Det här med att gå fram till okända människor och be om att få ta deras porträtt är inte en process som jag tror kommer helt naturligt för någon. Om man dessutom har med sig diverse sociala fobier i bagaget är det helt klart en utmaning. Många gånger i sådana här sammanhang kan jag känna att det enklaste hade varit att bara stå vid sidan och titta på och sen gå hem. Är det värt det, undrar man.

Men så ser man någon som ansträngt sig så mycket med sin outfit att det hade varit en synd att inte föreviga den. Man börjar fundera på vad jag kan tillföra, med just det objektivet, en blixt…

När jag väl tagit den första bilden tycker jag inte längre att det är så jobbigt, det är nästan kul. Fast mest kul är det efteråt när man ser vad man åstadkommit och sitter och redigerar. Då är det värt det.