concert

KISS den sista konserten i Sverige (?)

By |July 10th, 2022|Categories: Concert|Tags: , , |0 Comments

Finns det något coolare band än KISS? Det var i varje fall min känsla när jag gick igenom bilderna jag tog. 

Man kan säkert se tajtare band med bättre låtkatalog, men man kan inte ha mycket roligare än så när man går på konsert. 

Det här kanske var sista chansen att se dom i Sverige, men det är väl en lågoddsare att de kommer att återuppstå som “abbatarer” någonstans, kanske i Las Vegas. 

Jag kan föreställa mig att det blir t o m blir bättre. Tänk att få se unga och pigga men med den här massiva showen.

Ett bra betyg på bilderna här är att inte mindre än fyra personer hörde av sig och ville veta vilken kamera jag använt. Även en proffsfotograf trodde att det var en systemkamera, men det var som vanligt min lilla Olympus Stylus 1s.

Dessutom hade jag haft fem år på att planera bilderna. Förra gången KISS var här, så var jag där så tidigt jag kunde. Längst fram stod tre-fyra rader med fans. Jag vill alltid stå precis i mitten, om det går, men så var där en lucka och istället för tre-fyra armar framför min kamera kunde jag få bara ett par armar (och en mobil) i vägen.

Men bilderna fick inte den symmetrin jag var ute efter, jag blev besviken på min dåliga impulskontroll. Men han som stod framför mig var grymt trevlig och berättade vad som skulle hända under konserten. Bl a att Gene Simmons sprutar eld ganska tidigt i konserten. För att fånga eld snyggt så får man ställa in kameran så man inte överexponerar, stänga av auto-ISO, kortare slutartid.

Jag hade allt rätt inställt, jag började fota, men så blev jag orolig att fylla minnet så jag slutade mata på och då missade jag det så klart. Det var den största anledningen till att jag ville gå igen. Ett nytt försök.

Den här gången var min tjej med, jag kunde inte dra med henne direkt när det öppnade, men vi var ändå där ganska tidigt. Kanske var det nio-tio rader framför oss, ingen lång, men han kom sen och trängde sig fram (grrr).

Om de säger att konserten börjar åtta i infomailet, så stämmer det aldrig. Det spelar kanske mindre roll, eftersom jag ändå inte vill vänta nån annanstans än på plats, men vad segt det är att stå och vänta i nästan två timmar. Två timmar konsert på det, sen är man rätt mör i kroppen.

Jag missade Simmons eldsprutande den här gången också, han drog inte ut på det alls, men jag noterade en annan grej som jag inte tänkte på sist, precis när han gör det släcktes ljusen ner helt. Utan balanserat ljus är det jättesvårt att fota, det finns ganska få bilder på nätet på detta och det har väl sin förklaring. Kändes rätt skönt faktiskt.

Pet Shop Boys på Globen i Stockholm

By |June 28th, 2022|Categories: Concert|Tags: , , |0 Comments

Det var några år sen jag köpte de här biljetterna, när vi pratat om konserten har jag trott att vi satt längst fram. Våra platser var på rad elva och inte var det i mitten heller som jag föreställt mig. Nej längst ut på kanten. Det blir bra ändå, tjejerna snett framför oss ställer sig upp och dansar i första låten, så vi står också upp. Kanske skymmer vi sikten lite på kanten för de bakom oss, men inte mycket.

Det kan ju bli lite som debatten om flygstolar. En del kan inte med att luta sin stol bakåt, vilket blir extra jobbigt om personen framför gör det. Nåja, efter en stund står alla upp.

Har man studerat mina konsertbilder kanske man klurat ut vad jag gillar: symmetriska bilder. Scenen och dekoren här lämpar sig så väl för detta att det nästan blir platt. Pressfotograferna placeras i mitten längst bak, tror jag. Kanske för att just fånga detta. Men det blir lite livlöst, så nu är jag rätt tacksam att vi hamnade där vi hamnade.

PSB var kanske mitt absoluta favoritband efter jag köpt cd-spelare. Innan cd lät det bra, men på cd lät det som det skulle, och om det inte lät som det gjorde när de lyssnade på det själva i studion, lät det fräckt oavsett.

