Liseberg slarvade bort min ansökan om att stå i diket och fota och jag tog det som ett tecken. Bilden jag ville ta krävde nämligen att jag stod i publiken. De första tre låtarna var fotograferna i diket vägen för mig och jag kunde se bilder som killarna servade upp för dom att smasha på. Bara för att man står i diket innebär det inte att man sätter den där smashen, man ska stå på rätt ställe och med rätt glugg på kameran. Men där jag stod så kunde jag inte vara mer fel, så jag började undra om jag verkligen tagit rätt beslut. Tre låtar gick snabbt och ut troppade mina kompisar från diket. Då så, ganska omgående gör sångaren Pelle Almqvist ett snyggt hopp och ta mig tusan, där är bilden jag redan tagit i huvudet.
Jag står nästan längst fram och tänker att för säkerhets skull borde jag säkra upp den här bilden ifall den skulle vara oskarp, men jag är omringad av unga, testosteronstinna killar som har mycket spring i benen, om man säger så. Det går inte att stå där länge så jag får backa, men jag får bra bilder där också. Konserten var så klart fantastisk, om man bara skulle få fota ett enda band resten av livet, så hade jag valt The Hives.
