Femtio plus i Bali
Från back packer till laid back packer
Om du är runt 50 år, så är chansen stor att du också tog ryggsäcken och åkte till Asien på 80- och 90-talet. Då bokade man en flygbiljett och hittade boende på plats.
Nu med vuxna barn som antingen flyttat hemifrån eller håller på att flytta, har kanske äventyrslusten väckts på nytt. Istället för att åka på charter vill man uppleva saker. Man kan åka på gruppresor med guide och ett fast schema, men risken finns att det där schemat inte passar just dig. Det kanske blir för hektiskt eller också upplever du att du bara väntar på de som är långsammast i gruppen.
Nu med modern teknik är det ju betydligt lättare att upptäcka världen. Du hittar enkelt det billigaste biljetterna till flyget med en sökmotor och med en annan tjänst kan du leta upp ett billigt och bra boende. Allting bokat hemifrån göra att ryggsäcken blir något onödig.
Men när du lämnar resebyråns trygga famn, blir du själv ansvarig att allting går korrekt till. Du måste se till att du har rätt visapapper, att ditt pass är i ordning. Att du har tillräckligt med tid mellan byten av flyg för att hinna ta dig genom säkerhetskontrollerna, t ex.
Fördelen är att du i bästa fall kan hitta platser där ingen annan turist satt sin fot.
Vi tog chansen och vågade och vi gjorde de där misstagen som jag hoppas att du inte gör efter har läst det här.
Sökmotorer för billiga flygbiljetter finns det hur många som helst. När vi sökte biljetter till Bali pendlade restiden mellan 25 och 35 timmar, men så prövade vi att byta dag för avresan och så hittade vi en biljett bland de billigare där restiden bara var 17 timmar från Göteborg med ett byte.
Boende hittade vi på Hotels.com. Man får jämföra hotellens bilder med gästernas egna bilder och omdömen på Tripadvisor och hoppas på det bästa. När man var 20 plussare var kriteriet så billigt boende som möjligt, men nu som 50 plus, kan man unna sig så bekvämt som möjligt.
Tidigare behövdes visum för att komma in i Bali, men de reglerna är borta nu. Det är bara om du ska stanna mer än 30 dagar det är aktuellt. Däremot måste du ha minst sex månaders giltighetstid kvar på ditt pass. Det hade en av oss inte koll på och vi kom inte längre än till Landvetter.
Polisen där informerade om att de visst kunde utfärda ett tillfälligt pass, men att vi ändå inte skulle komma in i landet, utan hamna på nästa plan hem igen. Vi var inte de första som gjorde den här missen och säkert inte de sista. Tack vare en alltför snabb incheckning på Facebook var jag tvungen att erkänna denna nesa, och det var knappt någon som trodde att detta var möjligt.
Inte kan man väl gå miste om en semesterresa på det här sättet? Visst fick ni väl pengarna tillbaka? Visst fick ni väl åka ett senare datum? Fick ni inget från ert försäkringsbolag? Nej, man får inte det. Visst kan man boka med avbeställningsskydd och visst kan man boka ombokningsbara biljetter, men det blir ju betydligt dyrare. Det gör man ju bara om man har anledning att misstänka att man inte ska komma iväg. Så, nej, det var en resa rätt i sjön.
Men vi ville ju till Bali, så nu var det bara att börja om. Samma flygbolag, där var jobbet redan gjort. Bonusdottern var på plats i Bali, det var henne vi skulle möta upp, så hon kunde bo i rummen vi bokat och skicka bilder. Det blev till slut så att vi bara bokade om ett av rummen vi hittat första vändan. Och alla rum vi bokade var egna villor med privat pool. Som sagt, så bekvämt som möjligt, man får mycket för pengarna på Bali.
Men nu hade självförtroendet fått sig en törn, när det gällde detta att boka själv. Skulle vi verkligen komma iväg? Nej, det trodde nog ingen av oss. Hur var det med flygbiljetterna egentligen, vi hade inte skrivit in våra mellannamn. Tänk om de inte skulle släppa oss ombord. Vi kontaktade flygbolaget, behövs mellannamnet?
Till svar fick vi bara en länk för inbetalning, 1500:- för att ändra biljetterna. Och det måste göras inom några timmar. Det var ju bara att göra det, men om det var nödvändigt fick vi aldrig svar på. Hos vissa flygbolag är det så, andra inte.
