music

Paul eller John, vem var ledaren i The Beatles?

I två tidigare inlägg har jag plöjt Pauls skivor efter The Beatles. Här och här.

Senast skulle jag precis ta mig an Back to the egg, en av dom skivor vars rykte gjort att jag dragit mig för att lyssna på någon av beatlarnas soloskivor i större utsträckning. Det är en konceptskiva som går ut på att bandet är på väg till en spelning och lyssnar lite på radio i bussen, eller var det en konsertbesökare? Rätt svar, ingen bryr sig för det var en usel idé. Återigen så är “less is more” rätt metod att ta sig an plattan. Plocka bort FM-bruset, dvs spår 1 och 12 så är det som är kvar nästan njutbart, eller i varje fall värt att lyssna på.

Nån kanske tycker att det bara är två minuter, men mitt sätt att lyssna på musik är att låta skivan gå på repeat. En bra skiva har få sekunder som tar en ur lyssnandet, en fantastisk skiva kryllar av slingor som gör att man inte vill stänga av.

Jag berörde Pauls McCartney II lite i förra inlägget också, hoppades att den skulle vara riktigt bra. Coming up var ju en hit när den kom. På skivan gör Paul allt själv, vilket ansågs vara lite fräckt då. Jag är ingen musiker eller ljudtekniker, men vad som har hänt är väl att tekniken gjort det möjligt att göra musik hemma i en hemmastudio. Då måste det varit befriande att undersöka möjligheterna att kunna skapa utan att vara beroende av andra. Att sampla sig själv och skapa en rytm av samplingarna. Ett helt nytt sätt att skriva låtar inte minst; en del har hyllat skivan för att vara nyskapande och ha påverkat syntmusik och till och med hip hop.

Hur låter det då? Det låter som nån spelat in en platta hemma i källaren, det låter som någon som inte haft någon att bolla idéer med, och absolut inte som något man vill lyssna på alltför ofta, men det finns bra låtar på skivan, jag har styrt upp en spellista med hur jag hade släppt skivan, om jag hade varit Pauls boss. Spotify och Apple Music.

Sen släpps två riktigt bra skivor: Tug of War och Pipes of Peace. Den förra minns jag precis första gången jag lyssnade på den. Min kompis Håkan hade klassens första “freestyle” alltså en Walkman och en kassett med Pauls nya platta. Jag minns att jag tyckte det var häftigt med den skräniga diskanten, även om det berodde på att det inte fanns minsta antydan till bas i de här första spelarna. Ebony and Ivory, duetten med Stevie Wonder var hitten som stod ut på den. På Pipes of peace var det Say say say med Michael Jackson som fortfarande är helt makalös. Sen köpte Michael rättigheterna till Beatles musik framför näsan på Paul och så var den vänskapen slut.

På 60-talet fanns det en konspirationsteori som gick ut på att Paul var död och ersatt av en look alike. När nån försökt få mig att tro på det har jag svarat att, visst man kan se ut som Paul, man kan låta som Paul, men kan man skriva låtar som Paul?

Vilket då får mig att undra vad som hände efter de här två lysande skivorna. 80-talets experimenterande i studion har historiens tand inte varit snäll mot, inte minst när det gäller svenska artister, men jag kan leva med det. Låtar som är helt intetsägande däremot, varför ska man lyssna på det? Innan någon nu börjar fundera på om Paul dog i mitten på 80-talet, så spricker det också. Hade man velat fejka hans soloskivor hade man tagit in låtskrivare som kan skriva bra låtar också. Elden hade brunnit färdigt bara.

Men det finns såklart guldkorn även på de skivor som kommit sen dess, det räckte till en dryg timme lång spellista som du hittar här, Spotify och Apple Music.

Har man sett sig mätt på Get Back dokumentären finns det en bra serie med Paul också som heter 3,2,1. Producenten Rick Rubin har grävt upp gamla mastertejper och pratar med Paul i sex halvtimmes avsnitt om hur låtarna kom till.

