review

Jag läser en bok om Robert Broberg

By |January 6th, 2022|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Jag älskar att köpa böcker, men sen blir det helt oöverstigligt att sätta mig och läsa. Tills jag blev smittad och sjuk.

Jag trodde också att jag var bra på att slappa, är det något jag är bra på, tänkte jag… Men när man är för sjuk för att göra något annat än att vara i nuet och härda ut, upptäckte jag att det finns något fint i det. Hädanefter ska jag lägga undan andra skärmar när jag ser på tv och jag ska försöka läsa mer.

Den bok jag längtat mest efter att läsa var Robert Broberg letar efter sig själv av Klas Gustafson. Robban var barnprogramledare när jag var liten, jag minns barn som skriksjöng Uppblåsbara Barbara, men sen var han väck för mig och de flesta andra.

När han dök upp igen var det med låten Vatten – sta’n är full av vatten, jag köpte några av skivorna som följde, men framförallt tittade jag om och om igen på showerna som jag spelat in från tv, jag var tonåring i en sökande ålder och det var spännande att höra Robert berätta om sitt sökande efter sig själv.

Nu när jag är äldre än han var då, tror jag inte längre att man hittar sig själv, utan att man accepterar sig själv. Den man är är sällan acceptabel när man är tonåring. Man vill helst vara någon större, bättre. När man är tonåring kanske det till och med är bra att inte bara nöja sig med den man är, utan sträva efter något mer. Kanske blir man den man ville vara. Om inte annat kan man alltid vara den man är när man blir gammal, det är aldrig för sent att göra sig själv besviken.

Robert hade en förmåga att snubbla in i framgång, hans syster hade en skiffle-lp med sig hem från England 1957. På en slumpmässig fråga från en reporter säger Robert att han har ett skiffleband. Det var ju en väldigt punkig inställning till musiken då han inte kunde spela eller hade ett band. Efterfrågan på skiffleband var betydligt större än tillgången, och där startade hans långa karriär som en av Sveriges mest älskade artister.

Det som förenar de artister jag beundrat mest är kreativiteten, hur ideér alltid verkar bubbla ur dom, hur dom kan byta uttrycksform och sällan verkar vilja upprepa sig bara för att det är ekonomiskt gynnsamt. Det dröjde fram till 80-talet innan Roberts revisor kunde sluta oroa sig för pengar. Innan dess hade han gjort flera försök att slå utomlands.

Jag fastnar för två episoder i boken. Dels den han själv ofta berättat om, när han äntligen fått ett möte med en Hollywoodproducent och istället för att pitcha sin idé, bryter samman. En total kollaps och han minns ingenting.

Det lät stort då, nu vet vi att dessa möten nästan aldrig leder nånstans och sen om man kommer längre än så, man skriver kontrakt, man har skådisar, finansiering, så rinner det ändå ofta bara ut i sanden.

Den andra episoden är när han ska ha konsert i Berlin, sätter sig vid pianot och vägrar låta ridån gå upp. Det står inte mycket mer än så om det i boken, men tänk er in i hans situation där. Ångesten, självförtroendet och kanske hjärtats röst. Den här resan är inte för dig, Robert, sa hjärtat. Smärtsamt, men han hade ju så mycket att göra på hemmaplan. Och hemma hade han dessutom kreativ kontroll, han var inte styrd av kontrakt och andras förväntningar. Den friheten hade en utlandskarriär aldrig gett honom.

Jag får en stark känsla av att Robert i sitt liv bara följt hjärtats röst, utan någon större plan. Ett infall om ett skiffleband. Ett infall om att besöka Picasso i Frankrike, som kanske inte leder till ett besök hos idolen, men intryck av fransk musik och kultur som få andra tonåringar kan ha haft i bagaget då.

Jag fick träffa honom en gång, han var gäst på en restaurang jag jobbade på. I boken står att han aldrig läste menyer utan valde att skapa en egen middag. Precis så var det. På den tiden hatade kockarna servitörerna och anledningen var inte sällan när vi kom med såna här beställningar. Jag löste vad han nu ville ha ändå så klart, sen försökte jag locka honom till en annan restaurang jag jobbade på eftersom han egentligen var sugen på Italienskt. Den andra krogen var stans bästa italienare med en fantastisk buffé.

Kanske var det det med buffén det föll på, jag tror han ville skapa sin egen meny.