Avresedagen kom och till vår förvåning fick vi faktiskt följa med. Vi hade byte i Doha, Qatar, vilket innebar sex timmar resa första vändan och sen tio timmar sista biten. Det är inte lätt att sova på planet, men några timmar blev det. Bästa receptet för att få tiden att gå, tycker jag är puzzelspel. Jag skulle aldrig slösa tid på det annars, men för att få tiden att gå är det oslagbart. Eller, rättare sagt jag har aldrig slösat tid på det tidigare, men det var ju som ett gift det där. Ladda inte ner det på plattan, utan spela på stolsryggen, så får du något gjort när du lämnat planet.
Jag hade hittat en taxichaufför på Instagram, tyvärr var han uppbokad, men han rekommenderade sin ”bror”. Jag hade önskat att vi hittat någon som var bättre på engelska, de flesta kan lite engelska, men om man har mer komplexa funderingar om landet, historia och politik, så får man sitta där med sina funderingar själv. Det finns många chaufförer som marknadsför sig på Instagram. Messar man lite med dom där så märker man snabbt om ni kan förstå varann eller inte.
Vårt första stopp var en villa som låg för sig själv bland risfälten utanför Ubud. Gubbar i trekantiga rishattar skördade för fullt när vi kom fram och i vattnet sprang hundratals ankor och åt insekter. Det blir ju inte helt tyst, med ankor, grodor och inte minst alla tuppar som har noll respekt för detta med att bara gala vid soluppgången.
Men det finns ändå ett lugn. Lokalbefolkningen är ständigt leende och hälsar. Ingen tittar snett på en, (jag biter mig i tungan och undviker en ordvits här).
Fast det inte är regnperiod kommer det inte sällan en skur ändå varje dag, så var det i februari och även i april när vi till slut kom iväg. Trots insynsskyddat och privat pool var detta ett billigt boende, och det såg väl inte riktigt ut som på bilderna. Mossa hade börjat växa runt poolen, och städningen gick inte riktigt på djupet, men det kan man väl leva med. Tanken var att vi skulle ha villan som bas och göra massor av utflykter.
Men så var man ju inte tjugo längre, det var skönt att bara slappa varannan dag och smälta allt man sett och upplevt. Vår chaufför körde runt oss en hel dag för 300:- och visst tog han oss till ställen där vi skulle handla och han säkert fick betalt för att köra oss till. Men vi tyckte att vi fick valuta för pengarna även där.
Första stoppet var t ex ett kafferosteri där man tillverkar världens mest exklusiva kaffe, Kopi Luwak. Bajskaffe på svenska. De vanliga kaffesorterna Arabica och Robusta äts och passerar matsmältningssystemet på en palmmård, en process som förädlar kaffebönan. Den tvättas och rostas och man erbjuds smakprover på både den och det mycket goda balikaffet. Mina smaklökar är inte tillräckligt utvecklade för att kunna uppskatta det och det ser inte så kul ut för mårdarna i sina metallburar.
Djur i fångenskap är sällan kul, men jag har också tillräckligt öppet sinne för att inse att djurens liv i frihet också har sina nackdelar. Det måste vara stressigt att alltid vara på sin vakt inför alla de som vill äta upp en, det behöver de i varje fall inte oroa sig för i buren, men det har ändå inneburit att kaffet inte längre går att köpa i Sverige.
Det finns många såna här rosterier och man har verkligen anpassat sig till Instagram generationen. Inte bara är det vackert beläget med utsikt över risfälten, utan det finns möjlighet att vila i hjärtformade fågelbon, åka zipline, eller gunga högt över risfälten i en Bali swing, en stor gunga.
Det är inte meningen att du vare sig ska vila eller ha roligt i gungorna eller fågelboen. Tanken är att det ska se ut som du vilar eller har roligt. Instagram generationen har förberett sig väl och valt ut rätt outfit för att sitta i fågelboet och aldrig titta in i kameran, alltid ut ur bilden, eller in i bilden, med en min som antyder att man funderar på universums mysterier eller nått en stor insikt. Kanske hittat lugnet i sig själv, så lugn som man nu hinner bli på 30 sekunder, innan det är dags för nästa unga människa att posera, och det blivit dags att byta outfit till stora tygsjok som får fladdra i vinden, när det är dags att sitta i gungan.