Innan The Beatles sprack hade John Lennon redan hunnit släppa tre soloskivor. En av dom är lite känd för att John & Yoko är nakna på omslaget. Normalt sett är gamla skivor mer värda om de är ospelade, men om man skulle hitta en sönderspelad version av de här skivorna hade nog fansen samlats runt dom i förundran. De sålde bara i några tusen exemplar när de släpptes och de som spelat skivorna mer än en gång är nog lätträknade. Jag lyssnade igenom dom så ni slipper, ska man lyssna på en av dom, välj den tredje Wedding Album. Om man vill skratta lite kan man lyssna på första minuten av första “låten” på Unfinished Music No. 2: Life With the Lions. Pretentious, moi?

Filip och Fredrik pratade för ett tag sen om vem av dom som var Paul eller John i deras kompisrelation. Vem är ledaren av Filip och Fredrik? Det är ju svårt att tänka sig den ene utan den andre. Men hade det ö h t blivit något gjort utan den mer ordningssamme Fredrik, tveksamt.

Hade det blivit något gjort för Beatlarna, speciellt efter 1965 utan den mer ordningssamme Paul McCartney? Jag tror inte det, mycket av kritiken mot Paul har handlat om hur han styrde och ställde, men hur hade deras eftermäle sett ut om de släppt tre skivor i stil med Revolution #9?

Lennons eftermäle däremot bygger (väl) på skivorna Plastic Ono Band och Imagine och dom är ju helt ok , även om jag föredrog Mind Games som jag också köpte när jag var fjorton 1980.

Live in New York City hade jag aldrig lyssnat på och den har kanske inte många fans heller, men det var den jag mest såg fram emot att lyssna på. Jag är tveksam till att det är helt live, det var väldigt vanligt att man fixade liveinspelningarna i studion på den tiden och för egen del är jag tacksam för det, så länge det låter bättre.

Det finns en riktigt röjig rockskiva här om man rensar bort det som möjligen var en kul happening att uppleva live. Det är ett gott sväng, löst och ledigt på samma sätt som på skivan Rock’n’Roll som jag också gillar. Min spellista: Spotify och Apple Music.

Jag har lyssnat på de fyra första plattorna med George Harrison också, trippel-lpn All Tings Must Pass anses allmänt vara en av de bästa skivor som gjorts, och så är det. Jag har nog tänkt att det räcker så och det som släpps åren därpå kanske är lite vekare, inte lika röjigt, men jag gillar det och det är betydligt jämnare än John och Pauls soloskivor. Inte undra på att George sågs som den som var mest framgångsrik av de fyra i början på 70-talet.

Jag läser en bok om Robert Broberg

By |January 6th, 2022|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Jag älskar att köpa böcker, men sen blir det helt oöverstigligt att sätta mig och läsa. Tills jag blev smittad och sjuk.

Jag trodde också att jag var bra på att slappa, är det något jag är bra på, tänkte jag… Men när man är för sjuk för att göra något annat än att vara i nuet och härda ut, upptäckte jag att det finns något fint i det. Hädanefter ska jag lägga undan andra skärmar när jag ser på tv och jag ska försöka läsa mer.

Den bok jag längtat mest efter att läsa var Robert Broberg letar efter sig själv av Klas Gustafson. Robban var barnprogramledare när jag var liten, jag minns barn som skriksjöng Uppblåsbara Barbara, men sen var han väck för mig och de flesta andra.

När han dök upp igen var det med låten Vatten – sta’n är full av vatten, jag köpte några av skivorna som följde, men framförallt tittade jag om och om igen på showerna som jag spelat in från tv, jag var tonåring i en sökande ålder och det var spännande att höra Robert berätta om sitt sökande efter sig själv.

Nu när jag är äldre än han var då, tror jag inte längre att man hittar sig själv, utan att man accepterar sig själv. Den man är är sällan acceptabel när man är tonåring. Man vill helst vara någon större, bättre. När man är tonåring kanske det till och med är bra att inte bara nöja sig med den man är, utan sträva efter något mer. Kanske blir man den man ville vara. Om inte annat kan man alltid vara den man är när man blir gammal, det är aldrig för sent att göra sig själv besviken.

Robert hade en förmåga att snubbla in i framgång, hans syster hade en skiffle-lp med sig hem från England 1957. På en slumpmässig fråga från en reporter säger Robert att han har ett skiffleband. Det var ju en väldigt punkig inställning till musiken då han inte kunde spela eller hade ett band. Efterfrågan på skiffleband var betydligt större än tillgången, och där startade hans långa karriär som en av Sveriges mest älskade artister.

