avantgardet

Avantgardet på Pustervik 2019

By |July 5th, 2021|Categories: Concert|Tags: , , |0 Comments

Avantgardets spelningar är mer performance än konsert, det är ett konstverk där bandet är lika viktigt som publiken. Om inte sångaren Rasmus är ute i publikhavet och kramar fansen så är publiken uppe på scenen och tar över sången. Kärleken är kittet som håller allt samman.

Avantgardet på Liseberg 2019

By |June 23rd, 2021|Categories: Concert|Tags: , , |0 Comments

De tre gånger jag sett Avantgardet tidigare har varit korta spelningar, men oavsett om de bara spelar 20 minuter kör sångaren Rasmus Arvidsson skiten ur sig själv. För vår skull offrar han sina knän på “Polettens” räfflade scengolv.

Här blev det “ett smatterband av anti-hits” i hela två timmar, och det var två timmar som passerade snabbt med kramkalas, allsång och ren lycka.

Avantgardet på Öfesten Ringön 2018

By |May 4th, 2021|Categories: Concert|Tags: , , |0 Comments

Har ni läst bloggen kronologiskt, så vet ni att många konserter innan denna har jag fastnat för långa teleobjektiv, även när jag fått lov att stå längst fram. Här har jag verkligen gjort tvärtom och fotat med vidvinkel, t o m fisheye, fast upprätad. Avantgardet kan mycket väl vara landets bästa liveband och då duger det inte att stå en bit bort, man måste in i smeten.

En kort konsert, bara 20 minuter, men Rasmus Arvidsson kör helt slut på sig själv. När jag var liten minns jag att pappa berättade om hur James Brown alltid gav allt så att de fick leda honom av scenen. Just då fick han ny kraft och så dansade han en stund till. En del av showen, så klart. Jag hoppas för Rasmus skull att han orkar mer än 20 minuter konsert, konditionen blir inte bättre med åldern. 😉

Avantgardet på Bengans Fik

By |August 29th, 2018|Categories: Concert|Tags: , , , |0 Comments

Mitt absoluta favoritband i år är Avantgardet. Jag fotade dom på P3 Guld, men då hade jag bara med mig en glugg, då det inte hörde till mitt uppdrag egentligen att fota dom. I början av juni trängde hela bandet ihop sig på scenen på Bengans Fik för en signeringsspelning och lyckades skapa rock’n’roll på de få minuter det varade. Dom är makalösa och det ville jag gärna berätta för dom att jag tycker.

Normalt sett när jag tar kändisporträtt så har jag bara några sekunder på mig, mer behövs inte heller då det inte är första gången någon tar en bild av dom. De är proffs, de kan det här. Men när det är någon man verkligen beundrar, kan jag känna att jag vill berätta vad jag tycker. Det kanske finns en tid och en plats för det, förmodligen inte, de har nog hört det förr. Inte sällan säger man inte precis som man tänkt sig säga det heller, utan det blir lite fel och tokigt och sen har man något man kan gå och tänka på när man inte har något bättre för sig.

Framförallt tänker jag på att man också sätter något i huvudet på den man ska fota, något som distraherar från det man faktiskt försöker göra, nämligen att ta en riktigt bra bild. Om det var det som hände när jag tog bilden på kärnan i bandet Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg efter spelningen, eller om de bara inte övat in sina fotominer helt än, vet jag inte, men det där talet jag har fantiserat om att få säga till Håkan Hellström om jag någon gång får chansen att ta hans porträtt får nog stanna i min skalle.