Alltmedan jag läste satte jag ihop en spellista, jag har trimmat den lite, men annars föll den på plats av sig själv. Jag tycker det blev en feelgoodlista, musik man mår bra av och blir lite gladare av. Apple Music Spotify

2021 Ett passande slut

By |December 31st, 2021|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Ett år som går till historien och även om det är några timmar kvar kan vi nog konstatera att vi överlevde. Själv har jag åkt på Omicron eller möjligen en förkylning, så det blir till att fira på egen hand. Det har nog aldrig hänt förr, men det blir i varje fall inte min sämsta nyårsafton. Sekelskiftet var värre.

Jag jobbade nyårsafton året innan på Trädgårn och skulle därför vara ledig, men trycket var galet och varje gäst fick betala 2000:- för menyn så vi blev tvångskommenderade. De som jobbade extra fick tredubbelt betalt, medan vi fasta fick nöja oss med dubbelt.

Stressig kväll så tiden gick fort, efteråt satte vi oss i matsalen och drack en välförtjänt mellanöl. Så som nyårsafton blir, blir resten av året sa någon precis då kom chefen och körde ut oss. Inte dricka alkohol i (nedsläckt) matsal efter arbetstid.

Det här året har varit bra för mig, jag är i rätt ålder för pandemitider. För unga och gamla är det värre. Båda förlorar år de aldrig får igen. Jag har redan varit ung och jag har förhoppningsvis många år kvar att ta igen det jag eventuellt gått miste om under pandemin.

Varje månad sammanfattar jag mitt fotande i ett årsalbum på Facebook och så här såg det ut i år: Bilder 2021.

Även om det varit ett lugnt och stilla fotoår, har jag fått göra en del roliga grejer. Roligast var så klart att få göra två musikvideor till Claes Pihl, det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse och ett bra teamwork där summan av delarna blev högre, vi lyfte varandra.

Att få fota gatufoto och få betalt på Frihamnsdagarna var också jättekul. Jag fick följa med en reporter på Göteborgdirekt och vara fotojournalist, en bucketlistgrej för mig.

Jag har fotat företagsporträtt och bebisbilder och känner att jag blivit bättre på det också.

Men mest har det så klart blivit ekorrbilder, jag kunde fylla på med några sommarbilder, förra året var första sommaren jag hann besöka dom och i år var jag där igen. Även november, december var bra. Det brukar vara gråväder och knappt några soltimmar innan det blir kallt. I år fick vi till och med snö.

Kul så klart med min ekorrkompis Halvöra som som började klättra på mig. Jag har undrat när media skulle uppmärksamma mina bilder, men det behövdes väl en mänsklig vinkel. Att jag tog plats lite, inte lätt för mig. Det blev artiklar i GP och GT/ Expressen av det. När jag tänker på det blev jag också intervjuad av några utländska veckotidningar i början av året och av Hemmets Journal nu på slutet.

En annan bucketlistgrej var att få sälja en bild till National Geographic. Det är ju enormt mycket fram och tillbaka med deras beställningsrutiner, och det kan gå månader mellan varje moment. Jag har hunnit glömma vad det gäller och tänkt att det måste vara en ekorrbild de köpt, men det var en konsertbild på Martin Molin i svenska bandet Wintergatan.

Jag brukar också så här års sammanfatta mitt film och musikår. Jag har gått på bio, när det varit öppet, även om film inte är i närheten av att vara samma stora intresse för mig som det har varit. Verkligheten är ju så spännande att det är svårt att fokusera på fladdriga filmer.

Årets stora filmäventyr tycker jag Dune var. Jag såg den på Imax, vilket möjligen lyfte den ett snäpp. Bra, underhållande science fiction.

Nästan full pott i betyg gav jag Den vita tigern som jag tror finns på Netflix. En indisk feelgoodfilm, fast på engelska, som har lite av allt, spänning, maffia, våld.

Mest efterlängtad var No time to die, och mest glad är jag att jag såg den på premiären, så ingen hann spoila den för mig.

De flesta filmer känns som man gör någon en tjänst genom att titta på dom, ungefär som när man tittar på en reklamfilm innan ett YouTubeklipp, men jag har två till så jag får ihop en topp fem: Free guy och Matrix. Riktiga biofilmer.

Det kanske fylls på efterhand jag kommer ikapp, men jag ser mindre på tv nu än förr och jag ser helst på gamla grejer så man får skratta lite, som Seinfeld och The Nanny. Vill man se något helt chockerande kan man titta på romantiska dramakomedin The Love Boat från 70-talet. Det var dessa värderingar och den kvinnosyn (och manssyn) som jag växte upp med. Man kan säga att den formade mig, men vi har anpassat oss mer än vi kanske anar.

Ett exempel: den manliga personalen på båten förväntar sig att kvinnliga passagerare ska vilja hänga med dom, och blir lite sura om de vill vara ifred på sin semester.

