Varje år brukar jag skriva om vad jag lyssnat på under året. De senaste åren har jag släppt det där med att hålla koll på ny musik. Istället har jag tänkt att jag ska lyssna på alla fantastiska skivor jag missat, eller inte lyssnat på tillräckligt mycket. En konsekvens av att bli gammal och inte ha obegränsat med tid kvar.

Det har hänt ett par gånger i livet att musik drabbat mig och jag inte kunnat sluta lyssna på en skiva eller en artist. Om man ska drabbas av musik, behöver man lite hjälp på vägen. Det måste vara lätt att lyssna, inte minst nu för tiden när så mycket konkurrerar om ens uppmärksamhet.

Det blev en stor förändring i hur jag konsumerar musik då jag i början av året köpte Apples trådlösa hörlurar. Jag tror inte att jag var ensam om att komma hem från en promenad med en podcast i lurarna och sen försöka få av sig jacka och halsduk utan att fastna i sladden till hörlurarna. Hur smidig man än trodde man var åkte sladden ur och det blev paus i lyssnandet. Visst, man kan ta av jackan och sen på med lurarna igen, men det blev sällan så, jag slutade lyssna. Med de trådlösa lyssnade jag mycket mer. Mobilen ligger i köket, men jag är fri att vara var jag vill.

Enda nackdelen är att efter fyra timmar måste jag ta en kvarts paus och ladda dom. Jag blev så beroende av friheten att jag köpte ett par P7:or också, som komplement. Det är ett fylligare ljud i dom, men jag föredrar faktiskt de billigare Applelurarna.

Förra året lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac och steget är kort till den platta jag lyssnat mest på i år.

Grateful Dead – Terrapin Station

Det korta steget är Keith Olsen som innan han producerade denna, hade jobbat med Fleetwood Macs självbetitlade platta från 1975. Nu är jag inte rätt person att prata om ljudkvalitet, då jag är halvdöv, men i mina öron låter detta fantastiskt. Amerikansk slick västkustrock. Det är väldigt upplyftande musik, det är musik som gör att du når trädkronorna inom dig.

Musiken är mjuk och följsam, glad och positiv. Samtidigt som den är komplicerad, med ovanliga taktarter, såna man hittar i jazz, mer sällan i rock. Detta att Grateful Dead inte följer någon mall för hur man ska göra musik; en låt kan vara tre minuter, eller 30, gör att det tar lång tid innan man kan musiken. Och det gör att man inte tröttnar. Hur mycket jag än lyssnar får jag inte nog och det blir aldrig tjatigt.

Deadheads, Grateful Deads fans, och bandet själva ser studioplattorna som ett nödvändigt ont. Den här plattan gillade inte bandet alls, då dom var tvungna att spela samma saker om och om igen. Live låter allting helt olika varje gång.

Grateful Dead – Europe ’72

Väldigt många är i varje fall överens om att detta är den bästa liveplattan de släppt. Det är ett hopplock från turnén hösten 1972, och varje låt är helt fantastisk. Man kastas direkt in i ett sanslöst boogiegung och sen avslutas plattan med Morning Dew, en nästintill instrumental resa i en annan dimension. Tänk Pink Floyd och låtsas som om de hade förmågan att improvisera.

På Spotify har skivan fem extra spår, så ska det inte vara. Dessutom så ska man efter Morning Dew direkt börja om med Cumberland Blues. På Apple Music, går skivor alltid på repeat, på Spotify fortsätter det med rekommendationer. Hittar ni inställningar där som tar bort det så gör det. Den här musiken blir bara bättre andra gången och tredje och tjugonde. Vaknar man klockan sex och lägger sig tio, hinner man lyssna på åtta gånger. Det är en bra dag.

Bob Weir – Ace

Ännu en studioplatta, men en soloplatta med kompgitarristen Bob Weir från 1972. I slutändan ville alla hänga i studion med Bob, så inofficiellt är detta en Grateful Dead skiva. Alla låtar utom Walk in the Sunshine blev dessutom konsertfavoriter.

Höjdpunkten är Playing in the band, som de spelat live redan ett år innan, där Jerry Garcia får till ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

Det är den fjärde mest spelade låten på deras nära sexhundra inspelade konserter.

Grateful Dead – Wake up to find out

Det finns hur mycket musik som helst att lyssna på och upptäcka med Dead, det tar fem år att bara lyssna igenom allt. Allt jag lyssnat på hittills är bra, men så hittar man igen den där skivan som sticker ut och är fantastisk.

På den här liveplattan från Nassau 1990, gästas bandet av jazzsaxofonisten Branford
Marsalis. Han skulle spela på Birdsong i första setet, men blev övertalad av bandet att sitta med i andra också, då dom skulle spela Dark Star, en annan spacead låt som kan bli vad som helst. Bandet improviserar och han har knappt hört låtarna innan, men det blir ändå helt fantastiskt. Saxofonen svävar över musiken och fyller ut precis där den ska.

Jag har gjort en spellista med mina favoriter för den som är nyfiken. Spotify Apple Music

Morrissey – Low in high school

Ja, du ser rätt, en sprillans ny skiva på listan. Jag har gillat Morrissey sen debutplattan med The Smiths 1983 när svensk tv visade videon till This charming man. Jag är ingen superfan nu och var det inte då heller. Vissa av skivorna har jag lyssnat mycket på andra har gått mer spårlöst förbi.

Den här fick usla recensioner. Journalister som tidigare gått i döden för Morrissey avfärdade denna utan att med ett ord nämna musiken. Att skivan skulle vara dålig är naturligtvis Fake News! Massmedia tål inte sågningen som levereras i ett av toppspåren Spent the day in bed.

And I recommend that you
Stop watching the news
Because the news contrives to frighten you
To make you feel small and alone
To make you feel that your mind isn’t your own

Skivan är ett mischmasch av influenser som blandas snyggt och ”vuxet”. Ja, det är vuxen musik och kanske hans bästa soloplatta någonsin, Strangeways är fortfarande bäst.

Jag skulle ju bara kolla om det verkligen var så dåligt som exempelvis Lokko hävdade, sen kunde jag inte sluta lyssna på flera veckor.