film

2021 Ett passande slut

By |December 31st, 2021|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Ett år som går till historien och även om det är några timmar kvar kan vi nog konstatera att vi överlevde. Själv har jag åkt på Omicron eller möjligen en förkylning, så det blir till att fira på egen hand. Det har nog aldrig hänt förr, men det blir i varje fall inte min sämsta nyårsafton. Sekelskiftet var värre.

Jag jobbade nyårsafton året innan på Trädgårn och skulle därför vara ledig, men trycket var galet och varje gäst fick betala 2000:- för menyn så vi blev tvångskommenderade. De som jobbade extra fick tredubbelt betalt, medan vi fasta fick nöja oss med dubbelt.

Stressig kväll så tiden gick fort, efteråt satte vi oss i matsalen och drack en välförtjänt mellanöl. Så som nyårsafton blir, blir resten av året sa någon precis då kom chefen och körde ut oss. Inte dricka alkohol i (nedsläckt) matsal efter arbetstid.

Det här året har varit bra för mig, jag är i rätt ålder för pandemitider. För unga och gamla är det värre. Båda förlorar år de aldrig får igen. Jag har redan varit ung och jag har förhoppningsvis många år kvar att ta igen det jag eventuellt gått miste om under pandemin.

Varje månad sammanfattar jag mitt fotande i ett årsalbum på Facebook och så här såg det ut i år: Bilder 2021.

Även om det varit ett lugnt och stilla fotoår, har jag fått göra en del roliga grejer. Roligast var så klart att få göra två musikvideor till Claes Pihl, det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse och ett bra teamwork där summan av delarna blev högre, vi lyfte varandra.

Att få fota gatufoto och få betalt på Frihamnsdagarna var också jättekul. Jag fick följa med en reporter på Göteborgdirekt och vara fotojournalist, en bucketlistgrej för mig.

Jag har fotat företagsporträtt och bebisbilder och känner att jag blivit bättre på det också.

Men mest har det så klart blivit ekorrbilder, jag kunde fylla på med några sommarbilder, förra året var första sommaren jag hann besöka dom och i år var jag där igen. Även november, december var bra. Det brukar vara gråväder och knappt några soltimmar innan det blir kallt. I år fick vi till och med snö.

Kul så klart med min ekorrkompis Halvöra som som började klättra på mig. Jag har undrat när media skulle uppmärksamma mina bilder, men det behövdes väl en mänsklig vinkel. Att jag tog plats lite, inte lätt för mig. Det blev artiklar i GP och GT/ Expressen av det. När jag tänker på det blev jag också intervjuad av några utländska veckotidningar i början av året och av Hemmets Journal nu på slutet.

En annan bucketlistgrej var att få sälja en bild till National Geographic. Det är ju enormt mycket fram och tillbaka med deras beställningsrutiner, och det kan gå månader mellan varje moment. Jag har hunnit glömma vad det gäller och tänkt att det måste vara en ekorrbild de köpt, men det var en konsertbild på Martin Molin i svenska bandet Wintergatan.

Jag brukar också så här års sammanfatta mitt film och musikår. Jag har gått på bio, när det varit öppet, även om film inte är i närheten av att vara samma stora intresse för mig som det har varit. Verkligheten är ju så spännande att det är svårt att fokusera på fladdriga filmer.

Årets stora filmäventyr tycker jag Dune var. Jag såg den på Imax, vilket möjligen lyfte den ett snäpp. Bra, underhållande science fiction.

Nästan full pott i betyg gav jag Den vita tigern som jag tror finns på Netflix. En indisk feelgoodfilm, fast på engelska, som har lite av allt, spänning, maffia, våld.

Mest efterlängtad var No time to die, och mest glad är jag att jag såg den på premiären, så ingen hann spoila den för mig.

