music

1001 album du måste höra innan du dör

By |October 3rd, 2021|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

För tre och ett halvt år sen började jag lyssna igenom rekommendationerna i boken 1001 album, jag har tidigare betat av samtliga filmer i 1001 filmer. Även de obskyra konstfilmerna. Där kändes det lite som man inkluderat filmer som knappt går att få tag på för att man skulle få känslan av att det fanns pärlor kvar att upptäcka.

I musikboken fick jag istället känslan av att man inkvoterat smala band som ingen lyssnade på för att de var kommunister, inget som imponerar på mig. Men trots allt mitt grävande i musikhistorien hittade jag nya favoriter.

Jag började inte från början, utan hoppade direkt in i rockens storhetstid 1965-1975, först därefter började jag om kronologiskt. Var det familjära plattor kunde jag beta av flera på en dag. Fastnade jag för något, lyssnade jag tills jag tröttnade. Ibland i flera veckor.

Jag ångrar att jag inte skapade en spellista med favoritlåtar, men Applemusic skapar spellistor med det jag lyssnat mest på varje år, så lite statistik har jag tillgänglig.

Jag köpte Hejira med Joni Mitchell redan när jag var tonåring och en samlingsplatta när jag köpte skivor för att spela på restaurangen där jag jobbade, men jag fastnade aldrig riktigt. Blue lyssnade jag på när jag gick igenom tidningen Pops lista över de hundra bästa skivorna strax innan det här projektet, men jag har inte varit deppig på många, många år, så det passade inte då.

Nu är ju inte Blue en deppig skiva, upptäckte jag, den är ju kul! Det var den första jag riktigt fastnade för och mest spelad 2019 blev Court and spark som är ännu festligare.

Queen har jag haft ett avigt förhållande till, men den här gången blev det ett stickspår där jag lyssnade igenom hela katalogen och älskade det. Made in heaven blev den platta jag lyssnade mest till, förmodligen för att det var den sista och jag inte ville släppa taget.

Talking Heads har jag gillat sen jag var tonåring, men Remain in Light hade jag inte hört innan, det finns ett skönt groove som växer ju mer man lyssnar.

Jag gillar när plattorna uppmuntrar till att lyssna på repeat, när man inte vill stänga av. Todd Rundgrens A Wizard, a True Star från 1973 är inte ett av dessa. 55 minuter ljudexperiment och märkliga infall. Hellre än att lyssna igen vill man bara stänga av, men spår 1,9,13,14,15,17 och 19 är 32 minuters magi, nästan. Inte ens hårt rensat kommer man undan Cool Jerk som dyker upp när man mår som bäst. Man får snabbt klicka fram till nästa spår.

En av de första skivor jag köpte var Electric Light Orchestras Out of the Blue. Jag tror inte att jag hade kände till dom då, men man fick två lp för priset av en, en affisch och bäst av allt ett rymdskepp man kunde vika ihop av kartong och ställa på skivtallriken när man spelade så den snurrade runt. Kul när man var tolv år och fortfarande en av de bästa skivor jag hört.

Säg Sugar, Pixies och Grant Lee Buffalo och jag ser ut som en fågelholk men det var det jag lyssnade mest på 2020, tillsammans med mer bekanta Byrds, Kinks och Small Faces.

Jag föredrar ju lugn musik, i år fastnade jag för Beth Ortons Central Reservation, Sufjan Stevens Illinois och The Flaming Lips Yoshimi Battles the Pink Robots.

Coldplay hade jag ju hört men inte lyssnat på. Debuten fastnade jag för rejält och den tog sig också in på min topp 25 lista, vilket innebär att av alla skivor i boken är det den, tillsammans med Court and Spark, som jag lyssnat mest på sen 2015 (när jag skaffade Applemusic).

Musikvideo nr 2 för Claes Pihl

By |September 27th, 2021|Categories: Video|Tags: , , |0 Comments

Jag fick förnyat förtroende för att ställa mig bakom kameran en gång till av Claes. Den här gången med en tuffare låt, Björn & Camilla med sin Stonesdoftande Fa Fa Fa refräng. Det finns en story i låten som vi försöker knyta an till i videon, men i huvudsak är det en livevideo.

