Årets Oscarsgala kom och gick och färre än någonsin tittade. Det har naturligtvis kommit flera analyser på varför folk har lessnat, men den stora anledningen är så klart att de nominerade filmerna inte höll måttet.
Varje år brukar jag titta igenom min IMDB statistik och lista de filmer som jag gillar mest av de som är någorlunda nya, att det dröjt tills nu innan jag fått tummen ur, beror inte bara på att jag är en lat bloggare, utan också att jag velat se åtminstone några av de filmer som man bör ha sett först.
Gamla filmer ser jag gärna, under året som gått har jag bland de 300 filmer jag betygsatt bl a sett filmer från boken 1001 filmer du måste se innan du dör. De flesta i den boken har man ju sett och många av de obskyra filmer som var svåra att få tag på behöver man inte se, men några pärlor vaskade jag fram.
Nya filmer däremot känns ofta som ett jobb att se. Superhjältefilmer t ex lyckas en gång av tio få ihop något som kan vara underhållande för stunden, oftast inte.
Många gånger upplever jag att man gör filmer för att man har en idé och inte mycket mer att komma med. Antingen det är en idé till ett soundtrack där man med en ständigt stegrande ton skapar spänning i något som egentligen är helt ointressant (Dunkirk). En Disneymusikal med sex och våld, som vem då ska se? (The shape of water). Eller en historia om människor som visar sig vara komplexa rollfigurer, men som tvingas traska runt i ett manus utan handling. (Three billboards…) Ett manus som kunnat varit intressant om det byggt på en sann historia, men det gör det ju inte, så istället undrar man bara vad som hände med manusförfattarna i Hollywood. Har de inget att berätta längre?
En tanke är ju att tiden vi lever i, där allting måste vara politiskt korrekt, gör att det blir så mycket begränsningar för den som vill skapa något att det bara blir en tumme. Och den där tummen värmer inte tillräckligt.
Det politiskt korrekta är nödvändigt om samhället ska vara inkluderande för alla. Jag vill inte leva i ett samhälle som inte är det, men samtidigt måste det finns en väg framåt där allt inte blir så infernaliskt trist.
För tonåringarna ”millennials” framstår t ex tv-serien Vänner som hopplöst omodern redan. Redan i första säsongen finns ett lesbiskt par med, och även ett lesbiskt bröllop, något som var kontroversiellt och vågat då, men skämten runt det upplevs som mossiga av dagens unga. Och det är dessa unga som är målgruppen till de flesta filmer som görs, inte jag.
Efter #metoo roade jag mig med att titta igenom alla James Bond filmer; där har ni ett kul drinking game. Varje gång Bond framstår som sexistisk kan ni ta en hutt, men kör inte hem.
Som exempel kan jag nämna en scen där någons sekretare ska gå tvärs över rummet, böja sig och plocka upp något ur en låda. Sean Connery följer henne med blicken noga och utstuderat, hon vänder sig om och tittar mycket besvärat på honom. Här måste man antagligen förklara för unga tittare att det är meningen att vi ska tänka att Bond är en riktig karlakarl som gör som han vill med kvinnor och även om en tjej känner sig obekväm så gillar hon det innerst inne.
Man har uppenbarligen försökt anpassa Bondkaraktären till nutiden allt eftersom, men man har också tappat lite av charmen på vägen. Det ska bli intressant att se nästa film och hur de hanterat det stora skifte som #metoo förde med sig.
Men en film hittade jag faktiskt som nästan fick full pott av mig, Lasse Hallströms A dog’s purpose. Man gråter, man skrattar, man blir helt omtumlad. Det finns fantasi i historien om hundar som återföds och hittar hem, och inte minst så finns det hundar i filmen. Helt obegripligt att den inte blev mer omtalad. Det var absolut ingen flopp, den drog in sin budget flera gånger om.
Riktigt långa filmer ser jag gärna på bio, då det finns mindre distraktioner där. Bladerunner 2049 var en sån film, ska man ens lägga tid på den måste man verkligen vara på humör. Den är långsam och dyster, naturligtvis. Jag var lite omskakad efteråt.
Kong: Skull island såg jag också på bio, en riktig äventyrsfilm som jag gav ett väldigt högt betyg. Underhållande. 
Sista och fjärde filmen på min topp fem, (och är inte det talande över filmåret, så vet inte jag vad), är svenska filmen Borg. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men om man växte upp på 70-talet hade man inget val. Jag kan inte minnas att tv-apparater rullades in i klassrummen när Björn Borg spelade, det passade nog bättre när Stenmark var i rutan under några minuter, men man kom inte undan tennisen heller. Kul att se sjuttiotalet i filmen och hur stor Borg faktiskt var, inte bara i Sverige.
Jag har naturligtvis inte sett allt, och mina årslistor är inte heller låsta till bara senaste året. Det kan mycket väl dyka upp någon av förra årets filmer på nästa års lista. Jag hoppas det, jag vet inte hur många fler trista filmer jag orkar med.