Man måste ha lite tur när man fotar, det började visserligen inte jättebra. Jag gillar att ta en publikbild precis när artisten gör entré, då är det oftast mest energi i ansiktena på de längst fram och de glömmer av mig. Inte sällan är det även ljus på publiken. Så gjorde jag även när Alice Cooper kom in på scen. Men jag stod ju med ryggen till och missade en bra bild på honom med all pyro bakom honom.

 

Nåja, det skulle bli bättre. Efter nån minut insåg jag hur grymt bra scenljus det var, så jag vred hastigt på reglaget för slutartid och siktade på 1/500s, men det blev t o m 1/640s! Det är sällan jag haft möjlighet till det på en konsert. Populärast blev tredje bilden på Nita Strauss med Alice i bakgrunden och den korta slutartider är det som gör bilden,

 

Efter de tre första gick jag ända bak till mixerbordet och fortsatte fota med tele, på en av de sista ser ni hur långt bak jag är. Ändå kommer jag nästan för nära och det var lite svårt att få med hela artisten, det hjälpte när de hukade sig lite. Det händer ju så mycket hela tiden så det kan inte bli annat än bra. Kul också att äntligen få se en artist som man i varje fall gillat lite grann ända sen man var liten. Schools out var med på ett av de första kassettband jag fick när jag var 7-8 år. Ett band som pappa hittat när han cyklade till jobbet. Queen, Sparks och en massa annat och två stora killar som mumlande pratade med varandra i bakgrunden medan de spelade in låtarna från stereon. Så gick det till på den tiden, inga sladdar.