film

Filmåret 2017

By |March 7th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Årets Oscarsgala kom och gick och färre än någonsin tittade. Det har naturligtvis kommit flera analyser på varför folk har lessnat, men den stora anledningen är så klart att de nominerade filmerna inte höll måttet.

Varje år brukar jag titta igenom min IMDB statistik och lista de filmer som jag gillar mest av de som är någorlunda nya, att det dröjt tills nu innan jag fått tummen ur, beror inte bara på att jag är en lat bloggare, utan också att jag velat se åtminstone några av de filmer som man bör ha sett först.

Gamla filmer ser jag gärna, under året som gått har jag bland de 300 filmer jag betygsatt bl a sett filmer från boken 1001 filmer du måste se innan du dör. De flesta i den boken har man ju sett och många av de obskyra filmer som var svåra att få tag på behöver man inte se, men några pärlor vaskade jag fram.

Nya filmer däremot känns ofta som ett jobb att se. Superhjältefilmer t ex lyckas en gång av tio få ihop något som kan vara underhållande för stunden, oftast inte.

Många gånger upplever jag att man gör filmer för att man har en idé och inte mycket mer att komma med. Antingen det är en idé till ett soundtrack där man med en ständigt stegrande ton skapar spänning i något som egentligen är helt ointressant (Dunkirk). En Disneymusikal med sex och våld, som vem då ska se? (The shape of water). Eller en historia om människor som visar sig vara komplexa rollfigurer, men som tvingas traska runt i ett manus utan handling. (Three billboards…) Ett manus som kunnat varit intressant om det byggt på en sann historia, men det gör det ju inte, så istället undrar man bara vad som hände med manusförfattarna i Hollywood. Har de inget att berätta längre?

En tanke är ju att tiden vi lever i, där allting måste vara politiskt korrekt, gör att det blir så mycket begränsningar för den som vill skapa något att det bara blir en tumme. Och den där tummen värmer inte tillräckligt.

Det politiskt korrekta är nödvändigt om samhället ska vara inkluderande för alla. Jag vill inte leva i ett samhälle som inte är det, men samtidigt måste det finns en väg framåt där allt inte blir så infernaliskt trist.

För tonåringarna ”millennials” framstår t ex tv-serien Vänner som hopplöst omodern redan. Redan i första säsongen finns ett lesbiskt par med, och även ett lesbiskt bröllop, något som var kontroversiellt och vågat då, men skämten runt det upplevs som mossiga av dagens unga. Och det är dessa unga som är målgruppen till de flesta filmer som görs, inte jag.

Efter #metoo roade jag mig med att titta igenom alla James Bond filmer; där har ni ett kul drinking game. Varje gång Bond framstår som sexistisk kan ni ta en hutt, men kör inte hem.

Som exempel kan jag nämna en scen där någons sekretare ska gå tvärs över rummet, böja sig och plocka upp något ur en låda. Sean Connery följer henne med blicken noga och utstuderat, hon vänder sig om och tittar mycket besvärat på honom. Här måste man antagligen förklara för unga tittare att det är meningen att vi ska tänka att Bond är en riktig karlakarl som gör som han vill med kvinnor och även om en tjej känner sig obekväm så gillar hon det innerst inne.

Man har uppenbarligen försökt anpassa Bondkaraktären till nutiden allt eftersom, men man har också tappat lite av charmen på vägen. Det ska bli intressant att se nästa film och hur de hanterat det stora skifte som #metoo förde med sig.

Men en film hittade jag faktiskt som nästan fick full pott av mig, Lasse Hallströms A dog’s purpose. Man gråter, man skrattar, man blir helt omtumlad. Det finns fantasi i historien om hundar som återföds och hittar hem, och inte minst så finns det hundar i filmen. Helt obegripligt att den inte blev mer omtalad. Det var absolut ingen flopp, den drog in sin budget flera gånger om.

Riktigt långa filmer ser jag gärna på bio, då det finns mindre distraktioner där. Bladerunner 2049 var en sån film, ska man ens lägga tid på den måste man verkligen vara på humör. Den är långsam och dyster, naturligtvis. Jag var lite omskakad efteråt.

Kong: Skull island såg jag också på bio, en riktig äventyrsfilm som jag gav ett väldigt högt betyg. Underhållande. 

 

 

Sista och fjärde filmen på min topp fem, (och är inte det talande över filmåret, så vet inte jag vad), är svenska filmen Borg. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men om man växte upp på 70-talet hade man inget val. Jag kan inte minnas att tv-apparater rullades in i klassrummen när Björn Borg spelade, det passade nog bättre när Stenmark var i rutan under några minuter, men man kom inte undan tennisen heller. Kul att se sjuttiotalet i filmen och hur stor Borg faktiskt var, inte bara i Sverige.

