Om jag ska fota människor på en fest eller ett bröllop t ex, då trivs jag som allra bäst om jag får vara som en fluga på väggen. Helt osynlig, bry er inte om mig. Jag vill glida runt och ta de där ögonblicks bilderna där folk skrattar och har kul, men ingen ser kameran. Att ta alla de här porträtten jag gjort det sista har varit ett sätt att utmana mina sociala fobier. Ok, det är du och jag och kameran i trettio sekunder. Är du med mig? Det har varit en utmaning mest i att ta plats, att kräva en stunds närvaro. Men de här gruppfotona jag tagit de senaste veckorna på inspelningarna av Sommarkväll är något helt annat. Första gången var det lätt kaotiskt oss fotografer emellan och det var inte lätt för gästerna att veta vem de skulle titta på. Själv tittade jag mest på ljuset och skärpedjupet. Det blev ok, nästan.
Veckan därpå lite bättre kanske, förra veckan tog vi bilden efter programmet och det var folk överallt som fick photoshoppas bort. Igår en ny utmaning, kompakt mörker och en ny blixt som verkligen levererade effekt. Lite väl mycket till och med. Det är lätt att fokusera på allt det där tekniska, men det är inte där den stora utmaningen ligger egentligen. Från att vara den där flugan på väggen som ingen ser, tar man ett steg in i cirkeln och ställer sig i mitten. Ok, alla tittar på mig nu. Det är ju fasansfullt. 😀 Här finns något helt nytt att lära sig. Hur behåller man folks uppmärksamhet på mig och min kamera. Om man inte lär sig det får man bara en chans innan folk tappar fokus. Nå, det gick ju hyfsat igår med.
Ulrik har jag porträtterat ganska nyligen här och Alcazar har jag fotat innan också och de bilderna finns här.
If i’m about to shoot people at a party or a wedding, I like to be the fly on the wall. Quite invisible, don’t care about me. I want to just be there and take those unpretentious photos of people laughing and having fun, and no one sees the camera. To take all those portraits I have taken lately, has been a way to challenge myself and my social phobias. Ok, it’s you and me and the camera for half a minute. Are you with me? It has been a challenge just to take the space, to demand a moments presence. But those group pictures I have been taking those last few weeks at the recordings of Sommarkväll is something else completely. The first time it was rather chaotic between us photographers and it wasn’t easy for the guests to know which camera to look into. I mostly concentrated on the light and depth of field. Turned out ok, almost.
The next week it was a little better and last week we took the picture after the show and there was people everywhere that had to be photoshopped away. Yesterday there was a new challenge, a dark room a new flash that really delivered, a bit much almost. It’s easy to get carried away by all this technical stuff, but that is not where the big challenge really lies. From being that fly on the wall who no one sees, you take a step into the circle and place yourself firmly in the middle. Ok, everybody look at me now. It’s just horrible. 😀 There is something completely new to learn here. How to keep people’s attention at me and my camera. If you don’t learn that, you’ll just get one chance before people start loosing focus. Well, it turned out ok.
I have portraits Ulrik quite recently here and I’ve also shot Alcazar once before here.
