Det har gått tre år sedan Viktor Olsson, den felande länken mellan Per Gessle och Håkan Hellström, debuterade med Stenungsund, en skiva som jag fortfarande anser är en av de bästa svenska debuterna någonsin. Stort skivbolag i ryggen och hjälp av mina idoler Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij. Det blev bra, och på det följde tv-framträdanden och konserter.
Det kom som en liten chock faktiskt när jag läste att skivbolaget droppat Viktor. Vilka förväntningar levde han inte upp till? Jag gissar att det är något som han också funderat på. He could have been a contender, he could have been somebody. Och vem har inte funderat på det ibland. Det är det som gör att Viktors musik berör även mig, fast jag är dubbelt så gammal. Jag kunde också varit en contender. Marlon Brando har droppat citatet (i Storstadshamn?) och givit namn åt skivans kanske bästa låt.
Men det finns faktiskt packat med bra låtar här, T-shirt och jeans, Bestäm dig och Kent-drivet i Fjärilar vid floden. Bra texter och starka melodier. Ändå har jag först svårt att riktigt älska skivan. Jag förstår att texten är viktig i inledande Så det är och man har lagt tid på arrangemanget, men varje gång jag spelar skivan så är det som att skivan startar med fyra minuters tystnad. Även när jag anstränger mig för att verkligen lyssna, så försvinner musiken utan ett spår.
Maskros i vinden är också ett spår som inte betyder något för mig, men som kanske växer om man är yngre. Det är tio låtar på skivan och åtta är fantastiska, betyget fyra av fem sitter som en smäck.
Men man behöver ju inte nöja sig med det. Förra året kom EP:n Mil av ljus och jag gör som jag gjorde med Håkans senaste, jag plockar två spår från EP:n och byter ut låtarna jag inte vill höra och resultatet är fem plus!
Lyssna själv här på Spotify eller Apple Music.