Det var några år sen jag köpte de här biljetterna, när vi pratat om konserten har jag trott att vi satt längst fram. Våra platser var på rad elva och inte var det i mitten heller som jag föreställt mig. Nej längst ut på kanten. Det blir bra ändå, tjejerna snett framför oss ställer sig upp och dansar i första låten, så vi står också upp. Kanske skymmer vi sikten lite på kanten för de bakom oss, men inte mycket.

Det kan ju bli lite som debatten om flygstolar. En del kan inte med att luta sin stol bakåt, vilket blir extra jobbigt om personen framför gör det. Nåja, efter en stund står alla upp.

Har man studerat mina konsertbilder kanske man klurat ut vad jag gillar: symmetriska bilder. Scenen och dekoren här lämpar sig så väl för detta att det nästan blir platt. Pressfotograferna placeras i mitten längst bak, tror jag. Kanske för att just fånga detta. Men det blir lite livlöst, så nu är jag rätt tacksam att vi hamnade där vi hamnade.

PSB var kanske mitt absoluta favoritband efter jag köpt cd-spelare. Innan cd lät det bra, men på cd lät det som det skulle, och om det inte lät som det gjorde när de lyssnade på det själva i studion, lät det fräckt oavsett.

(En gång tog jag med mig en Pet shop boys cd till en Hifi-butik när jag skulle uppgradera någon pryl. Jag förstod snabbt att det spelar inte så stor roll vad man har för grejer om det är omöjligt att veta hur det ska låta, till skillnad från akustiska instrument.)

PSB har byggt sin karriär på att vara bra låtskrivare, den här turnén är bjussig och de spelar bara hits, och de har måånga hits. Efteråt har vi några minuters promenad i sommarkvällen bland festklädda stockholmare till hotellet vägg i vägg. En fantastisk kväll.