De flesta filmer känns som man gör någon en tjänst genom att titta på dom, ungefär som när man tittar på en reklamfilm innan ett YouTubeklipp, men jag har två till så jag får ihop en topp fem: Free guy och Matrix. Riktiga biofilmer.

Det kanske fylls på efterhand jag kommer ikapp, men jag ser mindre på tv nu än förr och jag ser helst på gamla grejer så man får skratta lite, som Seinfeld och The Nanny. Vill man se något helt chockerande kan man titta på romantiska dramakomedin The Love Boat från 70-talet. Det var dessa värderingar och den kvinnosyn (och manssyn) som jag växte upp med. Man kan säga att den formade mig, men vi har anpassat oss mer än vi kanske anar.

Ett exempel: den manliga personalen på båten förväntar sig att kvinnliga passagerare ska vilja hänga med dom, och blir lite sura om de vill vara ifred på sin semester.

Med våra ögon, jättekonstigt, men jag minns ju också hur det var när jag själv jobbade i restaurangbranschen. Vi sågs (mer andra än jag) som coola trendsetters som fick gå före i krogköer. Råkade man hamna bakom en bar och stå och tappa upp öl blev man högvilt.

Jag hade inga problem med att vara en diffus servicemänniska som i tv-serien The White Lotus, men nu verkar det vara bara det som gäller. Kanske därför det är svårt att få tag på krogpersonal.

Jag började året med att ta mig an 2000-talet i boken 1001 album du måste lyssna på innan du dör. Det mesta som är bra har jag redan hört, jag hängde med hyfsat på den tiden, men jag hade inga höga tankar om Coldplay. Deras debutalbum blev i år mitt soundtrack till våren och sommaren. Jag lyssnade också mycket The Flaming Lips, Sufjan Stevens och Beth Orton. Tre svenska artister finns också på min topp hundra: Claes Pihl, Viktor Olsson och Reeperbahn.

Som sagt en annorlunda nyårsafton blir det, maten får jag laga och äta själv fast jag just nu knappt kommer upp ur stolen. Med tanke på hur det gick för många av de som smittades av de första varianterna, är detta inte det sämsta.

Gott nytt år önskar jag alla som läst så här långt och även er som bara tittade på bilderna och scrollade vidare!

Filmåret 2017

By |March 7th, 2018|Categories: Reviews|Tags: , |0 Comments

Årets Oscarsgala kom och gick och färre än någonsin tittade. Det har naturligtvis kommit flera analyser på varför folk har lessnat, men den stora anledningen är så klart att de nominerade filmerna inte höll måttet.

Varje år brukar jag titta igenom min IMDB statistik och lista de filmer som jag gillar mest av de som är någorlunda nya, att det dröjt tills nu innan jag fått tummen ur, beror inte bara på att jag är en lat bloggare, utan också att jag velat se åtminstone några av de filmer som man bör ha sett först.

Gamla filmer ser jag gärna, under året som gått har jag bland de 300 filmer jag betygsatt bl a sett filmer från boken 1001 filmer du måste se innan du dör. De flesta i den boken har man ju sett och många av de obskyra filmer som var svåra att få tag på behöver man inte se, men några pärlor vaskade jag fram.

Nya filmer däremot känns ofta som ett jobb att se. Superhjältefilmer t ex lyckas en gång av tio få ihop något som kan vara underhållande för stunden, oftast inte.

Många gånger upplever jag att man gör filmer för att man har en idé och inte mycket mer att komma med. Antingen det är en idé till ett soundtrack där man med en ständigt stegrande ton skapar spänning i något som egentligen är helt ointressant (Dunkirk). En Disneymusikal med sex och våld, som vem då ska se? (The shape of water). Eller en historia om människor som visar sig vara komplexa rollfigurer, men som tvingas traska runt i ett manus utan handling. (Three billboards…) Ett manus som kunnat varit intressant om det byggt på en sann historia, men det gör det ju inte, så istället undrar man bara vad som hände med manusförfattarna i Hollywood. Har de inget att berätta längre?

