Publiken består nästan uteslutande av unga män. Ska du mosha frågar en kille som står bredvid mig sin kompis. Som tur är vet jag sen tidigare vad en mosh pit är och flyttar mig till sidan av scenen innan de sätter igång.
En mosh pit är nämligen något unga män gör istället för att dansa med varandra, man springer runt i konsertpublikhavet och försöker krocka med så många som möjligt. Lite som radiobilarna på Liseberg, fast utan bilar.
Musiken är en blandning av hårdrock och punk och bjuder pojkarna på den energi de behöver för att få ge utlopp för sina känslor. Det är ett helt ok sväng även om det är få låtar som man kan ta till sig utan att ha lyssnat in sig på musiken innan.
Fotomässigt är det inte mycket ljus att jobba med och när huvudakten Periphery går på scenen är jag tvungen att ge mig in i mosh piten för att få till det. Men både jag och kamerorna klarar sig.
The audience is mainly young men. Are you going to mosh, one of them asks his buddy next to me. Luckily I know what a mosh pit is and respectfully move to the edge of the stage before they start.
A mosh pit is what young men do instead of dance, they run around in the audience and try to smash in to each other. Like bumper cars without the cars.
The music is a mix of hard rock and punk and gives the boys all the energy they need to let their feelings out. It’s a good enough groove, even though there are few songs that you can “get” without prior listening.
Picture wise there’s not a lot of light to work with and when the main act Periphery enters the stage I have to move into the mosh pit to get the pictures I need. It’s a quick stop and both I and the cameras make it out alive.