Med våra ögon, jättekonstigt, men jag minns ju också hur det var när jag själv jobbade i restaurangbranschen. Vi sågs (mer andra än jag) som coola trendsetters som fick gå före i krogköer. Råkade man hamna bakom en bar och stå och tappa upp öl blev man högvilt.

Jag hade inga problem med att vara en diffus servicemänniska som i tv-serien The White Lotus, men nu verkar det vara bara det som gäller. Kanske därför det är svårt att få tag på krogpersonal.

Jag började året med att ta mig an 2000-talet i boken 1001 album du måste lyssna på innan du dör. Det mesta som är bra har jag redan hört, jag hängde med hyfsat på den tiden, men jag hade inga höga tankar om Coldplay. Deras debutalbum blev i år mitt soundtrack till våren och sommaren. Jag lyssnade också mycket The Flaming Lips, Sufjan Stevens och Beth Orton. Tre svenska artister finns också på min topp hundra: Claes Pihl, Viktor Olsson och Reeperbahn.

Som sagt en annorlunda nyårsafton blir det, maten får jag laga och äta själv fast jag just nu knappt kommer upp ur stolen. Med tanke på hur det gick för många av de som smittades av de första varianterna, är detta inte det sämsta.

Gott nytt år önskar jag alla som läst så här långt och även er som bara tittade på bilderna och scrollade vidare!

Jag fortsätter dissa Wings

By |December 22nd, 2021|Categories: Reviews|Tags: , , , |0 Comments

I förra inlägget skrev jag om hur det gick att rädda Wings Venus and Mars genom att stuva om i låtlistan, nu har jag fortsatt att lyssna kronologiskt och jag ser ett mönster.

Red Rose Speedway ville McCartney blidka kritikerna i pressen och låta bandmedlemmarna ta plats. Resultatet var en dubbel lp som skivbolaget vägrade ge ut, på Spotify finns folk som satt ihop spellistor där man kan höra hur det skulle ha låtit. En sorts Director’s Cut, som det heter i filmvärlden. Ett tänk som hyllar auteuren, konstnären med den vassa blicken.

I verkligheten är det sällan så att konstnären är bäst lämpad att bedöma sina verk. Ens öga och öra präglas av omständigheterna runt den kreativa processen. Ett verk som man lyckats få färdigt trots att hela universum verkar ha varit emot en värderas högre än ett där man knappt upplever att man var delaktig, för att det gick så lätt.

För konsumenten är det ofta tvärtom, det krystade finns kvar, dolt i skuggorna, medan det som bara runnit ur konstnären uppfattas som att det svävar fritt. Sällan pratar man om Styrelsemötets Cut när regissörer med stora egon förstört en film, finns kanske en del såna som man skulle vilja se.

Red Rose Speedway blev i vilket fall en bättre skiva när den fokuserade på Paul, medan uppföljare Venus and Mars i mitt tycke blev bättre när jag stuvade om den i ett tänkt “Styrelsemötets Cut”.

Wings at the Speed of Sound hade jag så dålig koll på att jag trodde att det var samma skiva som uppföljaren, liveplattan Wings over America. Den börjar med mysiga hiten Let ’em in. Paul ville att det skulle kännas som man blev inbjuden till en mysig dag på landet.

Andra sidan (på lpn) börjar med Silly Love Songs, Pauls svar till kritikerna som ville att han skulle bli mer politisk och kanske hans allra bästa låt. Men skivan är splittrad i och med att alla skulle få vara med och sjunga.

Jag plockade bort det som störde mig, även om det är bra låtar och adderade bonus spår som fanns på Red Rose Speedway. Min tanke var att fortsätta bygga på idén om att vi blir inbjudna till en skön dag på landet. Därför fick Lindas Cook of the House vara kvar och sida ett avslutas med ännu en hit Hi Hi Hi.

På 60-talet fick inte singellåtar ligga på Lp-skivorna för att folk inte skulle behöva betala dubbelt för musiken. De lagarna fanns inte kvar på 70-talet, men präglade mångas utgivning. Jag tänker mig ett styrelsemöte där man resonerar att det var då, nu vill vi tjäna pengar och göra en bättre skiva, därför slänger jag även in singelspåren Mama’s Little Girl och Mary had a little Lamb på sida två.

Jag tycker det blev en grym platta, lyssna på Spotify eller Apple Music.

London Town sålde sämre än föregångarna och fick som de andra dålig kritik, ännu sämre tyckte kritikerna om den sista Wingsplattan Back to the Egg. Vem är det som bestämmer i den här gruppen egentligen frågade dom, utan att reflektera över att de själva krävt att Paul skulle släppa fram bandmedlemmarna.