En tanke är ju att tiden vi lever i, där allting måste vara politiskt korrekt, gör att det blir så mycket begränsningar för den som vill skapa något att det bara blir en tumme. Och den där tummen värmer inte tillräckligt.

Det politiskt korrekta är nödvändigt om samhället ska vara inkluderande för alla. Jag vill inte leva i ett samhälle som inte är det, men samtidigt måste det finns en väg framåt där allt inte blir så infernaliskt trist.

För tonåringarna ”millennials” framstår t ex tv-serien Vänner som hopplöst omodern redan. Redan i första säsongen finns ett lesbiskt par med, och även ett lesbiskt bröllop, något som var kontroversiellt och vågat då, men skämten runt det upplevs som mossiga av dagens unga. Och det är dessa unga som är målgruppen till de flesta filmer som görs, inte jag.

Efter #metoo roade jag mig med att titta igenom alla James Bond filmer; där har ni ett kul drinking game. Varje gång Bond framstår som sexistisk kan ni ta en hutt, men kör inte hem.

Som exempel kan jag nämna en scen där någons sekretare ska gå tvärs över rummet, böja sig och plocka upp något ur en låda. Sean Connery följer henne med blicken noga och utstuderat, hon vänder sig om och tittar mycket besvärat på honom. Här måste man antagligen förklara för unga tittare att det är meningen att vi ska tänka att Bond är en riktig karlakarl som gör som han vill med kvinnor och även om en tjej känner sig obekväm så gillar hon det innerst inne.

Man har uppenbarligen försökt anpassa Bondkaraktären till nutiden allt eftersom, men man har också tappat lite av charmen på vägen. Det ska bli intressant att se nästa film och hur de hanterat det stora skifte som #metoo förde med sig.

Men en film hittade jag faktiskt som nästan fick full pott av mig, Lasse Hallströms A dog’s purpose. Man gråter, man skrattar, man blir helt omtumlad. Det finns fantasi i historien om hundar som återföds och hittar hem, och inte minst så finns det hundar i filmen. Helt obegripligt att den inte blev mer omtalad. Det var absolut ingen flopp, den drog in sin budget flera gånger om.

Riktigt långa filmer ser jag gärna på bio, då det finns mindre distraktioner där. Bladerunner 2049 var en sån film, ska man ens lägga tid på den måste man verkligen vara på humör. Den är långsam och dyster, naturligtvis. Jag var lite omskakad efteråt.

Kong: Skull island såg jag också på bio, en riktig äventyrsfilm som jag gav ett väldigt högt betyg. Underhållande. 

 

 

Sista och fjärde filmen på min topp fem, (och är inte det talande över filmåret, så vet inte jag vad), är svenska filmen Borg. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men om man växte upp på 70-talet hade man inget val. Jag kan inte minnas att tv-apparater rullades in i klassrummen när Björn Borg spelade, det passade nog bättre när Stenmark var i rutan under några minuter, men man kom inte undan tennisen heller. Kul att se sjuttiotalet i filmen och hur stor Borg faktiskt var, inte bara i Sverige.

Jag har naturligtvis inte sett allt, och mina årslistor är inte heller låsta till bara senaste året. Det kan mycket väl dyka upp någon av förra årets filmer på nästa års lista. Jag hoppas det, jag vet inte hur många fler trista filmer jag orkar med.

Jag berättar allt om min utrustning

By |April 12th, 2017|Categories: Reviews|Tags: |0 Comments

Om du är nyfiken på vilka kameror och objektiv jag använder, får du svaret här.

Årets topplistor

By |December 23rd, 2015|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

När man är ung är frågan när nåt ska hända, men när man blir gammal undrar man; vad var det som hände? Ett år till har rusat förbi och det är dags att fundera på vad man gjort av det och vad man gjorde med det.

