För många av mina fotokompisar är Kuba fotoresmålet nr 1. För mig som inte brukar fota street, så var det inte riktigt det som lockade egentligen och jag hade ingen direkt tanke om vilka bilder jag ville ta. Men det är ju ett spännande resmål, inte sällan glorifierat i resereportage. Jag ville också att mina gamla föräldrar skulle få komma ut och se sig omkring, så upplägget på resan blev att dom hade en kubansk guide, en svensk guide och sen jag då. Det funkade bra för mig.
Direkt när vi kom fram och kom ut från flygplatsen såg jag potentialen. Solen gick ner, de gamla taxibilarna rullade förbi och kameran var nerpackad medan jag stod och väntade på att växla sedlar. Det blev en bra fotoresa, och det blev en spännande och lärorik upplevelse. Den kubanske guiden berättade en hel del och ännu mer om man hade specifika frågor. Vår svenska guide var påläst och verkade idolisera om inte Castro, så i varje fall Che Guevara. Många gör ju det utan att tänka på att han var en psykotisk mördare som bl a hatade homosexuella. Hade han levt nu hade han varit “cancelled” för länge sen. Utöver dessa var det också en tjej i sällskapet som varit gift med en exilkuban, så när jag tyckte att guidernas historier lät allt för otroliga kunde jag fråga henne och fick en vinkel till.
Jag har nån sorts hörselskada som gör att jag har väldigt ont av oväsen, det tröttar ut mig. Här fick jag testa mina gränser, oavsett tid på dygnet så är det ett kompakt sorl. Jag gick upp fyra på morgonen och satte mig och läste i receptionen. En tv stod på på högsta volym, personal stod och skrek på varandra, möbler flyttades runt och bilar tutade. Var vi än var. Vid frukosten försökte de få det att se lyxigt ut. En kock stod och vispade pannkakor, i porslinsbunke med metallslev. Till exempel.
Maten är ett kapitel för sig. Direkt i bussen blev vi varnade att vi kommer gå ner några kilo på de här två veckorna. En gång på en charterresa hörde vi några uppgivna föräldrar på bordet bredvid säga till sin son, ät godis om du inte gillar maten. Har du inte med dig eget godis till Kuba kan du glömma det. Det finns inget att köpa. Du kan hitta glass om du har tur men oftast var frysboxarna tomma. Kakor fanns det ibland, men jag passade på att gå ner i vikt.
När Ann Lundberg och Paul Svensson besökte Kuba försökte de som alla andra sälja in Kuba, men det var svårt att få till någon mat för det fanns inga råvaror och knappt några kryddor, och det kan ju vara trist när man är där i drygt två veckor, men tänk då att bo där.
Man ska också ha klart för sig att turistbussarna är gjorda i Kina för människor som är mindre än oss och vägarna är gjorda för häst och vagn. Det tar sin tid att komma runt på ön och det känns i kroppen.
Det är olika hur vi reagerar när vi ställs in för fattigdom vi inte kan föreställa oss i Sverige. Jag har besökt fattiga länder innan och är inte gråtmild av mig, men den fattigdom jag såg på Kuba berörde mig på djupet. Kanske för att människorna på Kuba inte kan ta sig ur den. Inte ens om landet skulle befrias från kommunismen, oföretagsamheten sitter rotad i själen på dom. Ibland såg jag folk som jobbade med att klippa gräsmattor, de använde lie. Utan skaft, vilket innebar att det såg ut som de knäppt ihop västen med gylfen.
Det positiva för Kuba som resmål är att turisterna (innan Covid) bidrar med pengar som går till att renovera och fixa de gamla byggnaderna. Naturen är fantastisk. Mitt starkaste minne kommer alltid att vara när jag gick ner till den vita stranden i Varadero och fotade i månljuset medan jag lyssnade på en av Santanas bästa skivor, Caravanserai.