Claes hade fixat Pustervik som inspelningslokal, ett gäng hängivna statister och två skådespelartalanger som övat in vad dom skulle göra. Jag kom alltså till ett dukat bord.

Jag ställde in ljuset i deras ljusanläggning och valde ett lila tema, och sen filmade jag med rörlig kamera. För att säkra upp ställde jag en kamera på stativ, men det blev väldigt stelt när man jämförde, så allt är filmat med en Panasonic G9. Det är ett bra sväng i låten och jag upptäckte att jag filmade och dansade vid ett tillfälle. Det låter inte så bra, men klippet hamnade i videon.

Det tog en timme för musikerna att rigga scenen och sen filmade vi allt på två timmar, bra tempo!

Vid klippningen var alltihop först övermäktigt, men så valde jag ut klipp som jag tyckte blivit extra bra, och redan där var det ganska få luckor, så från första versionen till sista var det mest finputsning.

De här två låtarna som Claes då valt att göra videos till, När kärleken dör och Björn & Camilla är de två låtar jag hört flest gånger i mitt liv tror jag. När man klipper så lyssnar man om och om igen medan man tittar igenom efter små misstag. Mina bilder pryder omslaget på LPn, men jag hade ännu inte lyssnat på den. Tänk om jag inte gillar det. Jag brukar prata först och tänka sen, kan bli jobbigt.

När jag lämnat ifrån mig den färdiga versionen började jag lyssna på plattan. Det visade sig att Claes är en låtskrivare av rang. Mina favoriter historiskt sett har alltid varit bra låtsnickrare: Per Gessle, Bob Dylan, Cole Porter, mfl. Både den nya och Claes förra platta har fantastiska låtar, jag gjorde en spellista med mina favoriter här: https://open.spotify.com/playlist/3DG9LVZBli1s8OE7hGwxGs?si=9fa6e09f2b26493f eller här: https://music.apple.com/se/playlist/claes-pihl-och-kanske-finns-det-n%C3%A5gon-d%C3%A4r/pl.u-rE2s9G9Xkp

Man kan ju tycka att jag borde tröttnat på musikvideolåtarna vid det här laget och ibland hoppar jag över dom, förvånansvärt ofta gör jag inte det. Lyssna på Femtio är ingen ålder eller Visa till en vän om du bara vill doppa tårna.

Musikvideo för Claes Pihl

By |July 11th, 2021|Categories: Video|Tags: , , |0 Comments

Det ena leder till det andra, skrev jag tidigare. Claes hade en stark idé till en musikvideo för en av låtarna på nya skivan och jag fick erbjudandet att filma.

Det är ju en väldig lyx att bara behöva vara en kugge i ett maskineri, om än en viktig kugge. Man kommer till ett dukat bord. Det är mycket ändå att tänka på och inte minst måste jag kompensera för allt det som jag inte har, jämfört med en stor produktion. Jag har varit delaktig i många stora produktioner som statist, så jag ser ju skillnaden. Jag har två små lampor och mina kameror, men det gör ju också att det här blir genomförbart för väldigt lite pengar.

Innan jag började fota var film mitt huvudintresse och jag har klippt massor med musikvideos, där jag parat svenska 60-tals klassiker med gamla filmer från samma tid. Den med flest visningar klockar in på 23 miljoner!

Då kan man ju tycka att det är på tiden att jag fick chansen att göra en riktig video. Första inspelningsdagen var i Floda på café TCB. Uppkallat efter Elvis kompband och en av musikerna på den här låten är Jerry Scheff som spelade i TCB med Elvis. Tyvärr kunde han inte vara med i videon, men som en hyllning ville Claes ha en nostalgisk känsla.

Cafét gav en härlig miljö och efter en första tagning med rökmaskin och lite mycket ljus från mina små lampor, hittade jag rätt balans. Vi hade bara en dryg timme på oss, cafét var öppet bara för vår skull. Men jag filmade med flera kameror samtidigt och så improviserade vi fram lite extra.

