per gessle

Per Gessle på Leif Lounge i Halmstad

By |July 3rd, 2017|Categories: Concert|Tags: , |0 Comments

Per Gessle har ny skiva ute och nytt band inne. Inne på Leifs Lounge i Tylösand. Jag hade aldrig varit där förut så det var kul att få komma dit och kolla på Roxetteprylarna på väggarna. Fansen som kommit från hela världen mer eller mindre, hade köat sen elva på förmiddagen, men när dörrarna öppnade hade de inte fått sällskap av så många fler. Jag tror de flesta av dom fick de bästa platserna, scenen är låg och lokalen är trång, så de flesta såg nog inte mer än några huvuden. om ens det. 700 lyckliga var där.

 

Det är också för trångt för att ha en stor kamera med sig, så jag fick nöja mig med Olympusen, den lilla kompakten. Bilderna blev ganska brusiga och det var egentligen bara mot slutet, när en trött och lycklig Per äntligen kom och ställde sig precis framför mig som jag fick några bra bilder.

 

Det var smygpremiär och kortare än det kommer att bli sen på turnén, så här såg låtlistan ut:

Min plats
På promenad genom stan
Juni, juli, augusti
Det hjärta som brinner
Första pris
It Must Have Been Love
Småstadsprat
Ljudet av ett annat hjärta
Spegelboll
Gå och fiska
The Look
Dressed for Success
Joyride
Sommartider
Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Flickan i en Cole Porter-sång

 

Roxette på Slottsskogsvallen

Roxette Gothenburg 2015 01

Roxette Gothenburg 2015 02

Roxette Gothenburg 2015 03

Roxette Gothenburg 2015 04

Roxette Gothenburg 2015 05

Roxette Gothenburg 2015 06

Roxette Gothenburg 2015 07

Roxette Gothenburg 2015 08

Roxette Gothenburg 2015 09

Roxette Gothenburg 2015 10

Roxette Gothenburg 2015 11

Roxette Gothenburg 2015 12

Roxette Gothenburg 2015 13

Roxette Gothenburg 2015 14

Roxette Gothenburg 2015 15

Roxette Gothenburg 2015 16

Roxette Gothenburg 2015 17

Roxette Gothenburg 2015 18

Roxette Gothenburg 2015 19

Roxette Gothenburg 2015 20

 

17 låtar på 90 minuter, det är en rätt fantastisk spellista de satt ihop; GP räknade till tio listettor. Få artister toppar detta och då är det ändå långt ifrån alla Pers hits, inte ens alla Maries hits. Det är inte låtarna man oroar sig för när vi sitter och väntar i timmar på att konserten ska börja. Jag är för gammal för att hänga på låset så här egentligen, skulle jag tvingas stå upp och vänta i så många timmar hade ryggen sagt ifrån och då blir det svårt att njuta. Men det är i varje fall en skön kväll på Slottsskogsvallen och när Baccaras Yes sir I can boogie direkt går över till Sleeping in my car så är det som att slå om en strömbrytare i hjärnan. Från noll till hundra på en sekund, det är helt fantastiskt.

Det finns ju en del ballader att ta sig igenom och när Maries röst sviktar redan i fjärde låten Spending my time undrar både vi och bandet, ser det ut som, hur detta ska gå. Men hon hämtar snabbt upp det. På ett sätt kan jag till och med gilla att det är lite skört som i Watercolours in the rain/ Paint där hon är nästan själv på scenen.

Det blir så klart ett segertåg till slut och det hjälper säkert också att vi står långt fram bland fansen som slänger sig hejdlöst efter ett plektrum och skriker som galningar. Tur att vi köpte öronproppar.

17 songs in 90 minutes, it’s a pretty amazing setlist they got. The local rag counted 10 chart toppers. Few artists can match that, and yet it’s far from all of Per’s hits, hey, it’s not even all of Marie’s hits. It’s not the songs you worry about when we sit and wait for hours for the concert to start. I’m too old to be the first in line really, if I were forced to stand this many hours my back would kill me and prevent any enjoyment to be had. Still, it’s a nice evening at Slottsskogsvallen and when Baccara’s Yes sir, I can boogie promptly kicks in to Sleeping in my car it’s like flicking a switch in the brain. From zero to one hundred in seconds, it’s pretty fantastic.

There are a few ballads to plow through and when Marie’s voice falters in the fourth song Spending my time, both the audience and seemingly the band wonders how this will end. But she quickly picks it up again. In a way I can even enjoy it more when it’s slightly broken like in Watercolours in the rain/ Paint where she is almost alone at the stage.

It is a victory run in the end, of course and it probably helps that we are at the front where the die hard fans throw them selves after one of the guitar picks Per throws into the audience and the screaming is so loud I’m rather thankful we bought ear plugs.