Den översta bilden här är lite speciell för mig. Det är nämligen första gången någon betalt mig för att ta deras porträtt. Innan har jag fotat min familj, som de två följande på mina söner, som båda ville följa med och sen fick hjälpa mig med reflexskärmarna. Eller modeller som jag samarbetat med för att bygga våra respektive portfolios. Men det är något annat att fota människor man inte känner sen tidigare. Man kan inte räkna med att de ska känna sig bekväma framför kameran av sig själva. Det var också det jag fick jobba med mest. Då måste tekniken och allt det andra sitta i ryggraden. Det börjar sitta.
The top picture here is somewhat special to me. It’s actually the first time someone payed me to take their portrait. I have taken portraits of my family, like the next ones of my sons. (Who both wanted to join me, and later helped me with the reflector screens.) Or models that I have worked with to build our respective portfolios. But it’s another story to photograph someone you don’t know. You can’t expect people to be relaxed in front of the camera by themselves, and that was also what I worked with most. To do that technique has to be a second nature. I’m getting there.