När man är så många kreativa själar samlade så är det svårt att veta vem som kommer på vad. Jag fick fråga sen; var det min idé med den här bildlösningen, om en särskilt lyckad tagning. Men den blev ju inte lyckad bara för mitt val av objektiv, ljussättning och utsnitt. Det blev lyckat för att våra skådespelare var så charmiga, att låten lyfte just där och caféet var så mysigt.

Vi hade kunnat få ihop en video bara på det materialet, men vi lyfte det ännu högre. En bröllopsscen utanför Jonsereds kyrka, sen en kväll där vi filmade en Cadillac Eldorado där jag stod i takluckan på en annan bil. Alla tagningar där var improviserade får man väl säga och blev väldigt fina.

Innan vi var klara så vart det 25 versioner av videon och spännande att följa hur man uppfattade låten i takt med att videon blev bättre och bättre. Introt var inte hundra, en känsla av att man fick vänta på att låten började. Både jag och Claes gillade visserligen hur det såg ut, men vi ville gripa tag i tittaren från början.

En inspelningskväll till fick det bli, där vi framförallt skapade lite movie magic genom att låta mopedverkstan i Jonsered få agera utsida till cafét i Floda. Ägaren var också vänlig nog att flytta en gammal Opel så den kom med i bild. Om det är någon som sett mina musikvideos så vet ni att jag alltid prioriterar gamla bilar och bensinmackar.

Från albumet …och kanske finns det någon där Vinyl, CD och streaming augusti 2021 När kärleken dör Skriven av Claes Pihl

Claes Pihl – sång och gitarr Henrik Cederblom – gitarr Thomas Jansson – piano Björn Fryklund – trummor Jerry Scheff – bas Marianne Holmboe – kör Producerad, inspelad och mixad av Henrik Cederblom/ Studio Epidemin

Foto och klippning Johnny Kääpä/ Fotoscenen

Skådespelare Klara Ekström och Samuel Karlsson

Grafisk formgivning Hans Fahlberg

Tack till TCB House of Music Pierre och Rinna för bilen, Moppehörnan, Jonsereds kyrka, Grannar och vänner.

I mina lurar 2017

By |January 12th, 2018|Categories: Reviews, Uncategorized|Tags: , , |0 Comments

Varje år brukar jag skriva om vad jag lyssnat på under året. De senaste åren har jag släppt det där med att hålla koll på ny musik. Istället har jag tänkt att jag ska lyssna på alla fantastiska skivor jag missat, eller inte lyssnat på tillräckligt mycket. En konsekvens av att bli gammal och inte ha obegränsat med tid kvar.

Det har hänt ett par gånger i livet att musik drabbat mig och jag inte kunnat sluta lyssna på en skiva eller en artist. Om man ska drabbas av musik, behöver man lite hjälp på vägen. Det måste vara lätt att lyssna, inte minst nu för tiden när så mycket konkurrerar om ens uppmärksamhet.

Det blev en stor förändring i hur jag konsumerar musik då jag i början av året köpte Apples trådlösa hörlurar. Jag tror inte att jag var ensam om att komma hem från en promenad med en podcast i lurarna och sen försöka få av sig jacka och halsduk utan att fastna i sladden till hörlurarna. Hur smidig man än trodde man var åkte sladden ur och det blev paus i lyssnandet. Visst, man kan ta av jackan och sen på med lurarna igen, men det blev sällan så, jag slutade lyssna. Med de trådlösa lyssnade jag mycket mer. Mobilen ligger i köket, men jag är fri att vara var jag vill.

Enda nackdelen är att efter fyra timmar måste jag ta en kvarts paus och ladda dom. Jag blev så beroende av friheten att jag köpte ett par P7:or också, som komplement. Det är ett fylligare ljud i dom, men jag föredrar faktiskt de billigare Applelurarna.

Förra året lyssnade jag mycket på Fleetwood Mac och steget är kort till den platta jag lyssnat mest på i år.

Grateful Dead – Terrapin Station

Det korta steget är Keith Olsen som innan han producerade denna, hade jobbat med Fleetwood Macs självbetitlade platta från 1975. Nu är jag inte rätt person att prata om ljudkvalitet, då jag är halvdöv, men i mina öron låter detta fantastiskt. Amerikansk slick västkustrock. Det är väldigt upplyftande musik, det är musik som gör att du når trädkronorna inom dig.

