Jag stod på busshållplatsen och skulle in till ekorrarna, ganska trött efter en intensiv sommar. Fotointresset kan inte hålla i hela livet tänkte jag, för det tempo jag haft i flera år var ohållbart. Kroppen längtade efter vila, som den alltid gör, men den där rösten som alltid är så nyfiken på hur bilden blir om jag bara… Den hade blivit lite tystare.

Jag tittade mot Utbybergen, morgondimman låg bland träden och den där rösten fick kraft igen. Det är jättejobbigt att gå upp i bergen, resonerade jag. Jag åker ju hellre till andra sidan stan än jag går upp där och letar efter ekorrar. Kan vi inte bara ta det lite lugnt?

Nä det kunde vi inte. Och var jag än gick så var dimman någon annanstans. Till slut kom jag ner i Fjällbo och tog den här bilden. Jag postade den i gatufotogrupper på Facebook och folk från hela världen ville veta var den var tagen. Det är lätt att bli hemmablind. Och mest var jag glad att den där nyfikna rösten inte hade tystnat.