Göteborg Jazz Orchestra har jag jobbat med länge och fotat konserter och repetitioner. Jag glider in utan att störa och letar efter ljus och vinklar. Det är trångt mellan musiker och notställ och man får titta var man sätter fötterna.
Visst, man skulle naturligtvis kunna stjäla tid från repetionerna och be dom posera hit eller dit, men det förutsätter att man vet vad man vill fånga. Jag kommer in som ett blankt papper och vet inte alls vilka bilder jag ska ta, men så ser man eftermiddagssolen komma in genom ett fönster. Man ser interaktionerna, stuckaturerna i taket, lysrörslamporna. Allt kan bli en del av bilden.
Så jag tog mina bilder, pratade knappt med någon. Sa inte ens till Albin att jag är ett fan av hans mamma eller till Georg Riedel hur mycket jag äskar Jazz på svenska.
Däremot försöker jag verkligen se till så jag fotat alla i bandet, men så blir det ändå inte. Dit ljuset inte når, når inte min inspiration. Dagen efter fotade jag repetitionerna på Storan, nytt ljus, nya vinklar och åter igen satt samma killar i skuggan. Det blev ändå en del bra bilder och så häftigt att fota på scen, utan att åka på en snyting. Ibland tvingas man fota på 30 meters håll, här snackar vi 30 centimeter.
