När jag var liten, väldigt liten, upplevde jag det som att folk alltid ville ha upp mig på scen, få in mig i centrum. Det fanns nog inget jag var mer rädd för, så varje gång det hände önskade jag att jag var osynlig och agerade därefter. Fördelen med att bli äldre är att de känslor som får en att handla på det här sättet till slut blir så undertryckta att man knappt minns att man haft dom.
Samtidigt var det dubbelt, redan när jag var sju år ritade jag serietidningar som jag sålde till mina kompisar, att få sprida det jag gör och skapar till så många som möjligt har sedan följt mig genom livet. Vad är det om att inte be om uppmärksamhet?
Så jag både vill och vill inte synas, men en sak har jag bestämt mig för; att passa på att göra saker innan det är för sent. Att vara statist var en sådan sak och i våras satt jag och åt en italiensk middag i åtta timmar medan jag mumlade “vattenmelon” om och om igen till mina medstatister. Det var för ett avsnitt i SVTs Vår tid är nu. Det var kul, men lagom med en dag, tyckte jag.
Fast sen hörde de av sig igen. Kunde jag komma in och provspela för en liten “roll”? På livets CV fick jag nu lägga till audition för en roll och improvisationsteater där jag blandade ihop en Dry Martini på klassiskt vis. Inte den första i mitt liv så klart, då jag jobbat som bartender bl a på Rubinen på Avenyn. Och det var så klart också därför jag fick göra detta, det var inte mina skådespelarkunskaper som imponerade.
Min insats kommer eventuellt att synas i slutet av säsong två där jag då spelar bartendern Mats. Jag fick ett namn på karaktären eftersom någon nämner mig vid namn. Som det ofta är vid inspelningar fick jag vänta och vänta. När det väl blev min tur hade hela inspelningsdagen gått och vi var redan inne på övertid. Det blev bara fyra tagningar, varav två blev skrot direkt. Det finns alltså en viss risk att hela scenen hamnar på klippgolvet som man sa förr när man klippte med riktig film. Jag fick improvisera en replik, men det är troligast att man dubbar in något nytt på mig om det används. Ingen vet ju hur jag ska låta ändå.
Det var ju segt att vänta en hel dag, så jag blev överraskad av hur enormt roligt det var. Det var som en vulkan av glädje som exploderade inuti mig, när jag äntligen fick göra detta. Livet är märkligt.
