• Blog

Halvöra blev sur på mig

By |February 18th, 2022|Categories: Nature|Tags: , |0 Comments

Jag försökte fota min ekorrkompis med fisheye, och lockade med en nöt som jag inte släppte ifrån mig medan jag jagade bilden. Hon blev sur och stack iväg.

I onsdags kom hon till mig men satte sig med ryggen emot mig, Jag kunde inte bestämma mig snabbt nog vad vi skulle göra så hon skuttade iväg igen.

Men idag så såg jag till att snabbt hålla fram en nöt, hon sniffade försiktigt på min hand flera gånger innan hon tog den, och sen var vi kompisar igen. Det är svårt att inte läsa in mänskliga känslor i det här betendet.

Paul eller John, vem var ledaren i The Beatles?

By |February 14th, 2022|Categories: Reviews, Uncategorized|Tags: , , , , |0 Comments

I två tidigare inlägg har jag plöjt Pauls skivor efter The Beatles. Här och här.

Senast skulle jag precis ta mig an Back to the egg, en av dom skivor vars rykte gjort att jag dragit mig för att lyssna på någon av beatlarnas soloskivor i större utsträckning. Det är en konceptskiva som går ut på att bandet är på väg till en spelning och lyssnar lite på radio i bussen, eller var det en konsertbesökare? Rätt svar, ingen bryr sig för det var en usel idé. Återigen så är “less is more” rätt metod att ta sig an plattan. Plocka bort FM-bruset, dvs spår 1 och 12 så är det som är kvar nästan njutbart, eller i varje fall värt att lyssna på.

Nån kanske tycker att det bara är två minuter, men mitt sätt att lyssna på musik är att låta skivan gå på repeat. En bra skiva har få sekunder som tar en ur lyssnandet, en fantastisk skiva kryllar av slingor som gör att man inte vill stänga av.

Jag berörde Pauls McCartney II lite i förra inlägget också, hoppades att den skulle vara riktigt bra. Coming up var ju en hit när den kom. På skivan gör Paul allt själv, vilket ansågs vara lite fräckt då. Jag är ingen musiker eller ljudtekniker, men vad som har hänt är väl att tekniken gjort det möjligt att göra musik hemma i en hemmastudio. Då måste det varit befriande att undersöka möjligheterna att kunna skapa utan att vara beroende av andra. Att sampla sig själv och skapa en rytm av samplingarna. Ett helt nytt sätt att skriva låtar inte minst; en del har hyllat skivan för att vara nyskapande och ha påverkat syntmusik och till och med hip hop.

Hur låter det då? Det låter som nån spelat in en platta hemma i källaren, det låter som någon som inte haft någon att bolla idéer med, och absolut inte som något man vill lyssna på alltför ofta, men det finns bra låtar på skivan, jag har styrt upp en spellista med hur jag hade släppt skivan, om jag hade varit Pauls boss. Spotify och Apple Music.

Sen släpps två riktigt bra skivor: Tug of War och Pipes of Peace. Den förra minns jag precis första gången jag lyssnade på den. Min kompis Håkan hade klassens första “freestyle” alltså en Walkman och en kassett med Pauls nya platta. Jag minns att jag tyckte det var häftigt med den skräniga diskanten, även om det berodde på att det inte fanns minsta antydan till bas i de här första spelarna. Ebony and Ivory, duetten med Stevie Wonder var hitten som stod ut på den. På Pipes of peace var det Say say say med Michael Jackson som fortfarande är helt makalös. Sen köpte Michael rättigheterna till Beatles musik framför näsan på Paul och så var den vänskapen slut.

På 60-talet fanns det en konspirationsteori som gick ut på att Paul var död och ersatt av en look alike. När nån försökt få mig att tro på det har jag svarat att, visst man kan se ut som Paul, man kan låta som Paul, men kan man skriva låtar som Paul?

Vilket då får mig att undra vad som hände efter de här två lysande skivorna. 80-talets experimenterande i studion har historiens tand inte varit snäll mot, inte minst när det gäller svenska artister, men jag kan leva med det. Låtar som är helt intetsägande däremot, varför ska man lyssna på det? Innan någon nu börjar fundera på om Paul dog i mitten på 80-talet, så spricker det också. Hade man velat fejka hans soloskivor hade man tagit in låtskrivare som kan skriva bra låtar också. Elden hade brunnit färdigt bara.

