I lördags var det dags för P3 Guld i ny lokal. Scandinavium var uppbokat, så det blev en flytt till nybyggda Partille Arena. Det känns som det inte fick plats lika mycket publik som i Scandinavium, men det var betydligt bättre som konsertupplevelse.

Men innan vi kom dit fotade vi kända och mindre kända ansikten på röda (lila) mattan. Bra arrangemang där alla fotografer hade markerade platser. Jag hamnade i början av den vilket innebar att få var helt avslappnade och en del gick lite för långt innan de stannade, men det flöt på ok.

Under sändning var jag mest nyfiken på hur mina nya teleobjektiv skulle funka. Det var ju långt till konsertscenen och mörkt, så det blev Olympus 300mm, (som då motsvarar 600mm) F4 som fick chansen att briljera. 1/320 sek är för kort slutartid egentligen, men när det är så mörkt sköt ISO i taket, så det fick bli så och det funkade ju överraskande bra.

Föga överraskande verkade galan handla mer om olika -ismer än om musik, men är det P3 så är det. Starkast musikaliskt tycker jag covern på The Specials Racist friend var, men också ett tecken på allt som är fel med nutiden. If you got a racist friend, now is the time for that friendship to end, sjöng dom. Nej, säger jag. Om du har en kompis som är rasist, försök tala hen till rätta! Vad är det som fått den yngre generationen att helt ge upp och bara vilja prata med folk som tycker precis som de själva gör? Hur ska de lära sig argumentera? Hur ska de överhuvudtaget lära sig något nytt om de bara stänger in sig i sina filterbubblor? Sluta gnälla och väx upp!

Ja ja, sen var det dags att fota vinnarbilder och de flesta av oss hade siktet inställt på Håkan och Miriam, men efter genomförda intervjuer smet de ut bakvägen. Behållningen blev Peg Parnevik som gärna skojade med oss fotografer.