Jag har naturligtvis inte sett allt, och mina årslistor är inte heller låsta till bara senaste året. Det kan mycket väl dyka upp någon av förra årets filmer på nästa års lista. Jag hoppas det, jag vet inte hur många fler trista filmer jag orkar med.

Jag berättar allt om min utrustning

By |April 12th, 2017|Categories: Reviews|Tags: |0 Comments

Om du är nyfiken på vilka kameror och objektiv jag använder, får du svaret här.

Årets topplistor

By |December 23rd, 2015|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

När man är ung är frågan när nåt ska hända, men när man blir gammal undrar man; vad var det som hände? Ett år till har rusat förbi och det är dags att fundera på vad man gjort av det och vad man gjorde med det.

I mellandagarna ska jag titta mer på vilka bilder jag är mest nöjd med, men jag börjar med att lista musik- och filmåret.

Top fem skivor.

1. Viktor Olsson – Stenungsund

Viktor som har Mauro Scocco och Thomas Andersson Wij som mentorer släppte en skiva som gick på repeat här. Grymma texter och melodier och en röst som bär hela vägen, även när han är ensam på Bengans scen kompad av sig själv.

2. Beatrice Eli – Die Another Day

Den här skivan kom visserligen 2014, men jag hörde henne första gången på P3 Guldgalan i år. Sen blev det tre grymma konserter under sommaren. Plattan är modern och cool. Bra texter och låtar.

3. Amason – Sky City

Det doftar sjuttiotal, inte minst i att detta är en “supergrupp”, Amanda Bergman (Idiot wind) och Gustav Estjes från Dungen m fl. Jag är inte helsåld på hela skivan, men Kelly är en av de låtar jag lyssnat på mest i år och de jag inte är så förtjust i är tillräckligt oförargliga för att skivan kan få stå på.

4. Madonna – Rebel Heart

Årets coolaste tant. Tänk om manliga musiker hade haft samma samtids tänk som Madonna. Hur hade gubbrocken låtit då? Få artister vågar ta risker som hon gör, det hade varit lätt att bara ge fansen vad de fick på åttiotalet och casha in. För mig räcker det med basgången i Bitch I’m Madonna för att detta ska bli en av årets bästa plattor.

5. Thåström – Den Morronen

Bästa konsertupplevelse 2015 står mellan Beatrice Eli och Thåström som jag fick se två gånger. Att stå i diket och fota till Slickar i mig det sista var magiskt.

När Apple Music släpptes lämnade jag Spotify tillfälligt och förlorade mig i spellistorna som tycktes skapade bara för mig. Jag har hyfsad koll på rockhistorien men naturligtvis finns det låtar man missat, här är mina topp fem som gått mig spårlöst förbi tidigare.

Topp fem retrolåtar

1. Gordon Lightfoot – Sundown

2. Heart – Crazy on You

3. The Doobie Brothers – Black Water

4. Loudon Wainwright III – Daughter

5. Arlo Guthrie – Alice’s Restaurant Massacre

Spotifylänk till Top 5 Retro

Topp fem filmer

1. Birdman

Jag erkänner att jag först stängde av filmen grymt irriterad över hur högt alla lovordade den och över hur lite jag begrep av den påstådda storheten. Men jag gav den en chans till. Den här gången mindre distraherad och med en textremsa som funkade. Framförallt gillar jag bildspråket, där varje ruta är en perfekt komposition. Ännu mer imponerande blir det av de långa tagningarna. (En enda lång tagning om man köper illusionen.)

2. Star Wars – The Force Awakens

Förväntningarna infriades, vilket är mer än man kunde hoppas på, hur sjukt det än låter. Känslan, spänningen och humorn är direkt hämtad från den första, äldsta filmen. Vad mer kan man begära?

3. The Age of Adaline

Jag älskar när filmer tar ett steg in i det övernaturliga, diskbänksrealism är inget för mig. Här spelar Blake Lively en kvinna som är odödlig, redan där blir jag nyfiken. Det är en snygg kärlekshistoria med fantastiska miljöer och kläder.

4. Mad Max – Fury Road

Precis som med Star Wars levererade Mad Max mer än man kunde hoppas på. Inte mycket till handling men det är fullt blås från start till slut så vem hinner bry sig. Och snyggt är det.

5. Jordens salt – En film om Sebastiao Salgado

Wim Wenders långsamma dokumentär om fotografen som skildrat jordens alla grymheter vilar på Salgados fantastiska bilder. Ibland föll ögonlocken ihop, men jag tvingade snabbt upp dom för jag ville inte missa en enda av de här detaljrika fotona.

