I förra inlägget skrev jag om hur det gick att rädda Wings Venus and Mars genom att stuva om i låtlistan, nu har jag fortsatt att lyssna kronologiskt och jag ser ett mönster.

Red Rose Speedway ville McCartney blidka kritikerna i pressen och låta bandmedlemmarna ta plats. Resultatet var en dubbel lp som skivbolaget vägrade ge ut, på Spotify finns folk som satt ihop spellistor där man kan höra hur det skulle ha låtit. En sorts Director’s Cut, som det heter i filmvärlden. Ett tänk som hyllar auteuren, konstnären med den vassa blicken.

I verkligheten är det sällan så att konstnären är bäst lämpad att bedöma sina verk. Ens öga och öra präglas av omständigheterna runt den kreativa processen. Ett verk som man lyckats få färdigt trots att hela universum verkar ha varit emot en värderas högre än ett där man knappt upplever att man var delaktig, för att det gick så lätt.

För konsumenten är det ofta tvärtom, det krystade finns kvar, dolt i skuggorna, medan det som bara runnit ur konstnären uppfattas som att det svävar fritt. Sällan pratar man om Styrelsemötets Cut när regissörer med stora egon förstört en film, finns kanske en del såna som man skulle vilja se.

Red Rose Speedway blev i vilket fall en bättre skiva när den fokuserade på Paul, medan uppföljaren Venus and Mars i mitt tycke blev bättre när jag stuvade om den i ett tänkt “Styrelsemötets Cut”.

Wings at the Speed of Sound hade jag så dålig koll på att jag trodde att det var samma skiva som uppföljaren, liveplattan Wings over America. Den börjar med mysiga hiten Let ’em in. Paul ville att det skulle kännas som man blev inbjuden till en mysig dag på landet.

Andra sidan (på lpn) börjar med Silly Love Songs, Pauls svar till kritikerna som ville att han skulle bli mer politisk och kanske hans allra bästa låt. Men skivan är splittrad i och med att alla skulle få vara med och sjunga.

Jag plockade bort det som störde mig, även om det är bra låtar och adderade bonus spår som fanns på Red Rose Speedway. Min tanke var att fortsätta bygga på idén om att vi blir inbjudna till en skön dag på landet. Därför fick Lindas Cook of the House vara kvar och sida ett avslutas med ännu en hit Hi Hi Hi.

På 60-talet fick inte singellåtar ligga på Lp-skivorna för att folk inte skulle behöva betala dubbelt för musiken. De lagarna fanns inte kvar på 70-talet, men präglade mångas utgivning. Jag tänker mig ett styrelsemöte där man resonerar att det var då, nu vill vi tjäna pengar och göra en bättre skiva, därför slänger jag även in singelspåren Mama’s Little Girl och Mary had a little Lamb på sida två.

Jag tycker det blev en grym platta, lyssna på Spotify eller Apple Music.

London Town sålde sämre än föregångarna och fick som de andra dålig kritik, ännu sämre tyckte kritikerna om den sista Wingsplattan Back to the Egg. Vem är det som bestämmer i den här gruppen egentligen frågade dom, utan att reflektera över att de själva krävt att Paul skulle släppa fram bandmedlemmarna.

Ett tecken i tiden kanske då att Paul’s nästa platta blev ett soloprojekt där han spelade alla instrument själv. Satsa på dig själv eran hade inletts.

I videon till Coming Up klädde han ut sig till olika ikoner från rockhistorien. Jag som då inte var intresserad av Paul blev lycklig över att han spelade klaviatur utklädd till Ron Mael från Sparks.

London Town är lätt att “rädda”, den är lång som den är, 51 minuter och med bonusspåren Girl’s School och hitten Mull of Kintyre, länge den mest sålda singeln någonsin i England, blir den längre.

Programmera in spår 1, 2, 3, 4, 7, 8, 9, 12, 13, 15, 16 så är saken biff. Med en längd på 42 minuter prövas inte tålamodet och genialiteten i Paul’s låtskrivande blir tydligare.