Det som förenar de artister jag beundrat mest är kreativiteten, hur ideér alltid verkar bubbla ur dom, hur dom kan byta uttrycksform och sällan verkar vilja upprepa sig bara för att det är ekonomiskt gynnsamt. Det dröjde fram till 80-talet innan Roberts revisor kunde sluta oroa sig för pengar. Innan dess hade han gjort flera försök att slå utomlands.

Jag fastnar för två episoder i boken. Dels den han själv ofta berättat om, när han äntligen fått ett möte med en Hollywoodproducent och istället för att pitcha sin idé, bryter samman. En total kollaps och han minns ingenting.

Det lät stort då, nu vet vi att dessa möten nästan aldrig leder nånstans och sen om man kommer längre än så, man skriver kontrakt, man har skådisar, finansiering, så rinner det ändå ofta bara ut i sanden.

Den andra episoden är när han ska ha konsert i Berlin, sätter sig vid pianot och vägrar låta ridån gå upp. Det står inte mycket mer än så om det i boken, men tänk er in i hans situation där. Ångesten, självförtroendet och kanske hjärtats röst. Den här resan är inte för dig, Robert, sa hjärtat. Smärtsamt, men han hade ju så mycket att göra på hemmaplan. Och hemma hade han dessutom kreativ kontroll, han var inte styrd av kontrakt och andras förväntningar. Den friheten hade en utlandskarriär aldrig gett honom.

Jag får en stark känsla av att Robert i sitt liv bara följt hjärtats röst, utan någon större plan. Ett infall om ett skiffleband. Ett infall om att besöka Picasso i Frankrike, som kanske inte leder till ett besök hos idolen, men intryck av fransk musik och kultur som få andra tonåringar kan ha haft i bagaget då.

Jag fick träffa honom en gång, han var gäst på en restaurang jag jobbade på. I boken står att han aldrig läste menyer utan valde att skapa en egen middag. Precis så var det. På den tiden hatade kockarna servitörerna och anledningen var inte sällan när vi kom med såna här beställningar. Jag löste vad han nu ville ha ändå så klart, sen försökte jag locka honom till en annan restaurang jag jobbade på eftersom han egentligen var sugen på Italienskt. Den andra krogen var stans bästa italienare med en fantastisk buffé.

Kanske var det det med buffén det föll på, jag tror han ville skapa sin egen meny.

Alltmedan jag läste satte jag ihop en spellista, jag har trimmat den lite, men annars föll den på plats av sig själv. Jag tycker det blev en feelgoodlista, musik man mår bra av och blir lite gladare av. Apple Music Spotify

2021 Ett passande slut

By |December 31st, 2021|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Ett år som går till historien och även om det är några timmar kvar kan vi nog konstatera att vi överlevde. Själv har jag åkt på Omicron eller möjligen en förkylning, så det blir till att fira på egen hand. Det har nog aldrig hänt förr, men det blir i varje fall inte min sämsta nyårsafton. Sekelskiftet var värre.

Jag jobbade nyårsafton året innan på Trädgårn och skulle därför vara ledig, men trycket var galet och varje gäst fick betala 2000:- för menyn så vi blev tvångskommenderade. De som jobbade extra fick tredubbelt betalt, medan vi fasta fick nöja oss med dubbelt.

Stressig kväll så tiden gick fort, efteråt satte vi oss i matsalen och drack en välförtjänt mellanöl. Så som nyårsafton blir, blir resten av året sa någon precis då kom chefen och körde ut oss. Inte dricka alkohol i (nedsläckt) matsal efter arbetstid.

Det här året har varit bra för mig, jag är i rätt ålder för pandemitider. För unga och gamla är det värre. Båda förlorar år de aldrig får igen. Jag har redan varit ung och jag har förhoppningsvis många år kvar att ta igen det jag eventuellt gått miste om under pandemin.

Varje månad sammanfattar jag mitt fotande i ett årsalbum på Facebook och så här såg det ut i år: Bilder 2021.

Även om det varit ett lugnt och stilla fotoår, har jag fått göra en del roliga grejer. Roligast var så klart att få göra två musikvideor till Claes Pihl, det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse och ett bra teamwork där summan av delarna blev högre, vi lyfte varandra.