Jag raljerar inte över detta, utan fascineras, och passar på att ta några bilder. Som fotointresserad glädjs jag över att se motiverade människor både framför och bakom kameran.
Bajskaffe var inte vår grej, men vi köpte ett paket mangostan-te, i varje fall.
Nästa stopp var ett elefanttempel. Tempel finns verkligen överallt och de de flesta har något litet även hemma. Just detta var ett av de äldre och här kunde man tillbe både indiska gudar och Buddha.
Det satt en härlig gubbe där med en stor orm som fick en slant av mig för att jag skulle få ta bilder av honom, men hans tanke var så klart att ormen skulle hamna runt min hals, och varför inte. Man lever bara en gång. Ormens muskler kramade hårdare och hårdare runt min hals, rädsla och lycka fyllde min kropp. Men någon riktig fara var jag aldrig i, han hade tejpat ormens mun. De har en annan syn på djurskötsel än oss.
Vattenfall finns det gott om i området, vi besökte Tegenungan. Trappstegen för att komma ner var många och höga, någon handikappanpassning finns inte. På vägen har man även där placerat ut fågelbon som man kan posera i och väl nere vid vattenfallen var det en stadig ström av vältränade bikinitjejer som poserade för snygga instagrambilder, eller par som låtsashånglade och till synes hade glömt världen utanför deras bubbla, ovetandes om både alla andra turister och fotografen eller till och med stylingteamet som såg till mascaran inte började rinna.
Därefter var det dags att besöka ett träsnideri, naturligtvis dyrare än på lokala marknader, men kanske bättre kvalitet. Till min förvåning handlade vi två små souvenirer, och vår chaufför fick ett ärende in i butiken innan vi kom därifrån. Han ska också leva.
Mat kan man äta nästan gratis om man är modig nog att äta där lokalbefolkningen äter, streetfood. Men även på den något dyrare restaurang som vi kördes till är det billigt med våra mått, under hundralappen, och det är både välsmakande och vackert upplagt. Bra service och en vacker miljö därtill.
Efter att vi fått nya krafter var det dags för Monkey Forest, ett större område i centrala Ubud där mossiga gamla statyer delar plats med makakerna som är det egentliga dragplåstret. Visst är det spännande att röra sig i en miljö som får en att känna sig som Indiana Jones, men det är aporna vi kommit hit för.
Man ska komma ihåg att det rör sig om vilda djur, även om de lärt sig att dela utrymme med oss människor. Och de har tagit det till sin fördel. Om du råkat glömma att du har något ätbart i väskan, riskerar du att bli av med den. Du behöver inte ens vara så tanklös, aporna stjäl allt som är löst, kepsar, solglasögon och mobiler. Har du något ätbart att ”betala” med kan du få tillbaka dina ägodelar, men håll ordning på det från början istället. Jag tyckte det var en härlig upplevelse, och ett bra avslut på dagen.
Innan vi åkte hem till villan passade vi på att handla lite mat på Ubuds största affär. Allt är inte billigt, vissa importerade påsar chips gick loss på uppåt hundralappen och godis från Amerika var bra mycket dyrare än hemma, och naturligtvis väldigt mycket dyrare än i USA. Frukt är också godis, passa på att köpa mangostan och drakfrukt t ex som man sällan eller aldrig ser i svenska butiker.
Det var egentligen bara en sak vi planerat att göra i Bali och det var att besöka Heaven’s gate. Ett tempel på ett berg där turister poserar i en port med en av vulkanerna i bakgrunden. Om ni sett bilderna på Instagram är det lätt att tro att det är en sjö framför porten då det speglas undertill.
I själva verket får man köa upp till två timmar för att få sin bild tagen av templets officiella fotograf. Någon sjö finns där inte utan det är ett trick med en extra iPhone. Det går bara att ta bilden med mobilen, inte med systemkamera.
På grund av språkförbistring hamnade vi dock inte i Lempuyang utan i Besikah, the mother of all temples. Vår chaufför ville egentligen inte köra oss dit då det var festival. Vart femte år besöker alla Balineser Besikah. Det håller på en månad, men han uppskattade att det var 50.000 människor där och vi var de enda turisterna. Vår chaufför hade försett oss med saronger och även traditionell huvudbonad till mig. Har man inte egen så ingår det i entrén
Det var så klart riktigt häftigt även om vi inte riktigt var i nuet då vi mest letade efter den berömda porten, vi blev skickade hit och dit innan vi till slut förstod att vi var på helt fel ställe..