Men det finns såklart guldkorn även på de skivor som kommit sen dess, det räckte till en dryg timme lång spellista som du hittar här, Spotify och Apple Music.

Har man sett sig mätt på Get Back dokumentären finns det en bra serie med Paul också som heter 3,2,1. Producenten Rick Rubin har grävt upp gamla mastertejper och pratar med Paul i sex halvtimmes avsnitt om hur låtarna kom till.

Innan The Beatles sprack hade John Lennon redan hunnit släppa tre soloskivor. En av dom är lite känd för att John & Yoko är nakna på omslaget. Normalt sett är gamla skivor mer värda om de är ospelade, men om man skulle hitta en sönderspelad version av de här skivorna hade nog fansen samlats runt dom i förundran. De sålde bara i några tusen exemplar när de släpptes och de som spelat skivorna mer än en gång är nog lätträknade. Jag lyssnade igenom dom så ni slipper, ska man lyssna på en av dom, välj den tredje Wedding Album. Om man vill skratta lite kan man lyssna på första minuten av första “låten” på Unfinished Music No. 2: Life With the Lions. Pretentious, moi?

Filip och Fredrik pratade för ett tag sen om vem av dom som var Paul eller John i deras kompisrelation. Vem är ledaren av Filip och Fredrik? Det är ju svårt att tänka sig den ene utan den andre. Men hade det ö h t blivit något gjort utan den mer ordningssamme Fredrik, tveksamt.

Hade det blivit något gjort för Beatlarna, speciellt efter 1965 utan den mer ordningssamme Paul McCartney? Jag tror inte det, mycket av kritiken mot Paul har handlat om hur han styrde och ställde, men hur hade deras eftermäle sett ut om de släppt tre skivor i stil med Revolution #9?

Lennons eftermäle däremot bygger (väl) på skivorna Plastic Ono Band och Imagine och dom är ju helt ok , även om jag föredrog Mind Games som jag också köpte när jag var fjorton 1980.

Live in New York City hade jag aldrig lyssnat på och den har kanske inte många fans heller, men det var den jag mest såg fram emot att lyssna på. Jag är tveksam till att det är helt live, det var väldigt vanligt att man fixade liveinspelningarna i studion på den tiden och för egen del är jag tacksam för det, så länge det låter bättre.

Det finns en riktigt röjig rockskiva här om man rensar bort det som möjligen var en kul happening att uppleva live. Det är ett gott sväng, löst och ledigt på samma sätt som på skivan Rock’n’Roll som jag också gillar. Min spellista: Spotify och Apple Music.

Jag har lyssnat på de fyra första plattorna med George Harrison också, trippel-lpn All Tings Must Pass anses allmänt vara en av de bästa skivor som gjorts, och så är det. Jag har nog tänkt att det räcker så och det som släpps åren därpå kanske är lite vekare, inte lika röjigt, men jag gillar det och det är betydligt jämnare än John och Pauls soloskivor. Inte undra på att George sågs som den som var mest framgångsrik av de fyra i början på 70-talet.

Artikel i Hemmets Journal

By |February 4th, 2022|Categories: Journalism, Nature|Tags: , |0 Comments

Efter artikeln i GT/ Expressen ringde en man från Hemmets Journal och ville prata med mig, det blev till slut en liten blänkare längst bak i tidningen. Trevligt, men layouten har ju klippt bort ekorren som sitter på mitt ben. Ja ja. 🙂

Jag läser en bok om Robert Broberg

By |January 6th, 2022|Categories: Reviews|Tags: , , |0 Comments

Jag älskar att köpa böcker, men sen blir det helt oöverstigligt att sätta mig och läsa. Tills jag blev smittad och sjuk.

Jag trodde också att jag var bra på att slappa, är det något jag är bra på, tänkte jag… Men när man är för sjuk för att göra något annat än att vara i nuet och härda ut, upptäckte jag att det finns något fint i det. Hädanefter ska jag lägga undan andra skärmar när jag ser på tv och jag ska försöka läsa mer.

