Mitt absoluta favoritband i år är Avantgardet. Jag fotade dom på P3 Guld, men då hade jag bara med mig en glugg, då det inte hörde till mitt uppdrag egentligen att fota dom. I början av juni trängde hela bandet ihop sig på scenen på Bengans Fik för en signeringsspelning och lyckades skapa rock’n’roll på de få minuter det varade. Dom är makalösa och det ville jag gärna berätta för dom att jag tycker.

Normalt sett när jag tar kändisporträtt så har jag bara några sekunder på mig, mer behövs inte heller då det inte är första gången någon tar en bild av dom. De är proffs, de kan det här. Men när det är någon man verkligen beundrar, kan jag känna att jag vill berätta vad jag tycker. Det kanske finns en tid och en plats för det, förmodligen inte, de har nog hört det förr. Inte sällan säger man inte precis som man tänkt sig säga det heller, utan det blir lite fel och tokigt och sen har man något man kan gå och tänka på när man inte har något bättre för sig.

Framförallt tänker jag på att man också sätter något i huvudet på den man ska fota, något som distraherar från det man faktiskt försöker göra, nämligen att ta en riktigt bra bild. Om det var det som hände när jag tog bilden på kärnan i bandet Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg efter spelningen, eller om de bara inte övat in sina fotominer helt än, vet jag inte, men det där talet jag har fantiserat om att få säga till Håkan Hellström om jag någon gång får chansen att ta hans porträtt får nog stanna i min skalle.