Lite antiklimax så klart, men vi tog nya tag och for till ännu ett vattenfall, Tukad Cepung. De höga trappsteg krävde sin man i värmen. Väl nere fick man ta av sig skorna och gå i flodbädden. Hit ska man gå när solen skiner, väl framme var vi inne i berget och solstrålarna trängde igenom dammet och vattnet i fina draperier. Även här var det gott om instagramstjärnor som poserade, så ha kameran redo. Se till bara att den tål fukt och ha gärna en trasa med att torka av linsen.
Vi hade gått upp väldigt tidigt den här dagen för att komma före all trafik till templet, så nu började krafterna tryta. Ett kort besök i en traditionell by, ett stort utomhusmuseum, kändes mest som en traditionell turistfälla. Jag misstänker att det är mer intressant för Balineserna själva som kommer dit i busslaster från skolorna på ön.
Sen blev vi skjutsade till ännu en tjusig restaurang, men vi ville ha chaufförens favoriträtt, Babi Guling. Helstekt spädgris. Så vi åkte till Warung Babi Guling Ibu Oka 3, en av de kändare haken för just denna rätt. De serverar bara lunch och antingen väljer man hela paketet med soppa, ris, grönsaker och griskött tillagat på olika sätt, toppat med en krispig bit grishud. Eller så väljer man bara det man gillar bäst. Vår chaufför älskade den där hudbiten påstod han. Anthony Bourdain gjorde också ett stopp där för tio år sen och menade att detta var den godaste gris han ätit.
Bali är en ö i Indonesien, men inte den enda, fortsätter man österut kommer man till Lembongan och därefter Lombok.
Lombok är som Bali var för tio år sen, sa någon vi pratade med på vägen. Antingen åker man båt, eller så flyger man inrikesflyg. Det senare var väldigt smidigt. Man hinner knappt upp i luften innan det är dags att landa igen.
Vi bokade transport genom hotellet, ett tips är att kolla hur mycket de vill ha, och sen deala med alla som står och väntar vid utgången, om man vill spara några tior.
Lombok hade ett ännu lägre tempo än Bali. Mindre trafik och färre turister. Ön hämtade sig fortfarande efter jordbävningen som inträffat någon månad tidigare, och turisterna hade inte riktigt vågat sig tillbaka än.
Allt det där försvann när vi steg in på hotellområdet. Ljust och fräscht, blommor och leende personal överallt. Detta var lätt det bästa hotell vi bott på. Längs vägen passerade vi bungalows i vit marmor med små verandor avgränsade med en vallgrav där koifiskar simmade.
Vi hade bokat en egen villa med privat pool och ett utomhusvardagsrum. Klart och fint vatten i poolen och gnistrande rent och välstädat.
Kuta som orten heter är ett paradis för surfare, men med så lite turister på plats är det svårt att avgöra hur atmosfären är där egentligen. Nu var det ganska smutsigt och fattigt, vänliga människor men man blir så klart berörd över misären. Lösa hundar och sopor överallt.
En kort promenad genom fattigkvarteren och man är nere i hamnen, där fiskarnas båtar ligger. Här kan man se solen gå upp bakom bergen, tillsammans med hundgängen och en och annan kinesisk turist.
Anledningen till att ville just hit, var att vi ville besöka en rosa strand, men resan dit var för omständig och vi kände att vi hade för få nätter här för att vilja lämna vårt rum. Stranden är inte heller rosa om inte ljuset är rätt, dvs tidig morgon eller sen kväll. Dessutom var utflykten dit en snorkelutflykt. Jag kan verkligen inte snorkla, så det fick vara.
I Sengiggi hade vi bokat några nätter också. Ett dyrare hotell där vi också hade privat villa med pool. Enligt sajten där vi bokade skulle rummet vara 500 m2. Det trodde jag inte på, men om det varit sant. Det hade varit kul.
Målet när man bokar sina rum är att man hela tiden ska bo lite finare, och den sista villan ska helst toppa allt. Men det visade sig att den i Kuta, Lombok var svår att slå. Så fånigt, men mänskligt att känna sig besviken när man bor så här bra.
