När biljetterna släpptes till Håkan Hellströms fyra Ullevikonserter fick hypen mig att råka köpa biljetter till alla fyra. Ingen var mer förvånad än jag. Direkt efter pengarna dragits från kontot började jag fundera på hur kroppen skulle orka detta.
För jag kan ju tyvärr inte bara stå på nån random plats där jag råkar hamna, jag vill stå exakt där jag får de bilder jag vill ha eller i varje fall kan acceptera.
Under första konserten faller det ett regn som svalkar behagligt, på den andra står jag så jag knappt ser nåt förutom när Håkan kommer till vår ände av scenkanten, (ändå är det denna jag tycker var bäst av de fyra). Jag kan luta mig mot räcket och har trevligt sällskap, allt är behagligt.
Den tredje däremot; jag vill bara komma så långt fram som möjligt och det innebär lång väntan, stående i en klibbig, tryckande värme. Det är ett par tjejer som tuppar av och bärs bort och sen också en kille 25-30. Jag börjar fundera på hur det där går till, kommer det plötsligt? Hur länge till kan jag klara det? Och vad händer med kameran om jag tuppar av?
Grabbgänget bredvid mig har ont i sina ryggar och ben, är törstiga, har sovit för lite och vill mest bara gå hem, men konstaterar att de har rätt roligt ändå. Om de som är 40 år yngre än mig knappt klarar det, hur ska jag?
När konserten väl börjar släpper det lite, men efteråt är kroppen slut, fotsulorna känns mosade, anklarna och knäna värker. Fötterna viker sig när jag stapplar ut. Det susar i öronen och i huvudet ekar allsången fortfarande. Som väl är har jag sittplats till den fjärde, även om jag inte hunnit hämta mig och närmast känner mig andfådd.
Så skrev jag precis efter jag “överlevt” de konserter jag sett fram emot mer med fasa än spänning. Gensvaret på bilderna var stort, även om jag säkert fått mer likes om jag publicerat direkt efter konserterna, men jag ville få ut allt samtidigt eftersom det konstnärliga syftet var en käftsmäll, snarare än fyra smekningar.
Skrev jag det “konstnärliga syftet”? Är detta konst. När vi diskuterar vad som är konst, tror en del att det finns någon instans som avgör om något är konst, eller om det är bra konst. Så är det inte, vem som helst kan vara konstnär. I en dels ögon en dålig konstnär, i andras ett geni. Jag definierar konst som skapande med ett syfte.
Hur vet man att man är konstnär då? Jag har alltid tänkt att jag har “kallet”, eftersom jag inte rår över mitt eget öde. Jag kan ha bestämt mig för att göra något viktigt, betala räkningar, sen står jag ändå på busshållplatsen med kameraväskan.
Med åren har jag insett att det inte är ett kall, utan en diagnos, någon form av ADHD. Eftersom jag är egenföretagare och alltså har en mycket förstående chef, tänker jag inte ta upp vårdresurser med att få den diagnosen bekräftad. Det spelar ingen roll längre. Jag tycker sociala kontakter är som att vandra i ett minfält, och i samband med pandemin drog jag ner dessa till ett minimum. Jag har aldrig mått bättre.
Men känslan av att ha ett kall, innebär också en tro på ett högre syfte. Att man nöter på tills man hittar något större som är förutbestämt. En diagnos däremot innebär ju bara att man tar irrationella beslut som inte sällan är direkt kontraproduktiva.
Efter Håkankonserterna har jag bara fotat ekorrar. Lustigt nog upplevde jag att jag fick ett större fokus, att jag körde ner ansiktet i myllan och fick ett konstnärligt genombrott. Mer om det senare, här är mina bilder.
