Jag älskar att köpa böcker, men sen blir det helt oöverstigligt att sätta mig och läsa. Tills jag blev smittad och sjuk.
Jag trodde också att jag var bra på att slappa, är det något jag är bra på, tänkte jag… Men när man är för sjuk för att göra något annat än att vara i nuet och härda ut, upptäckte jag att det finns något fint i det. Hädanefter ska jag lägga undan andra skärmar när jag ser på tv och jag ska försöka läsa mer.
Den bok jag längtat mest efter att läsa var Robert Broberg letar efter sig själv av Klas Gustafson. Robban var barnprogramledare när jag var liten, jag minns barn som skriksjöng Uppblåsbara Barbara, men sen var han väck för mig och de flesta andra.
När han dök upp igen var det med låten Vatten – sta’n är full av vatten, jag köpte några av skivorna som följde, men framförallt tittade jag om och om igen på showerna som jag spelat in från tv, jag var tonåring i en sökande ålder och det var spännande att höra Robert berätta om sitt sökande efter sig själv.
Nu när jag är äldre än han var då, tror jag inte längre att man hittar sig själv, utan att man accepterar sig själv. Den man är är sällan acceptabel när man är tonåring. Man vill helst vara någon större, bättre. När man är tonåring kanske det till och med är bra att inte bara nöja sig med den man är, utan sträva efter något mer. Kanske blir man den man ville vara. Om inte annat kan man alltid vara den man är när man blir gammal, det är aldrig för sent att göra sig själv besviken.
Robert hade en förmåga att snubbla in i framgång, hans syster hade en skiffle-lp med sig hem från England 1957. På en slumpmässig fråga från en reporter säger Robert att han har ett skiffleband. Det var ju en väldigt punkig inställning till musiken då han inte kunde spela eller hade ett band. Efterfrågan på skiffleband var betydligt större än tillgången, och där startade hans långa karriär som en av Sveriges mest älskade artister.
Det som förenar de artister jag beundrat mest är kreativiteten, hur ideér alltid verkar bubbla ur dom, hur dom kan byta uttrycksform och sällan verkar vilja upprepa sig bara för att det är ekonomiskt gynnsamt. Det dröjde fram till 80-talet innan Roberts revisor kunde sluta oroa sig för pengar. Innan dess hade han gjort flera försök att slå utomlands.
Jag fastnar för två episoder i boken. Dels den han själv ofta berättat om, när han äntligen fått ett möte med en Hollywoodproducent och istället för att pitcha sin idé, bryter samman. En total kollaps och han minns ingenting.
Det lät stort då, nu vet vi att dessa möten nästan aldrig leder nånstans och sen om man kommer längre än så, man skriver kontrakt, man har skådisar, finansiering, så rinner det ändå ofta bara ut i sanden.
Den andra episoden är när han ska ha konsert i Berlin, sätter sig vid pianot och vägrar låta ridån gå upp. Det står inte mycket mer än så om det i boken, men tänk er in i hans situation där. Ångesten, självförtroendet och kanske hjärtats röst. Den här resan är inte för dig, Robert, sa hjärtat. Smärtsamt, men han hade ju så mycket att göra på hemmaplan. Och hemma hade han dessutom kreativ kontroll, han var inte styrd av kontrakt och andras förväntningar. Den friheten hade en utlandskarriär aldrig gett honom.
Jag får en stark känsla av att Robert i sitt liv bara följt hjärtats röst, utan någon större plan. Ett infall om ett skiffleband. Ett infall om att besöka Picasso i Frankrike, som kanske inte leder till ett besök hos idolen, men intryck av fransk musik och kultur som få andra tonåringar kan ha haft i bagaget då.
Jag fick träffa honom en gång, han var gäst på en restaurang jag jobbade på. I boken står att han aldrig läste menyer utan valde att skapa en egen middag. Precis så var det. På den tiden hatade kockarna servitörerna och anledningen var inte sällan när vi kom med såna här beställningar. Jag löste vad han nu ville ha ändå så klart, sen försökte jag locka honom till en annan restaurang jag jobbade på eftersom han egentligen var sugen på Italienskt. Den andra krogen var stans bästa italienare med en fantastisk buffé.
Kanske var det det med buffén det föll på, jag tror han ville skapa sin egen meny.
Alltmedan jag läste satte jag ihop en spellista, jag har trimmat den lite, men annars föll den på plats av sig själv. Jag tycker det blev en feelgoodlista, musik man mår bra av och blir lite gladare av. Apple Music Spotify