Ett tecken i tiden kanske då att Paul’s nästa platta blev ett soloprojekt där han spelade alla instrument själv. Satsa på dig själv eran hade inletts.

I videon till Coming Up klädde han ut sig till olika ikoner från rockhistorien. Jag som då inte var intresserad av Paul blev lycklig över att han spelade klaviatur utklädd till Ron Mael från Sparks.

London Town är lätt att “rädda”, den är lång som den är, 51 minuter och med bonusspåren Girl’s School och hitten Mull of Kintyre, länge den mest sålda singeln någonsin i England, blir den längre.

Programmera in spår 1, 2, 3, 4, 7, 8, 9, 12, 13, 15, 16 så är saken biff. Med en längd på 42 minuter prövas inte tålamodet och genialiteten i Paul’s låtskrivande blir tydligare.

Paul McCartney – Venus and Mars, 1975

By |December 13th, 2021|Categories: Journalism, Reviews|Tags: , , |0 Comments

När jag var 14 år sköts John Lennon och i ett slag blev The Beatles min absoluta favoritgrupp. Trots att de i och med skotten aldrig kunde återförenas, har det ständigt funnits anledning att återkomma till dom. Nyutgåvor, nya mixar, nya dokumentärer, som t ex fantastiska Get Back som släpptes nyss.

Som fjortonåring vågade jag knappt ha egna åsikter om någonting, inte ens musik. Jag läste vad andra skrev om Lennon och McCartney. Konsensus var tydlig, Lennon var inte bara ledare av The Beatles, han var också den som haft den mest framgångsrika och intressanta karriären efter att gruppen splittrats.

Nu som vuxen har jag förstått att journalister har andra parametrar över framgång än vi andra. Jag skulle t ex mäta framgång i försäljningssiffror, antal hits, hur stora turnéer man gjort, eller rent konstnärligt i produktivitet. Hur många bra skivor man släppt. Journalister däremot mäter framgång i hur effektivt man lyckas förmedla ett vänsterbudskap.

Även om McCartney försökte vara politisk med Give Ireland Back to the Irish så kan inget slå det marxistiska manifest som Lennon släppte med Imagine, med text skriven av Yoko Ono. Man kan ju undra om vänstern hade låtit John komma undan med att stjäla texten av henne utan att ge henne credd idag.

Jag köpte de flesta av Lennons skivor och jag älskar flera av dom, min favorit är den snabbt ihopslängda Rock ‘n’ Roll som kom 1975, med en spännande bakom kulisserna historia med maffia och kidnappade rullband.

Paul sågs av media som en smörsångare och kritiserades för att han inte släppte fram sitt band Wings mer på skivorna. Den som är trött på hur vänstern kontrollerar allt mer av vad vi får säga, skratta åt, etc idag, ska veta att det var precis likadant på 70-talet.

Så McCartney lyssnade tyvärr på kritiken. Inget ont om musikerna i Wings, men det är mycket begärt att de skulle vara lika genialiska som Paul.

Jag väntade med att lyssna på hans solomaterial tills precis innan mp3 kom, dvs jag köpte några cd-skivor, sen har det inte blivit så mycket mer med det. Mina förväntningar är fortfarande låga, eftersom jag minns vad jag läste om skivorna för 40 år sen. Men nu har jag börjat lyssna kronologiskt. Till min förvåning visade sig Red Rose Speedway från 1973 vara en riktigt skön platta som lämpar sig bra för att bara köra på repeat.

Samma år kom Band on the Run, den har jag lyssnat på förut flera gånger och den får ofta vara med i sammanställningar över världens bästa plattor. Jag tycker den är helt ok, men har inte lika lätt att fastna i den.

Venus and Mars har jag aldrig hört något gott om. Jag vet inte om jag kan peka på varför jag inte gillar den, men det känns som den vill vara lite av allt, den blir för splittrad, helt enkelt.

Numera rensar alla artister sina arkiv förr eller senare, på Spotify kan man skapa sina egna versioner av album där artisten inte fått till spellistan. Jag blev lite förvånad att ingen tidigare gett sig på att försöka “rädda” Venus and Mars. Nu har jag tagit tag i denna kulturgärning, lyssna här på Spotify eller Apple Music.

Venus and Mars

Rockshow

Call Me Back Again

Love in Song

Letting Go

Listen to what the Man Said

Treat her Gently – Lonely Old People

Junior’s Farm

Hey Diddle

Sally G

Country Dreamer