ihop, men jag tvingade snabbt upp dom för jag ville inte missa en enda av de här detaljrika fotona.

These are my favorite films and music of 2015, use Google translate if you need the details.

 

Musiktipset

By |July 23rd, 2015|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

 

Yellow Rose 2015 01

Kommer någon ihåg känslan av att gå in i en skivbutik och rota i backarna? Det finns säkert en och annan med gott om plats hemma som fortfarande gör det, när ni sen flyttar ihop med någon kommer det snabbt att tas ur er. Jag kan inte tänka mig något onödigare än att betala hyra för att husera en skivsamling år 2015. Men visst, det fanns något med att stå och gräva i backarna, dels att hitta det där fyndet man letat efter i flera år (och som det ibland visade sig, också redan köpt för flera år sen), men också det att upptäcka ny musik.

När man hittade ny musik var det sällan eller aldrig något som var helt okänt för en, utan det fanns en koppling till något man redan gillade. Kanske en sångare som gästade på en låt, en producent som gjort en skiva man hade eller bara en cover på en favoritlåt.

När mp3:ornat kom sopades all den informationen bort. Eftersom jag redan hade en enorm skivsamling behövdes det bara att man återskapade den digitalt för att ha fullt upp livet ut. Och sen se till att man hade (men sällan lyssnade på) samtliga skivor med sina favoritartister. Den där samlingen blev aldrig riktigt utnyttjad till fullo, det jag istället gjorde var att skapa spellistor som brändes till cd och spelades i bilen. En bra spellista ska innehålla ett antal favoriter på ett tema och sen några överraskningar. Att samla favoriterna går fort, men att leta upp överraskningarna krävde att man läste på lite och lyssnade igenom en massa plattor. Både roligt och tidskrävande.

Sen tog Spotify över mitt musiklyssnande och eftersom jag börjat springa på så mycket konserter med framför allt svenska artister är det också det jag lyssnat på mest, fastän det inte alls speglar min musiksmak egentligen. Spotify vill gärna tipsa mig om musik, men oftast undrar jag hur dom har tänkt. Jag kan heller inte förstå varför en artists Spotifysida får lov att blanda olika artister med samma namn. Jag förstår om dom inte har tid själva, men det borde ju ligga i skivbolagens intresse (de enda som har tjänat pengar på detta) att kurera sidorna. Och tipsar man om artister som jag kan tänkas gilla om jag lyssnar på Roxette t ex, kan ju Per Gessle, Marie Fredriksson, Gyllene Tider eller t o m Son of a Plumber vara intressantare för mig än Bonnie Tyler och Ace of Base.

Sen ett par veckor nu testar jag Apple Music gratis i tre månader, bara att uppgradera till senaste IOS och signa upp sig, (det ska även finnas till Android). Det finns en del buggar, speciellt för dom som hade en stor samling musik i iTunes innan, googla på det först, men det enda jag egentligen gjort är att använda mig av “För dig” där någon trevlig människa eller übersmart robot satt ihop spellistor som passar just mig.

Det som gör listorna så bra är att de dels är anpassade efter tiden på dygnet, typ lugnare musik på morgonen, men också innehåller just en massa favoritlåtar och några överraskningar. Utan favoriterna hade man förmodligen inte blivit sugen på att trycka på play, även om mitt förtroende för de här listorna ökar hela tiden. Jag har upptäckt mer ny musik än på flera år på de här veckorna, det känns riktigt kul med musik igen helt enkelt. Ett minus är väl i så fall just det här med svensk musik, det enda jag blivit tipsad om är Imperiet och Roxette. Jag gissar att det beror på vad man lyssnat på och att ju mer data man samlar om vad man vill lyssna på desto bättre kommer listorna att bli.

Does anyone remember the feeling of going to a record shop and flip among the discs? Surely some of you with plenty of space at home still do, as soon as you move in with someone that will be taken out of you. I can’t think of anything more unnecessary than playing rent to house a big record collection 2015. But there was something about record stores, to find that elusive record you had been looking for the last couple of years (and bought and forgotten years ago, as it often turned out), but also discovering new music.

Rarely did you find something that was completely new to you, most likely there was a connection to things you already liked. Maybe a singer guesting on a track, a producer that had done a record you liked or just a cover of a favorite song.

When the mp3’s came all that information was swept away. Since I already had an enormous record collection all I had to do was duplicate it digitally and I’d be set for life. Then adding every record each of my favorite artists had done, made the collection bigger, but rarely played. What I did was create playlists, burn them to cd and listen in the car. A good playlist should contain a lot of favorites and then a few surprises. To collect the favorites are quickly done, but finding the surprises took some research, both fun and time consuming.

Later Spotify took over how I listened to music and since I started going to all these concerts with mostly Swedish artists that is also what I almost exclusively have listened to, although my taste is much wider than that. Spotify likes to recommend me stuff, but I rarely know why. Nor can I figure out why an artists Spotifypage are allowed to mix in other artists with the same name. I understand if the Spotify people don’t have the time, but the record company should make sure that the page looks as good as possible, they are the only one’s making money on this venture. And if you recommend similar artists to the one I’m currently listening to they should be relevant. If I listen to Roxette, it’s likely that I would be interested in Per Gessle, Marie Fredriksson, Gyllene Tider and even Son of a Plumber more than Bonnie Tyler and Ace of Base.

The last couple of weeks I’ve been trying out Apple music, it’s free the first three months, just upgrade your IOS and sign up, (I believe it’s also available for Android). There are som bugs, most notably for people with large collections of music in iTunes (google that first), but all I have really been doing is using “For you” where some nice guy or some übersmart bot have curated playlists just for me.

What makes these playlists so good are they are made to fit the time of day, i. e. softer music in the morning, but also the fact that they consist of a lot of favorites and a few surprises. Without the favorites I’d probably never would have hit the play button in the first place, even if my trust in those playlists get bigger with time. I have found more new music these last few weeks than I have the last years. I feel excitement about music again quite simply. One drawback about it is the lack of Swedish music in the recommendations, the only Swedes have been Imperiet and Roxette. I’m guessing that with more data about my listening habits those playlists will only get better.