concert

A-ha på Partille Arena

By |May 6th, 2022|Categories: Concert|Tags: , , |0 Comments

Många minns A-ha som ett one hit wonder, men de hade flera, visserligen mindre, hits efter genombrottet med Take on me. Den stora anledningen till att hitsen inte slog lika hårt var att gutterne kände sig missförstådda, de var inga popsnören, utan seriösa musiker.

Det fanns brottarhits på plattorna, men man släppte hellre svåra låtar som singlar.

Om man sett dokumentären om A-ha, förstår man att det där hjälpte inte, imagen var redan spikad. Jag kan förstå att man inte vill åka runt och låtsas vara något man inte är år efter år, men jag tror alla, bandet och publiken, hade mått bättre om de bara accepterat att det är som det är.

När jag såg dom 1986 i Scandinavium var det en riktigt röjig konsert och de hade kul på scenen, det har de inte i Partille Arena. Sångaren Morten Harket rör sig som en Terminator på scenen och lämnar över mellansnacket till Magne Furuholmen som spelar keyboard.

Jag gillar alla låtar på spellistan och även de två nya låtarna går hem. När de kommer till Bondlåten The Living Daylights, reser de inresta internationella fansen på första raden sig upp och börjar dansa. Det tar sig.

Då är det dags för paus på 25 minuter. Den enda anledningen jag kan komma på till det är dold sjukdom eller att de har procent på ölförsäljningen.

Efter pausen spelas debutplattan i okronolgisk ordning och några av låtarna spelas i demoversioner. Mest lugna låtar, så även om det är bra låtar så dör konserten där.

Det finns vissa bilder jag alltid vill ta när jag fotar konserter. Är det ett band vill jag ha minst en bild där man ser alla medlemmar och när konserten är slut vill jag ha en bild där de lyckligt håller om varandra, så man kan lura sig själv att de är kompisar.

Efter att ha sett dokumentären är det så klart kört med den illusionen, men man kanske kan lura sig själv att de tolererar varandra? Nej, inte ens det.

De står så långt ifrån varandra på scenen att inte ens med vidvinkel får jag in alla i samma bildruta, och även om Morten ler till slut när han vinkar hejdå, känns det som det bara är för att konserten är slut.

GJO med Albin Lee Meldau och Georg Riedel

Göteborg Jazz Orchestra har jag jobbat med länge och fotat konserter och repetitioner. Jag glider in utan att störa och letar efter ljus och vinklar. Det är trångt mellan musiker och notställ och man får titta var man sätter fötterna.

Visst, man skulle naturligtvis kunna stjäla tid från repetionerna och be dom posera hit eller dit, men det förutsätter att man vet vad man vill fånga. Jag kommer in som ett blankt papper och vet inte alls vilka bilder jag ska ta, men så ser man eftermiddagssolen komma in genom ett fönster. Man ser interaktionerna, stuckaturerna i taket, lysrörslamporna. Allt kan bli en del av bilden.

Så jag tog mina bilder, pratade knappt med någon. Sa inte ens till Albin att jag är ett fan av hans mamma eller till Georg Riedel hur mycket jag äskar Jazz på svenska.

Däremot försöker jag verkligen se till så jag fotat alla i bandet, men så blir det ändå inte. Dit ljuset inte når, når inte min inspiration. Dagen efter fotade jag repetitionerna på Storan, nytt ljus, nya vinklar och åter igen satt samma killar i skuggan. Det blev ändå en del bra bilder och så häftigt att fota på scen, utan att åka på en snyting. Ibland tvingas man fota på 30 meters håll, här snackar vi 30 centimeter.

Presentationsvideo

By |November 4th, 2021|Categories: Video|Tags: , , , , , |0 Comments

Många fotografer är som jag att man föredrar att vara bakom kameran, men vi lever i en värld där det är dumt att inte utnyttja alla sätt att visa vem man är, vad man kan och vad man vill göra.

Jag tror framförallt yngre är duktiga på detta; jag lyssnar på podden Fatta foto med Maja och Elin. För mig som kanske inte är målgruppen blir det en inblick i en annan värld. Man måste ha en presentationsvideo slog de fast i ett avsnitt. Det hade jag ingen aning om, men när de sagt det var det ju självklart, så då började jag fundera.

När hela sommaren gått fick jag idén som fick fart på mig. Halvöra, min ekorrkompis skulle naturligtvis vara min sidekick. Ingen annan av de ekorrar jag lärt känna kommer och hämtar nötter ur handen på mig, så nu gällde det plötsligt att passa på medan hon fortfarande var kvar i området.

Jag använde mikrofon på kameran, men med facit i hand skulle jag använt en mygga i stället. Trots att det var vindstilla var det mycket bakgrundsljud, framförallt mycket sorl från trafik som man inte alls tänker på i vanliga fall.

När jag satt och jobbade med videon ringde dom från GP och ville intervjua mig, det blev en artikel och en liten film där de kunde använda nån minut ur videon, det var ju roligt och bra tajming. Sen blev det en artikel i GT och Expressen också.

Antalet följare på Instagram ökade med över 1000 personer till knappt 19.000. Mitt mål är att ha 10.000 följare, ibland minskar det det mer än det ökar, så nu har jag en bra marginal. Du kanske tycker det är fånigt att ha ett mål som är lägre än det man har, ungefär som att ha som mål att sänka sin lön.

Jag brukade bli imponerad själv om någon av mina kompisar hade mer än 10.000 följare, och det blir jag fortfarande. Jag har hört influencerers prata om det där, och de säger att man aldrig blir nöjd, man kan aldrig få för många följare. Nu när jag äntligen fick vara med i tidningen, så undrade jag varför inte P4 hörde av sig, så det ligger något i det. Det där är dålig energi, jag föredrar att vara nöjd med livet.

Göteborg Jazz Orchestra repeterar

Ännu en radiokonsert med GJO, den här gången med Georg Riedel på länk. Jag fotade repetitionerna och skulle fånga glada ögonblick mellan alla koncentrerade och fokuserade. En utmaning i min smak.