Det var fint där, men en annan stil, lite mörkare. Jag tände alla lampor som fanns där varje kväll för att få upp mysfaktorn och lät flera vara tända hela natten. På kvällen kom tre man och förberedde sängen och servicen överlag var toppen. Lite trist då att dagbädden vid poolen hade en madrass som var alldeles fuktig. Där hade det varit smart att välja ett material som inte sög åt sig fukt. Trots att vi bodde precis bredvid både vår restaurang och grannhotellets restaurang, så var det ljuvligt tyst på nätterna.
Härifrån var det smidigt att ta sig till Gilis öarna, och vi bokade en dagsutflykt dit. Det visade sig att även detta var en snorkelutflykt.
Mer ö och mindre snorkel försökte vi lobba för, men som tur var pratade vare sig kapten Hamdun eller dykaren Roslee så bra engelska. Första stoppet var den största av Gili öarna.
På dessa små öar finns inga bilar, alla transporter sker med häst och vagn. Vi skulle vara i land en timme och vi frågade hur lång tid det skulle ta att åka runt ön och det var ca 50 minuter. Vad jag förstod var den största attraktionen en gunga där folk tar bilder till sina instagramkonton. Det fick vara, så vi tog en glass istället och vinkade till oss båten.
Det var tydligt att det mest spännande fanns under vattnet, dyketablissemangen låg vägg i vägg och vi var utan tvekan de äldsta turisterna på ön.
Har man rott båten i land heter det ju, och nu satt jag där och provade snorkelmasker. Lite saltvatten svalde jag så klart, men det är inte svårt att snorkla, bara man får kläm på tekniken. Tänk på att ta på en T-shirt, man kommer att bränna sig, inte bara axlar och rygg, utan långt ner på vaderna.
Finns det något bättre utgångsläge än så låga förväntningar att man bara hoppas på att överleva? Så fort jag förstått att inte andas genom näsan såg jag fiskarna omkring mig, gul och svart randiga, neon blå. Jag skrek rakt ut i min mask av lycka. Inte långt därefter kommer en sköldpadda simmande och jag skrek igen. Tre stycken hann vi se, innan det var dags att gå upp.
Vid nästa ö har en konstnär placerat ut en ring av betongstatyer föreställande par som håller om varandra i naturlig storlek. Här var det lite trångt med alla turister och jag glömde av tekniken en stund, men häftigt och man önskade att man haft något bättre än den engångskamera i plast vi hade med oss.
Fisk till lunch så klart och hämta lite krafter. Sista stoppet fick vi mata fiskar med brödbitar och firrar i alla regnbågens färger kom och åt ur händerna på oss. Trötta, lyckliga och jag lite stolt att jag klarat det, var det dags för hemfärd.
Sen flög vi tillbaka till Bali för att bo nära flygplatsen de sista dagarna. Jimbaran har en lång fin, och när vi var där, nästan öde strand. Däremot var det fullt med folk på kvällarna. Vår villa låg en bit från stranden, så jag betraktade de från fjärran. Kanske var det ett större bröllop, eller så gick folk dit efter arbetsdagen, när det var svalare.
Vi gjorde två utflykter innan det var dags att åka hem. Kulturparken GWK som huserar den 121 meter höga statyn som till och med syns från flygplatsen. Statyn blev färdigbyggd i slutet av 2018, men parken runt omkring var inte helt klar, så det var väl inte superintressant för oss som inte är hinduer.
Tepmlet i Uluwatu är ett av de som skyddar ön mot onda andar och ligger ute på en klippa. Har man tur kan man se en vacker solnedgång här och dessutom titta på en suggestiv traditionell elddans med solnedgången som bakgrund. Precis som i apskogen i Ubud finns det gott om makaker här, så man får passa på sina tillhörigheter.
Dansen börjar strax före solnedgången och håller på en timme. Man får ett informationsblad så man kan följa med i handlingen, men det var intressant att titta på oavsett.
Allt kostar pengar, det är t ex dubbla entréavgifter till templet, först 30.000 för att hyra sarong och komma in i området och sen 100.000 för att se dansen. Men det är ju inga stora pengar för oss. Känslan är trots allt att man får mycket för pengarna. Det känns som de finslipat det här med turistanpassningen. God mat, fina stränder, vackra vyer och oändliga möjligheter att ta snygga selfies.
Är du det minsta fotointresserad tycker jag Bali är ett måste på din bucket list.