Att få fota gatufoto och få betalt på Frihamnsdagarna var också jättekul. Jag fick följa med en reporter på Göteborgdirekt och vara fotojournalist, en bucketlistgrej för mig.

Jag har fotat företagsporträtt och bebisbilder och känner att jag blivit bättre på det också.

Men mest har det så klart blivit ekorrbilder, jag kunde fylla på med några sommarbilder, förra året var första sommaren jag hann besöka dom och i år var jag där igen. Även november, december var bra. Det brukar vara gråväder och knappt några soltimmar innan det blir kallt. I år fick vi till och med snö.

Kul så klart med min ekorrkompis Halvöra som som började klättra på mig. Jag har undrat när media skulle uppmärksamma mina bilder, men det behövdes väl en mänsklig vinkel. Att jag tog plats lite, inte lätt för mig. Det blev artiklar i GP och GT/ Expressen av det. När jag tänker på det blev jag också intervjuad av några utländska veckotidningar i början av året och av Hemmets Journal nu på slutet.

En annan bucketlistgrej var att få sälja en bild till National Geographic. Det är ju enormt mycket fram och tillbaka med deras beställningsrutiner, och det kan gå månader mellan varje moment. Jag har hunnit glömma vad det gäller och tänkt att det måste vara en ekorrbild de köpt, men det var en konsertbild på Martin Molin i svenska bandet Wintergatan.

Jag brukar också så här års sammanfatta mitt film och musikår. Jag har gått på bio, när det varit öppet, även om film inte är i närheten av att vara samma stora intresse för mig som det har varit. Verkligheten är ju så spännande att det är svårt att fokusera på fladdriga filmer.

Årets stora filmäventyr tycker jag Dune var. Jag såg den på Imax, vilket möjligen lyfte den ett snäpp. Bra, underhållande science fiction.

Nästan full pott i betyg gav jag Den vita tigern som jag tror finns på Netflix. En indisk feelgoodfilm, fast på engelska, som har lite av allt, spänning, maffia, våld.

Mest efterlängtad var No time to die, och mest glad är jag att jag såg den på premiären, så ingen hann spoila den för mig.

De flesta filmer känns som man gör någon en tjänst genom att titta på dom, ungefär som när man tittar på en reklamfilm innan ett YouTubeklipp, men jag har två till så jag får ihop en topp fem: Free guy och Matrix. Riktiga biofilmer.

Det kanske fylls på efterhand jag kommer ikapp, men jag ser mindre på tv nu än förr och jag ser helst på gamla grejer så man får skratta lite, som Seinfeld och The Nanny. Vill man se något helt chockerande kan man titta på romantiska dramakomedin The Love Boat från 70-talet. Det var dessa värderingar och den kvinnosyn (och manssyn) som jag växte upp med. Man kan säga att den formade mig, men vi har anpassat oss mer än vi kanske anar.

Ett exempel: den manliga personalen på båten förväntar sig att kvinnliga passagerare ska vilja hänga med dom, och blir lite sura om de vill vara ifred på sin semester.

Med våra ögon, jättekonstigt, men jag minns ju också hur det var när jag själv jobbade i restaurangbranschen. Vi sågs (mer andra än jag) som coola trendsetters som fick gå före i krogköer. Råkade man hamna bakom en bar och stå och tappa upp öl blev man högvilt.

Jag hade inga problem med att vara en diffus servicemänniska som i tv-serien The White Lotus, men nu verkar det vara bara det som gäller. Kanske därför det är svårt att få tag på krogpersonal.

Jag började året med att ta mig an 2000-talet i boken 1001 album du måste lyssna på innan du dör. Det mesta som är bra har jag redan hört, jag hängde med hyfsat på den tiden, men jag hade inga höga tankar om Coldplay. Deras debutalbum blev i år mitt soundtrack till våren och sommaren. Jag lyssnade också mycket The Flaming Lips, Sufjan Stevens och Beth Orton. Tre svenska artister finns också på min topp hundra: Claes Pihl, Viktor Olsson och Reeperbahn.

Som sagt en annorlunda nyårsafton blir det, maten får jag laga och äta själv fast jag just nu knappt kommer upp ur stolen. Med tanke på hur det gick för många av de som smittades av de första varianterna, är detta inte det sämsta.

