I förra posten skrev jag om att jag sett en av ekorrarna flytta in i ett träd med sina ungar. I vanliga fall hälsar jag på dom en gång i veckan och bara när solen skiner. Jag förstod att det skulle dröja innan de kom ut ur boet, men om jag ville vara på plats när dom gjort det behövde jag var där varje dag fram tills dess och samtidigt kunde jag stödmata både den mamman och de andra mammorna jag är kompis med.
Jag brukar tänka om mitt ekorrfotande att det är ren matematik som avgör hur bra bilderna blir. Det brukar landa i att jag tar tusen bilder, sparar hundra och redigerar och postar sju. Om jag bara tagit sju bilder hade förmodligen resultatet blivit rätt trist. Nu konkurrerar de sju med minst tusen andra.
Jag vet att det finns naturfotografer som stannar i skogen sex-sju timmar, vissa flera dagar i sträck. Jag har inte det tålamodet, men om jag haft det och kommit hem med säg femtusen bilder; då hade kvalitén förmodligen blivit ännu högre.
Samtidigt har man inte hur mycket ideér som helst, det är ju ingen idé att ta samma bild om och om igen. Till slut blir det inte bättre. Men tanken började gro, vad händer om jag istället för att stanna länge, åker in varje dag? Det är nyfikenheten som driver mig, så jag körde igång och solen lär väl ändå inte lysa varje dag.
Nu kan vi konstatera att våren har varit fantastisk, strålande sol var och varannan dag. Det innebär att jag har hälsat på dom 30 dagar av 45. Ett väl tufft schema, hade jag tyckt, om jag fått det i näven då i mitten av mars när jag började. Varje eftermiddag har jag redigerat de tre bästa bilderna, i det här tempot hade de försvunnit och fallit i glömska annars. Här har jag valt den bästa från varje dag.
Jag tänkte jag skulle berätta lite om hur jag har jobbat. När jag började fota var min prio alltid så kort skärpedjup som möjligt, det är ju själva poängen med att köpa systemkamera. För det mesta fotade jag och fotar fortfarande i sammanhang där man försöker fånga snabba rörelser i dåligt ljus, alltså så kort slutartid som möjligt och inte högre ISO än vad man tycker är acceptabelt.
Efterhand har jag funderat mer på skärpedjupet, inte minst när jag fotar ekorrarna. Ögonen vill man ju ha skarpa, men på stor bländare blir både nosen och öronen suddiga. Jag har hört porträttfotografer säga att de vill ha skarpt från näsan till örat och det ligger något i det. Så numera fotar jag manuellt, sen blir det olika inställningar beroende på vilket objektiv man använder och hur nära jag är. Tyvärr ser jag inte hur det blivit mer exakt förrän jag kommer hem till en större skärm. Trial and error.
I höstas hittade jag en lövruska där löven fortfarande satt kvar, den har jag använt i bakgrunden här för att ljuset ska få något att leka i. Fram tills någon vecka sen satt löven kvar! Sen har jag ljussatt med mina två Rotolight lampor, reflexen syns i ögonen. De får en blandning av solrosfrön, jordnötter och hackade hasselnötter som lön för modellandet. Den här “fnittriga” gesten på bilden under var ny för mig, men den gör dom när de skyfflar in maten i munnen.
Jag har också använt ett objektiv jag inte använt tidigare, Olympus 60mm macro. På m43 är det alltid gånger två så det motsvarar 120mm.
Ofta var det flera ekorrar som sprang omkring mig och då blir det extra kul tycker jag, då hör man dom prata med varandra, och det är nog inga snälla saker de har att säga.
Här provade jag att hålla kameran lite närmare ändå, tungan använder hon här för att skicka iväg skalet från solrosfröet.
Ekorrarna river av bark från ett speciellt träd och byter sen i boet så det blir rent och fräscht. Här stannade hon upp på en gren och drar med tassarna så det ska bli mer kompakt och lättare att springa med det i munnen. Jag visste vad som var på gång och kunde fånga det med kort slutartid.
Här har jag använt Olympus 25mm f1.2, men bländat ner till f3.2. Ingen speciell bild och det är ju mulet. Jag skulle bara åka in när solen sken ju. Jag kunde inte låta bli, men jag borde stannat hemma. Det blir bättre med bra ljus, även när man tar med eget.
Ännu en mulen dag, men jag fick lite ljus i varje fall, vilken skillnad det gör. Här prövade jag att fota lite underifrån. De flesta ser förmodligen alltid ekorrarna lite underifrån, alltså uppe i ett träd, men inte på så här nära håll.
Slutet på mars och frost, nästan snö och krispig sol.
Tungan är där igen.
Nu har det blivit förste april och jag fotar underifrån igen, fortfarande samma glugg.
Jag har bländat ner till f4 här, öronen är lite skarpare.
Dags för en ny glugg, en liten rackare jag haft länge. Panasonic 15mm f1.7. Här använder jag bländare f4, jag måste ju också hålla kameran närmare ekorren. Här är jag väldigt nära, så för mig blir det en kul bild, eftersom jag aldrig tagit den innan, inte lika kul för er antagligen.