Musiken är mjuk och följsam, glad och positiv. Samtidigt som den är komplicerad, med ovanliga taktarter, såna man hittar i jazz, mer sällan i rock. Detta att Grateful Dead inte följer någon mall för hur man ska göra musik; en låt kan vara tre minuter, eller 30, gör att det tar lång tid innan man kan musiken. Och det gör att man inte tröttnar. Hur mycket jag än lyssnar får jag inte nog och det blir aldrig tjatigt.

Deadheads, Grateful Deads fans, och bandet själva ser studioplattorna som ett nödvändigt ont. Den här plattan gillade inte bandet alls, då dom var tvungna att spela samma saker om och om igen. Live låter allting helt olika varje gång.

Grateful Dead – Europe ’72

Väldigt många är i varje fall överens om att detta är den bästa liveplattan de släppt. Det är ett hopplock från turnén hösten 1972, och varje låt är helt fantastisk. Man kastas direkt in i ett sanslöst boogiegung och sen avslutas plattan med Morning Dew, en nästintill instrumental resa i en annan dimension. Tänk Pink Floyd och låtsas som om de hade förmågan att improvisera.

På Spotify har skivan fem extra spår, så ska det inte vara. Dessutom så ska man efter Morning Dew direkt börja om med Cumberland Blues. På Apple Music, går skivor alltid på repeat, på Spotify fortsätter det med rekommendationer. Hittar ni inställningar där som tar bort det så gör det. Den här musiken blir bara bättre andra gången och tredje och tjugonde. Vaknar man klockan sex och lägger sig tio, hinner man lyssna på åtta gånger. Det är en bra dag.

Bob Weir – Ace

Ännu en studioplatta, men en soloplatta med kompgitarristen Bob Weir från 1972. I slutändan ville alla hänga i studion med Bob, så inofficiellt är detta en Grateful Dead skiva. Alla låtar utom Walk in the Sunshine blev dessutom konsertfavoriter.

Höjdpunkten är Playing in the band, som de spelat live redan ett år innan, där Jerry Garcia får till ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

Det är den fjärde mest spelade låten på deras nära sexhundra inspelade konserter.

Grateful Dead – Wake up to find out

Det finns hur mycket musik som helst att lyssna på och upptäcka med Dead, det tar fem år att bara lyssna igenom allt. Allt jag lyssnat på hittills är bra, men så hittar man igen den där skivan som sticker ut och är fantastisk.

På den här liveplattan från Nassau 1990, gästas bandet av jazzsaxofonisten Branford
Marsalis. Han skulle spela på Birdsong i första setet, men blev övertalad av bandet att sitta med i andra också, då dom skulle spela Dark Star, en annan spacead låt som kan bli vad som helst. Bandet improviserar och han har knappt hört låtarna innan, men det blir ändå helt fantastiskt. Saxofonen svävar över musiken och fyller ut precis där den ska.

Jag har gjort en spellista med mina favoriter för den som är nyfiken. Spotify Apple Music

Morrissey – Low in high school

Ja, du ser rätt, en sprillans ny skiva på listan. Jag har gillat Morrissey sen debutplattan med The Smiths 1983 när svensk tv visade videon till This charming man. Jag är ingen superfan nu och var det inte då heller. Vissa av skivorna har jag lyssnat mycket på andra har gått mer spårlöst förbi.

Den här fick usla recensioner. Journalister som tidigare gått i döden för Morrissey avfärdade denna utan att med ett ord nämna musiken. Att skivan skulle vara dålig är naturligtvis Fake News! Massmedia tål inte sågningen som levereras i ett av toppspåren Spent the day in bed.

And I recommend that you
Stop watching the news
Because the news contrives to frighten you
To make you feel small and alone
To make you feel that your mind isn’t your own

Skivan är ett mischmasch av influenser som blandas snyggt och ”vuxet”. Ja, det är vuxen musik och kanske hans bästa soloplatta någonsin, Strangeways är fortfarande bäst.

Jag skulle ju bara kolla om det verkligen var så dåligt som exempelvis Lokko hävdade, sen kunde jag inte sluta lyssna på flera veckor.