Den bok jag längtat mest efter att läsa var Robert Broberg letar efter sig själv av Klas Gustafson. Robban var barnprogramledare när jag var liten, jag minns barn som skriksjöng Uppblåsbara Barbara, men sen var han väck för mig och de flesta andra.

När han dök upp igen var det med låten Vatten – sta’n är full av vatten, jag köpte några av skivorna som följde, men framförallt tittade jag om och om igen på showerna som jag spelat in från tv, jag var tonåring i en sökande ålder och det var spännande att höra Robert berätta om sitt sökande efter sig själv.

Nu när jag är äldre än han var då, tror jag inte längre att man hittar sig själv, utan att man accepterar sig själv. Den man är är sällan acceptabel när man är tonåring. Man vill helst vara någon större, bättre. När man är tonåring kanske det till och med är bra att inte bara nöja sig med den man är, utan sträva efter något mer. Kanske blir man den man ville vara. Om inte annat kan man alltid vara den man är när man blir gammal, det är aldrig för sent att göra sig själv besviken.

Robert hade en förmåga att snubbla in i framgång, hans syster hade en skiffle-lp med sig hem från England 1957. På en slumpmässig fråga från en reporter säger Robert att han har ett skiffleband. Det var ju en väldigt punkig inställning till musiken då han inte kunde spela eller hade ett band. Efterfrågan på skiffleband var betydligt större än tillgången, och där startade hans långa karriär som en av Sveriges mest älskade artister.

Det som förenar de artister jag beundrat mest är kreativiteten, hur ideér alltid verkar bubbla ur dom, hur dom kan byta uttrycksform och sällan verkar vilja upprepa sig bara för att det är ekonomiskt gynnsamt. Det dröjde fram till 80-talet innan Roberts revisor kunde sluta oroa sig för pengar. Innan dess hade han gjort flera försök att slå utomlands.

Jag fastnar för två episoder i boken. Dels den han själv ofta berättat om, när han äntligen fått ett möte med en Hollywoodproducent och istället för att pitcha sin idé, bryter samman. En total kollaps och han minns ingenting.

Det lät stort då, nu vet vi att dessa möten nästan aldrig leder nånstans och sen om man kommer längre än så, man skriver kontrakt, man har skådisar, finansiering, så rinner det ändå ofta bara ut i sanden.

Den andra episoden är när han ska ha konsert i Berlin, sätter sig vid pianot och vägrar låta ridån gå upp. Det står inte mycket mer än så om det i boken, men tänk er in i hans situation där. Ångesten, självförtroendet och kanske hjärtats röst. Den här resan är inte för dig, Robert, sa hjärtat. Smärtsamt, men han hade ju så mycket att göra på hemmaplan. Och hemma hade han dessutom kreativ kontroll, han var inte styrd av kontrakt och andras förväntningar. Den friheten hade en utlandskarriär aldrig gett honom.

Jag får en stark känsla av att Robert i sitt liv bara följt hjärtats röst, utan någon större plan. Ett infall om ett skiffleband. Ett infall om att besöka Picasso i Frankrike, som kanske inte leder till ett besök hos idolen, men intryck av fransk musik och kultur som få andra tonåringar kan ha haft i bagaget då.

Jag fick träffa honom en gång, han var gäst på en restaurang jag jobbade på. I boken står att han aldrig läste menyer utan valde att skapa en egen middag. Precis så var det. På den tiden hatade kockarna servitörerna och anledningen var inte sällan när vi kom med såna här beställningar. Jag löste vad han nu ville ha ändå så klart, sen försökte jag locka honom till en annan restaurang jag jobbade på eftersom han egentligen var sugen på Italienskt. Den andra krogen var stans bästa italienare med en fantastisk buffé.

Kanske var det det med buffén det föll på, jag tror han ville skapa sin egen meny.

Alltmedan jag läste satte jag ihop en spellista, jag har trimmat den lite, men annars föll den på plats av sig själv. Jag tycker det blev en feelgoodlista, musik man mår bra av och blir lite gladare av. Apple Music Spotify