Innan covid hann jag inte fota ekorrar under somrarna, nu när jag hinner vill jag knappt. Man kan tro att jag har ett fantastiskt tålamod, men så är det inte. När jag suttit och väntat på ekorrarna i fyra timmar och ingen dyker upp, är jag mest irriterad, en bortslösad dag.

Det är säkert nyttigt att vara utomhus, men roligare kan man ha. Skulle det komma en ekorre så är de hyperstressade och har inte tid att stanna någon längre stund. Få chanser och mycket löv i vägen, det blir ju sämre bilder. Man börjar fundera på om man kanske är färdig med ekorrarna. Det kanske inte finns fler bilder att ta.

Men så är hasselnötssäsongen över och ekorrarna gick från att vara hysteriska till att bara vara allmänt kvicka. Och jag blev inspirerad igen. Här har jag experimenterat med egen belysning, både framför och bakom. Avstånd till fåglarna är kanske en meter, det räcker att jag lyfter ögonen från kameran för att de ska flyga iväg, man får vara helt stilla.

Ekorrarna kom också till slut, men först blåmesen, talgoxen och nötväckan, den lite mer petige matgästen.