These are my favorite films and music of 2015, use Google translate if you need the details.

 

Filmtipset

By |June 21st, 2015|Categories: Reviews|Tags: |0 Comments

Det är inte bara foto på den här bloggen utan jag skriver ibland om musik och film också. När det gäller film tipsar jag helst om lite udda filmer, de du kanske missar annars, men det jag gillar är ganska mainstream. Det viktigaste för mig är ett bra manus. Är historienSpring movie poster tillräckligt stark, kan jag acceptera att inget annat riktigt håller måttet. Ett bra exempel på det i sammanhanget är The man from earth, som jag gav högsta betyg trots att skådisarna är så där och cinematografin är förvånansvärt trist.

Om bara skådisarna är bra och inget annat brukar det heta att det är en karaktärsstudie och det är inget för mig, är det cinematografin som är USP:en, så kanske det är Spring movie still-jpgen Roy Andersson film, och såna filmer fattar jag snabbt och sen får man bara sitta och vänta på att eländet ska ta slut. Jag gillar när man använder sin fantasi i skapandet, det måste inte vara unikt, inte om man gör det snyggt.

I helgen har jag sett två filmer som visade sig ha nästan samma handling. Den första heter Spring och handlar om en kille som hamnar i lite trubbel, unnar sig ett miljöombyte och reser till södra Italien. Där träffar han en mystisk kvinna. Jag tror inte att jag spoilar för mycket om jag säger att hon är 2000 år gammal och genomgår en förnyelse var 20:e år. Timingen kunde vara bättre för henne att träffa någon.

Det är romantik och specialeffekter i en härlig blandning. Miljön är vacker, men fotot lite väl kontrastlöst, kanske en look de var ute efter. Jag tycker filmen var helt ok, nästan bra. En svag (7/10).

Den andra filmen heter The Age of Adaline och har lite större budget och kända skådespelare, men också den en ung och okänd regissör. I huvudrollen har vi THE AGE OF ADALINE - 2015 FILM STILL - Adaline Bowman (Blake Lively) - Photo Credit: Diyah PeraBlake Lively och även Harrison Ford dyker upp lite senare i filmen.

Adaline är en kThe_Age_of_Adaline_film_postervinna född 1908, som genom en olycka upphör att åldras. Vart tionde år bryter hon upp och skaffar sig en ny identitet för undvika uppmärksamhet. En berättarröst sätter sagotonen och förklarar upplägget. Det brukar vara ett tecken på slarvigt manusskrivande, men här funkar det bra. Naturligtvis träffar hon en riktig toppenkille spelad av Michiel Huisman (Game of Thrones), precis innan det är dags att flytta igen. Han är en rik filantrop och de är som gjorda för varandra. Det är vackert att titta på och man sugs in en i handlingen. Jag tycker den blir bättre ju längre den håller på och gav den till slut (9/10).

I don’t just write about photography here, but also about music and film. When it comes to movies I like to write about those films that you might otherwise miss, but what I do like is rather mainstream. The most important part of a movie for me is the script. If the story is good enough, I can accept that nothing else really is up to par. A good example is The man from earth that I rated (10/10) despite the actors being so so and the cinematography being surprisingly dull.

If the actors are good and nothing else is, it’s usually called a character study, and I try to avoid those. If the cinematography is the USP, it might be a Roy Andersson movie. I get movies like that pretty quickly, and then I’m just waiting for it to end. I like when the creators use their imagination, it doesn’t have to be unique, not if you do it well.

This weekend I’ve watched two rather similar movies. The first is called Spring and is about a young guy in a spot of bother and having to make a quick change of scenery, ends up in the south of Italy where he meets and falls in love with a mysterious woman. I don’t think I’m spoiling to much by saying she’s 2000 years old and goes through a change every 20 years. The timing isn’t right for her to meet this young man now.

There’s romance and special effects in a nice mix. The scenery is beautiful, but the photo was bit flat, maybe that was a look they were going for… I think the movie was alright, almost good. A weak (7/10).

The second movie is called The Age of Adaline and has a bigger budget and better known actors, but also a young and unknown director. In the lead there is Blake Lively, and Harrison Ford appears later in the movie.

Adaline is a woman born in 1908 who stops aging when she’s in an accident. Every ten years she moves and changes her name to avoid attention. A narrator sets the fairy tale tone and explains the premise. That is usually a sign of sloppy storytelling, but I think it works here. Naturally she meets a dream guy, played by Michiel Huisman (Game of Thrones), just before it’s time to move again. He’s a rich philanthropist and they’re made for each other. It is a beautiful film and you’re slowly engulfed in the story. It get’s better as it proceeds and in the end I gave it (9/10)