I vanliga fall hälsar jag på mina ekorrkompisar en gång i veckan, men så fick jag syn på hur en jag kallar Wonky flyttade minst tre ungar till ett bo i ett träd. Det kan ju ta veckor innan de tittar ut, men nu har jag varit inne tretton dagar av fjorton. Det tar på krafterna, men jag har fått energi av bilderna jag tagit.

Ungarna fick jag inte se förrän förrgår. Jag noterade att en annan ekorrmamma närmade sig boet som om hon var lite rädd för det. Små korta hopp och svansen gick fram och tillbaka. Till slut var hon framme och kikade på ungen som låg en bit in i öppningen. Sen kom Wonky och jagade bort henne.

Det kan ju vara lite klurigt att känna igen ekorrarna tio meter upp i luften, men kort därpå var det dags för nästa och till sist var det Halvöras tur och då var det ingen tvekan om att det inte var ungarnas mamma som bara betedde sig underligt.

Så mammorna ville alla ha en första titt på ungarna, tolkar jag det som. Lite rörande faktiskt.