När jag var 14 år sköts John Lennon och i ett slag blev The Beatles min absoluta favoritgrupp. Trots att de i och med skotten aldrig kunde återförenas, har det ständigt funnits anledning att återkomma till dom. Nyutgåvor, nya mixar, nya dokumentärer, som t ex fantastiska Get Back som släpptes nyss.
Som fjortonåring vågade jag knappt ha egna åsikter om någonting, inte ens musik. Jag läste vad andra skrev om Lennon och McCartney. Konsensus var tydlig, Lennon var inte bara ledare av The Beatles, han var också den som haft den mest framgångsrika och intressanta karriären efter att gruppen splittrats.
Nu som vuxen har jag förstått att journalister har andra parametrar över framgång än vi andra. Jag skulle t ex mäta framgång i försäljningssiffror, antal hits, hur stora turnéer man gjort, eller rent konstnärligt i produktivitet. Hur många bra skivor man släppt. Journalister däremot mäter framgång i hur effektivt man lyckas förmedla ett vänsterbudskap.
Även om McCartney försökte vara politisk med Give Ireland Back to the Irish så kan inget slå det marxistiska manifest som Lennon släppte med Imagine, med text skriven av Yoko Ono. Man kan ju undra om vänstern hade låtit John komma undan med att stjäla texten av henne utan att ge henne credd idag.
Jag köpte de flesta av Lennons skivor och jag älskar flera av dom, min favorit är den snabbt ihopslängda Rock ‘n’ Roll som kom 1975, med en spännande bakom kulisserna historia med maffia och kidnappade rullband.
Paul sågs av media som en smörsångare och kritiserades för att han inte släppte fram sitt band Wings mer på skivorna. Den som är trött på hur vänstern kontrollerar allt mer av vad vi får säga, skratta åt, etc idag, ska veta att det var precis likadant på 70-talet.
Så McCartney lyssnade tyvärr på kritiken. Inget ont om musikerna i Wings, men det är mycket begärt att de skulle vara lika genialiska som Paul.
Jag väntade med att lyssna på hans solomaterial tills precis innan mp3 kom, dvs jag köpte några cd-skivor, sen har det inte blivit så mycket mer med det. Mina förväntningar är fortfarande låga, eftersom jag minns vad jag läste om skivorna för 40 år sen. Men nu har jag börjat lyssna kronologiskt. Till min förvåning visade sig Red Rose Speedway från 1973 vara en riktigt skön platta som lämpar sig bra för att bara köra på repeat.
Samma år kom Band on the Run, den har jag lyssnat på förut flera gånger och den får ofta vara med i sammanställningar över världens bästa plattor. Jag tycker den är helt ok, men har inte lika lätt att fastna i den.
Venus and Mars har jag aldrig hört något gott om. Jag vet inte om jag kan peka på varför jag inte gillar den, men det känns som den vill vara lite av allt, den blir för splittrad, helt enkelt.
Numera rensar alla artister sina arkiv förr eller senare, på Spotify kan man skapa sina egna versioner av album där artisten inte fått till spellistan. Jag blev lite förvånad att ingen tidigare gett sig på att försöka “rädda” Venus and Mars. Nu har jag tagit tag i denna kulturgärning, lyssna här på Spotify eller Apple Music.
Venus and Mars
Rockshow
Call Me Back Again
Love in Song
Letting Go
Listen to what the Man Said
Treat her Gently – Lonely Old People
Junior’s Farm
Hey Diddle
Sally G
Country Dreamer