När jag sammanfattade mitt ekorrfotograferande under 2021 var jag inte jätteimponerad. Några bra bilder fanns där men överlag utvecklades jag inte jättemycket den perioden. Jag experimenterade en del, men kände av stagnationen och funderade på om jag skulle avsluta ekorrkontot och ägna mig åt annat.
Det spelade säkert in att uppskattningen för bilderna sjunkit kraftigt, precis som det gjort för alla andra fotografer som bara publicerade bilder. Eftersom jag själv inte använder Instagram mer än några minuter om dagen, var det lätt att missa skiftet mot video som alla nu vet om.
Jag gjorde redan då videor som jag la upp på TikTok till en liten publik jämfört med Instagram. Kanske ett smart drag att ta lärostegen där få ser ens missar, men det berodde mest på att jag inte begrep mig på hur man postade på Instagram. När jag började få grepp på processen på TikTok föll bitarna till slut på plats även på Instagram.
Fram tills nyligen fick mina reels mer visningar och mer likes än bilderna och antalet följare började växa igen.
Eftersom jag inte fotar så mycket annat än ekorrar numera kunde man ju tycka att det fokuset borde bli skarpare med så få distraktioner. Jag stannar sällan mer än två timmar och åker in en gång i veckan. Lite slappt om man jämför med de som sitter på pass en hel arbetsdag.
I våras flyttade ekorren jag kallar Wonky in med sina ungar i ett träd bredvid min utomhusfotostudio där jag satt. Då bestämde jag mig att satsa lite hårdare och åkte in nästan varje dag.
Det blev mycket bilder. Jag åkte in 107 gånger under 2022 och tog ca 130.000 bilder, men jag var ändå inte jättenöjd med resultatet. När jag tittade på mina topp nio, undrade jag t o m vad en del av dom ens gjorde på listan.
Det kan låta hårt att aldrig vara nöjd, men det är ju det som gör att man tvingar sig själv att utvecklas. Mer tid på plats gjorde såklart att jag tog vissa bilder som jag annars inte hade tagit, men måste också fundera på hur man tar bilderna, vad är det jag imponeras av hos andra fotografer? Idéer och kontroll. Att kontrollera hela bilden.
Jag hittade en stock med svampar och lyckades få med mig ekorren dit, ställde upp mina lampor och ordnade en bakgrund av löv. Sen valde jag att fota med bakgrunden på sidan och upptäckte hemma att min bakgrund förstörde bilden.
Jag behövde ta större kontroll över vad som ryms mellan bildens fyra sidor. Jag tog med mig höstlöv och röda äpplen som jag samlade in på vägen. det kändes som jag knäckt koden. Sen köpte jag en ny lins; Panasonics 9mm med väldigt tajt fokusgräns. Det är ju nästan fisheye, man kan fota från bara några centimeters avstånd, men alla porträtt man tar med vidvinkel får en komisk effekt. Inte så smickrande mot mina modeller.
Ännu närmare kommer man om man vrider kameran och fotar i porträttläge, med ännu större komisk effekt om man använder vidvinkel. Jag backade lite med ett mer smickrande porträttobjektiv och ännu en gång kändes det som jag brutit igenom.
Det är så små och enkla steg man tar, att när man berättar om dom så är inte känslan att man är en pionjär eller supersmart, snarare att man är korkad som inte kom på det med en gång. Jag följer många framgångsrika ekorrfotografer jorden runt och jag vet faktiskt inte någon som gör det jag gör. Närgångna ekorrporträtt med studiolampor. Jag har ingen att kopiera när jag gör detta, så jag måste ta stegen själv utan att veta vart.
Om ingen bryr sig är det mindre viktigt, vilket var min känsla när 2022 tog slut, men efter årsskiftet fick en video på Facebook snurr och visades 300.000 gånger i alla möjliga delar av världen. En video jag filmat medan jag fotade som avslutades med bilder jag tagit, mitt intagramnamn låg över hela videon och, tror jag, drog en massa människor till kontot.
Flera av bilderna fick massa likes från den här trafiken, en av dom över 30.000. Rekord för mig och bekräftelse på att jag gjort något rätt.