Ljuset från lamporna räcker inte riktigt här, men det kan också vara att batterierna börjar ta slut. Sex batterier i varje, tyvärr snålar jag oftast och låter dom ta helt slut innan jag byter.
Snö i april, det hade ekorrungarna inte varit med om tidigare och en i taget var de ute för att kika på världen. Mulet var det också, så tur att jag var på plats.
Dagen därpå var det sol och alla fyra vågade sig ut tillsammans, detta var enda gången jag kunde fota alla fyra samtidigt. Väldigt snabbt började de utforska världen på egen hand. På denna ser man dock bara tre, för er som räknar.
Man måste sträcka på sig och gäspa stort när man sover uppåt 18-20 timmar per dag. En vuxen ekorre sover 16-17 timmar. Alla bilder som är tagna med långt tele är tagna med Olympus 300mm och eventuell extender. Kul med skuggan från tassen längst ner i bild.
Fast denna är tagen med Panasonic 100-400mm, i och med att ekorrungarna nu kommit ned från trädet kunde jag komma lite närmare.
Väldigt söta är dom, tycker jag, men jag tror inte alla ens ser att det är ungar. Det kändes också som de växte jättemycket från dag till dag, men det kanske inte var samma ungar jag såg.
Jag ser dom fortfarande ibland, men det där näpna, drulliga är borta. Körsbärsblommorna blommade däremot och jag fick med mig några kvistar jag kunde använda som bakgrund. Olympus 25mm.
Dan därpå blommade de fortfarande, Panasonic 15mm.
Men sen var jag inte där på några dagar så då använde jag vitsipporna som bakgrund istället. Första dagen hade jag med mig 60mm macro. Incidenten med humlan hände direkt när jag började fota, 1/800 sek var lite för långsamt tyvärr.
Lite större skärpedjup när jag var tillbaka två dagar senare.
Jag har ytterligare en makroglugg, Panasonic 45mm. Lite långsam autofokus, men jag minns att en del hyllade den när den var ny som porträttglugg. Jag tycker det var spännande att jämföra.
Panasonic har ju en riktig porträttlins också 42,5mm f1.2. Drömgluggen sa folk när den kom, skärpedjupet är lite för kort här: f3.5, men vilken krispighet.
Sista dagen (i det här projektet, nu sänker jag tempot) så prövade jag bländare f6.3. Fin skärpa hela vägen.
Utöver alla bilder har jag också filmat en del. Jag korspostar, men bäst är det att följa mitt filmskapande på Tiktok där jag heter Squirrels_by_fotoscenen. Det har blivit en del filmer när Halvöra springer upp på mitt ben, en av dom fick nästan 100.000 visningar, normalt får jag runt 100. Jag har filmat ekorrprat och jag har använt min GoPro för “behind the scenes”. Jag testade också en dag att sända live på Instagram, men jag hade velat använda vidvinkel för att bättre få med ekorren i bild, nu blev det väldigt snävt utsnitt.
När jag postade min presentationsvideo på Youtube kommenterade någon, “You look like a Disney princess with all the squirrels and birds around you”. Prinsessa alltså, men kul kommentar ändå. Fåglarna känner igen mig och vet att de ska få mat när jag kommer. Vi jobbar ju ihop, ekorrarna lyssnar på fåglarna när de berättar att maten är serverad. Win win.
Ibland kommer talgoxar och blåmesar och sätter sig bara någon decimeter ifrån mitt ansikte på en gren. Tidigare har jag försökt att sträcka ut handen med mat i den utan att de vågat närma sig. Nu upptäckte jag utan att förstå det själv hur det ska göras.
Det får inte finnas mat utlagd när man håller ut handen, faktiskt räcker det med att några fåglar skvätt runt bland fröna i handen för att de hellre ska leta på marken. Så bäst resultat blir det precis när man kommer, sen kan man få vänta mellan besöken. Det har jag också filmat, väldigt roligt.
Jag filmar med mobilen i slow motion, kommer det en bofink som inte har så bråttom utan stannar kvar i handen, kan filmen bli flera minuter lång. Mitt mål är alltid att filmen ska bli under en minut, det är fortfarande en evighetslång film för nutidsmänniskan och dess koncentrationsförmåga. Den första film jag fick många visningar med på TikTok var bara tio sekunder lång!
Utöver att klippa filmerna använder jag också hastigheten som ett gummiband. När fåglarna kommer inflygande saktar jag ner, när de sitter i handen ökar jag hastigheten. Ett tips till, filma i starkt solljus, men exponera rätt.
Det jag gillar mest med TikTok är att man kan synka musik till filmerna, ofta när jag delar dom är det nån som ska gnälla på det. Naturligtvis är det så att det är min favoritmusik på och inte någon annans, men det är inte där skon klämmer, man vill ha originalljudet. Fågelssång och ekorrar som låter som dom nu låter om dom alls låter något. När man filmar i slowmotion blir det inget ljud och de få ljud som blir är utdragna och spöklika. Vill man ha originalljud kan man alltså stänga av ljudet. Men man går miste om mina försök att få musiken att passa till det som sker.
