Under stocken där jag satt och väntade på ekorrarna bodde en sork. Kanske hade den vant sig vid mina ben, för det är sällan jag får vara så nära och fota, även om bilderna är tagna med teleobjektiv. Det blev en liten historia med ett lyckligt slut av bilderna.
När ekorrarna är kamerablyga kan man ju alltid fota en fågel, och även om jag inte har något större fågelintresse, så är det kul att fota fåglar man inte fotat innan. Kungsfågeln, Sveriges minsta fågel har jag bara sett högt uppe i barrträd innan, här kom den och satte sig bredvid mig. Tofsmesen var också en ny bekant för mig.
En tysk fälthare kom på besök i trädgården, och jag kunde fota med långt tele så länge knäna orkade.
Ja, det här kanske låter lite fånigt, men jag och min ekorrkompis Halvöra gjorde slut. Om en relation ska fungera måste båda parter känna att de får ut något av relationen och jag började känna mig utnyttjad.
Många ekorrar jag fotat är både trevliga och förstående inför mina behov. Jag vill ha bilder, de vill ha nötter.
Med tiden har de trevliga ekorrarna försvunnit. (Jag misstänker att de blivit bortjagade av Halvöra.) Kvar finns bara denna stressade ekorre som hämtar nötterna så snabbt att man knappt hinner reagera och sen försvinner iväg flera minuter, så man hinner tappa koncentrationen. Det var inte hållbart i längden.
Jag började besöka två nya ställen och det blev en nytändning. Inte bara var dessa modeller bättre uppfostrade, det blev nytt ljus, nya miljöer. Det blev roligt igen.
