Let’s spend the night together på Liseberg

Jag börjar bli lite less på konsertfoto, har jag skrivit det förut? Jag är lite fast i 70-tals musiken och känner att avståndet mellan mig och ny musik ökar hela tiden. Det är också väldigt långt mellan de bra konsertbilder man lyckas ta, trots allt är det en ganska trist genre när man gjort det ett tag.

Hurula har ett uttryck, typ lite arg, Weeping Willows har ett annat, typ lite ledsen. Veronica Maggio däremot är riktigt kul att fota. Jag gillar att hon anstränger sig lite och kommer in med en skojig kappa som får röra sig när hon slänger med den. Jag hade tur och fick en bra bild när neg för publikens jubel. Men när hon började sjunga om hur synd det var om henne, gick jag hem. Jag förstår att tonåringarna gillar det, jag tyckte också synd om mig själv som tonåring, men det var ju ett tag sen.