Gott nytt år önskar jag alla som läst så här långt och även er som bara tittade på bilderna och scrollade vidare!

Jag fortsätter dissa Wings

By |December 22nd, 2021|Categories: Reviews|Tags: , , , |0 Comments

I förra inlägget skrev jag om hur det gick att rädda Wings Venus and Mars genom att stuva om i låtlistan, nu har jag fortsatt att lyssna kronologiskt och jag ser ett mönster.

Red Rose Speedway ville McCartney blidka kritikerna i pressen och låta bandmedlemmarna ta plats. Resultatet var en dubbel lp som skivbolaget vägrade ge ut, på Spotify finns folk som satt ihop spellistor där man kan höra hur det skulle ha låtit. En sorts Director’s Cut, som det heter i filmvärlden. Ett tänk som hyllar auteuren, konstnären med den vassa blicken.

I verkligheten är det sällan så att konstnären är bäst lämpad att bedöma sina verk. Ens öga och öra präglas av omständigheterna runt den kreativa processen. Ett verk som man lyckats få färdigt trots att hela universum verkar ha varit emot en värderas högre än ett där man knappt upplever att man var delaktig, för att det gick så lätt.

För konsumenten är det ofta tvärtom, det krystade finns kvar, dolt i skuggorna, medan det som bara runnit ur konstnären uppfattas som att det svävar fritt. Sällan pratar man om Styrelsemötets Cut när regissörer med stora egon förstört en film, finns kanske en del såna som man skulle vilja se.

Red Rose Speedway blev i vilket fall en bättre skiva när den fokuserade på Paul, medan uppföljaren Venus and Mars i mitt tycke blev bättre när jag stuvade om den i ett tänkt “Styrelsemötets Cut”.

Wings at the Speed of Sound hade jag så dålig koll på att jag trodde att det var samma skiva som uppföljaren, liveplattan Wings over America. Den börjar med mysiga hiten Let ’em in. Paul ville att det skulle kännas som man blev inbjuden till en mysig dag på landet.

Andra sidan (på lpn) börjar med Silly Love Songs, Pauls svar till kritikerna som ville att han skulle bli mer politisk och kanske hans allra bästa låt. Men skivan är splittrad i och med att alla skulle få vara med och sjunga.

Jag plockade bort det som störde mig, även om det är bra låtar och adderade bonus spår som fanns på Red Rose Speedway. Min tanke var att fortsätta bygga på idén om att vi blir inbjudna till en skön dag på landet. Därför fick Lindas Cook of the House vara kvar och sida ett avslutas med ännu en hit Hi Hi Hi.

På 60-talet fick inte singellåtar ligga på Lp-skivorna för att folk inte skulle behöva betala dubbelt för musiken. De lagarna fanns inte kvar på 70-talet, men präglade mångas utgivning. Jag tänker mig ett styrelsemöte där man resonerar att det var då, nu vill vi tjäna pengar och göra en bättre skiva, därför slänger jag även in singelspåren Mama’s Little Girl och Mary had a little Lamb på sida två.

Jag tycker det blev en grym platta, lyssna på Spotify eller Apple Music.

London Town sålde sämre än föregångarna och fick som de andra dålig kritik, ännu sämre tyckte kritikerna om den sista Wingsplattan Back to the Egg. Vem är det som bestämmer i den här gruppen egentligen frågade dom, utan att reflektera över att de själva krävt att Paul skulle släppa fram bandmedlemmarna.

Ett tecken i tiden kanske då att Paul’s nästa platta blev ett soloprojekt där han spelade alla instrument själv. Satsa på dig själv eran hade inletts.

I videon till Coming Up klädde han ut sig till olika ikoner från rockhistorien. Jag som då inte var intresserad av Paul blev lycklig över att han spelade klaviatur utklädd till Ron Mael från Sparks.

London Town är lätt att “rädda”, den är lång som den är, 51 minuter och med bonusspåren Girl’s School och hitten Mull of Kintyre, länge den mest sålda singeln någonsin i England, blir den längre.

Programmera in spår 1, 2, 3, 4, 7, 8, 9, 12, 13, 15, 16 så är saken biff. Med en längd på 42 minuter prövas inte tålamodet och genialiteten i Paul’s låtskrivande blir tydligare.