(En gång tog jag med mig en Pet shop boys cd till en Hifi-butik när jag skulle uppgradera någon pryl. Jag förstod snabbt att det spelar inte så stor roll vad man har för grejer om det är omöjligt att veta hur det ska låta, till skillnad från akustiska instrument.)

PSB har byggt sin karriär på att vara bra låtskrivare, den här turnén är bjussig och de spelar bara hits, och de har måånga hits. Efteråt har vi några minuters promenad i sommarkvällen bland festklädda stockholmare till hotellet vägg i vägg. En fantastisk kväll.

A-ha på Partille Arena

By |May 6th, 2022|Categories: Concert|Tags: , , |0 Comments

Många minns A-ha som ett one hit wonder, men de hade flera, visserligen mindre, hits efter genombrottet med Take on me. Den stora anledningen till att hitsen inte slog lika hårt var att gutterne kände sig missförstådda, de var inga popsnören, utan seriösa musiker.

Det fanns brottarhits på plattorna, men man släppte hellre svåra låtar som singlar.

Om man sett dokumentären om A-ha, förstår man att det där hjälpte inte, imagen var redan spikad. Jag kan förstå att man inte vill åka runt och låtsas vara något man inte är år efter år, men jag tror alla, bandet och publiken, hade mått bättre om de bara accepterat att det är som det är.

När jag såg dom 1986 i Scandinavium var det en riktigt röjig konsert och de hade kul på scenen, det har de inte i Partille Arena. Sångaren Morten Harket rör sig som en Terminator på scenen och lämnar över mellansnacket till Magne Furuholmen som spelar keyboard.

Jag gillar alla låtar på spellistan och även de två nya låtarna går hem. När de kommer till Bondlåten The Living Daylights, reser de inresta internationella fansen på första raden sig upp och börjar dansa. Det tar sig.

Då är det dags för paus på 25 minuter. Den enda anledningen jag kan komma på till det är dold sjukdom eller att de har procent på ölförsäljningen.

Efter pausen spelas debutplattan i okronolgisk ordning och några av låtarna spelas i demoversioner. Mest lugna låtar, så även om det är bra låtar så dör konserten där.

Det finns vissa bilder jag alltid vill ta när jag fotar konserter. Är det ett band vill jag ha minst en bild där man ser alla medlemmar och när konserten är slut vill jag ha en bild där de lyckligt håller om varandra, så man kan lura sig själv att de är kompisar.

Efter att ha sett dokumentären är det så klart kört med den illusionen, men man kanske kan lura sig själv att de tolererar varandra? Nej, inte ens det.

De står så långt ifrån varandra på scenen att inte ens med vidvinkel får jag in alla i samma bildruta, och även om Morten ler till slut när han vinkar hejdå, känns det som det bara är för att konserten är slut.

GJO med Albin Lee Meldau och Georg Riedel

Göteborg Jazz Orchestra har jag jobbat med länge och fotat konserter och repetitioner. Jag glider in utan att störa och letar efter ljus och vinklar. Det är trångt mellan musiker och notställ och man får titta var man sätter fötterna.

Visst, man skulle naturligtvis kunna stjäla tid från repetionerna och be dom posera hit eller dit, men det förutsätter att man vet vad man vill fånga. Jag kommer in som ett blankt papper och vet inte alls vilka bilder jag ska ta, men så ser man eftermiddagssolen komma in genom ett fönster. Man ser interaktionerna, stuckaturerna i taket, lysrörslamporna. Allt kan bli en del av bilden.

Så jag tog mina bilder, pratade knappt med någon. Sa inte ens till Albin att jag är ett fan av hans mamma eller till Georg Riedel hur mycket jag äskar Jazz på svenska.

Däremot försöker jag verkligen se till så jag fotat alla i bandet, men så blir det ändå inte. Dit ljuset inte når, når inte min inspiration. Dagen efter fotade jag repetitionerna på Storan, nytt ljus, nya vinklar och åter igen satt samma killar i skuggan. Det blev ändå en del bra bilder och så häftigt att fota på scen, utan att åka på en snyting. Ibland tvingas man fota på 30 meters håll, här snackar vi 30 centimeter.