Det är ju roligt att visa upp bilder, det är roligt att möta folk oavsett om de följer det jag gör eller upptäcker det på plats, men det är framförallt roligt att se vad som händer när man hänger upp bilderna. Ja redan när man väljer ut vilka bilder man vill visa.

Första gången jag ställde ut på Majornas bibliotek visade jag hundra porträtt. Då upplevde jag det som att porträtten tillsammans bildade ett verk som var större än de individuella porträtten. Det blev något hypnotiskt över alla ögon som tittade tillbaka på betraktaren.

Den här gången ville jag utnyttja montrarna till att visa upp fler sidor av mitt fotograferande. Det blev en kort vecka pga nån röd dag, det blir snabbt uppbokat och detta var en av de sista veckorna som var kvar. jag vet inte om det påverkade men det var betydligt färre besökare som kom till biblioteket än förra gången, det blev inte lika många samtal, inte lika många möten. Större och färre bilder gjorde att folk inte stannade upp på samma sätt, även om många så klart uppskattade det och ville prata.

Jag tycker också att det är spännande att se vad annonsering kan ge. Jag fick in en bildannons i GP’s Vad händer på stan och jag gick runt några vändor och nålade upp affischer som jag tryckt upp. Det är ju ett Sisyfos arbete. Ibland var det inte mer än några minuter innan det satt en affisch över min. Oklart om det gav något, men jag kunde skapa innehåll av det.

Förts postade jag en bild när jag hängt upp en affisch. En morgon när jag kom till Chapmans torg hade någon skurit ut ekorren och Zlatan ur affischen. Alternativet hade ju varit att ta hela affischen, men det kan man ju skoja om. I flera inlägg, så jag skar ur bilden av mig själv och undrade om det var min flickvän som varit i farten eller någon okänd beundrare, så fick jag gjort lite mer reklam. 😀