Smidigt att bo på hotellet bredvid arenan även om det var tjockt med folk som ville in efter konserten. Vi hade biljetter närmast scenen så vi kunde glida in precis innan Thåström äntrade scenen. Väldigt bra, men svårfotat med min kamera, den lilla Olympus Stylus 1s jag alltid har med mig på de här större konserterna där ett fotoack oftast innebär usel placering långt bak.
Om huvudakten skrev jag så här på Facebook:
Recensenterna har i sina texter nagelfarit den här konserten och letat efter svackor. Längst framme vid scenen är det inget jag upplever alls, det är bara röj, rock och fest. Inga gimmickar, inga fyrverkerier eller konfetti, bara ett supertajt band som upphäver all vetenskap om hur pigg en snart 80-årig sång och dansman kan vara.
Scenen sträcker sig långt ut på sidorna och långt ut i publikhavet, allt för att skänka publikkontakt till så många som möjligt. Bassolot i Miss You är fantastiskt och körsångerskan som tar plats i Gimme Shelter likaså, men framförallt imponerar vitaliteten i musiken. Det är inte alls självklart att det är över efter det här.
Jag fick rätt, de ska ut på turné igen. Det kan ju låta som jag alltid är missnöjd med bilderna nuförtiden, det ligger nåt i det, men här var jag nöjd. Det är inte lätt att fota gamla människor (som jag) och det är sällan så att musiker går runt på scenen och är lyckliga konstant i två timmar, som de här bilderna antyder. Hemligheten som vanligt är att ta mycket bilder och vara beredd när man har chansen.