I mellandagarna ska jag titta mer på vilka bilder jag är mest nöjd med, men jag börjar med att lista musik- och filmåret.

Top fem skivor.

1. Viktor Olsson – Stenungsund

Viktor som har Mauro Scocco och Thomas Andersson Wij som mentorer släppte en skiva som gick på repeat här. Grymma texter och melodier och en röst som bär hela vägen, även när han är ensam på Bengans scen kompad av sig själv.

2. Beatrice Eli – Die Another Day

Den här skivan kom visserligen 2014, men jag hörde henne första gången på P3 Guldgalan i år. Sen blev det tre grymma konserter under sommaren. Plattan är modern och cool. Bra texter och låtar.

3. Amason – Sky City

Det doftar sjuttiotal, inte minst i att detta är en “supergrupp”, Amanda Bergman (Idiot wind) och Gustav Estjes från Dungen m fl. Jag är inte helsåld på hela skivan, men Kelly är en av de låtar jag lyssnat på mest i år och de jag inte är så förtjust i är tillräckligt oförargliga för att skivan kan få stå på.

4. Madonna – Rebel Heart

Årets coolaste tant. Tänk om manliga musiker hade haft samma samtids tänk som Madonna. Hur hade gubbrocken låtit då? Få artister vågar ta risker som hon gör, det hade varit lätt att bara ge fansen vad de fick på åttiotalet och casha in. För mig räcker det med basgången i Bitch I’m Madonna för att detta ska bli en av årets bästa plattor.

5. Thåström – Den Morronen

Bästa konsertupplevelse 2015 står mellan Beatrice Eli och Thåström som jag fick se två gånger. Att stå i diket och fota till Slickar i mig det sista var magiskt.

När Apple Music släpptes lämnade jag Spotify tillfälligt och förlorade mig i spellistorna som tycktes skapade bara för mig. Jag har hyfsad koll på rockhistorien men naturligtvis finns det låtar man missat, här är mina topp fem som gått mig spårlöst förbi tidigare.

Topp fem retrolåtar

1. Gordon Lightfoot – Sundown

2. Heart – Crazy on You

3. The Doobie Brothers – Black Water

4. Loudon Wainwright III – Daughter

5. Arlo Guthrie – Alice’s Restaurant Massacre

Spotifylänk till Top 5 Retro

Topp fem filmer

1. Birdman

Jag erkänner att jag först stängde av filmen grymt irriterad över hur högt alla lovordade den och över hur lite jag begrep av den påstådda storheten. Men jag gav den en chans till. Den här gången mindre distraherad och med en textremsa som funkade. Framförallt gillar jag bildspråket, där varje ruta är en perfekt komposition. Ännu mer imponerande blir det av de långa tagningarna. (En enda lång tagning om man köper illusionen.)

2. Star Wars – The Force Awakens

Förväntningarna infriades, vilket är mer än man kunde hoppas på, hur sjukt det än låter. Känslan, spänningen och humorn är direkt hämtad från den första, äldsta filmen. Vad mer kan man begära?

3. The Age of Adaline

Jag älskar när filmer tar ett steg in i det övernaturliga, diskbänksrealism är inget för mig. Här spelar Blake Lively en kvinna som är odödlig, redan där blir jag nyfiken. Det är en snygg kärlekshistoria med fantastiska miljöer och kläder.

4. Mad Max – Fury Road

Precis som med Star Wars levererade Mad Max mer än man kunde hoppas på. Inte mycket till handling men det är fullt blås från start till slut så vem hinner bry sig. Och snyggt är det.

5. Jordens salt – En film om Sebastiao Salgado

Wim Wenders långsamma dokumentär om fotografen som skildrat jordens alla grymheter vilar på Salgados fantastiska bilder. Ibland föll ögonlocken ihop, men jag tvingade snabbt upp dom för jag ville inte missa en enda av de här detaljrika fotona.

These are my favorite films and music of 2015, use Google translate if you need the details.