Första gången vi såg Elton John var i Borås utomhus, vi blev bjudna och satt ganska långt bak, men man kunde gå fram och ta en bild om man ville och sen gå och sätta sig igen. Lugnt och städat alltså, men det var innan mitt fotointresse.
Här lyckades vi få biljetter på tredje raden, väldigt nära scenen. Jag hade med mig min lilla Olympus Stylus 1s. Det funkade bra, men mellan mig och Elton var pianot. Enda chansen att få en bild var när han ställde sig upp för att ta emot applåderna. Inte riktigt den bild jag hoppats på att fånga.
Men så under Candle in the wind åker både piano och pianist på en åktur på scenen, och jag ser min chans. Det är ett makligt tempo, men det blir ändå bara en sekund där jag kan ta en bild.
Under extranumren kommer en vakt fram till oss och säger till oss att ställa oss upp och stå framme vid scenen. De första tre raderna, visar det sig. Syftet är att vi ska vara statister på den stora skärmen bakom honom. Ingen komplicerad uppgift, bara glad viftande publik.
Jag passar så klart på att ta några bilder och blir tillsagd. Då går jag till andra sidan av scenen. Det finns en plats där det är perfekt för mig att få rätt vinkel, och den är ledig. Jag upptäcker snart nog varför. Det är framför en roterande lampa, när den är åt mitt håll får jag blunda. Jag hinner få ett gäng bra bilder innan jag stoppar ner kameran.
