paul mccartney

Paul eller John, vem var ledaren i The Beatles?

I två tidigare inlägg har jag plöjt Pauls skivor efter The Beatles. Här och här.

Senast skulle jag precis ta mig an Back to the egg, en av dom skivor vars rykte gjort att jag dragit mig för att lyssna på någon av beatlarnas soloskivor i större utsträckning. Det är en konceptskiva som går ut på att bandet är på väg till en spelning och lyssnar lite på radio i bussen, eller var det en konsertbesökare? Rätt svar, ingen bryr sig för det var en usel idé. Återigen så är “less is more” rätt metod att ta sig an plattan. Plocka bort FM-bruset, dvs spår 1 och 12 så är det som är kvar nästan njutbart, eller i varje fall värt att lyssna på.

Nån kanske tycker att det bara är två minuter, men mitt sätt att lyssna på musik är att låta skivan gå på repeat. En bra skiva har få sekunder som tar en ur lyssnandet, en fantastisk skiva kryllar av slingor som gör att man inte vill stänga av.

Jag berörde Pauls McCartney II lite i förra inlägget också, hoppades att den skulle vara riktigt bra. Coming up var ju en hit när den kom. På skivan gör Paul allt själv, vilket ansågs vara lite fräckt då. Jag är ingen musiker eller ljudtekniker, men vad som har hänt är väl att tekniken gjort det möjligt att göra musik hemma i en hemmastudio. Då måste det varit befriande att undersöka möjligheterna att kunna skapa utan att vara beroende av andra. Att sampla sig själv och skapa en rytm av samplingarna. Ett helt nytt sätt att skriva låtar inte minst; en del har hyllat skivan för att vara nyskapande och ha påverkat syntmusik och till och med hip hop.

Hur låter det då? Det låter som nån spelat in en platta hemma i källaren, det låter som någon som inte haft någon att bolla idéer med, och absolut inte som något man vill lyssna på alltför ofta, men det finns bra låtar på skivan, jag har styrt upp en spellista med hur jag hade släppt skivan, om jag hade varit Pauls boss. Spotify och Apple Music.

Sen släpps två riktigt bra skivor: Tug of War och Pipes of Peace. Den förra minns jag precis första gången jag lyssnade på den. Min kompis Håkan hade klassens första “freestyle” alltså en Walkman och en kassett med Pauls nya platta. Jag minns att jag tyckte det var häftigt med den skräniga diskanten, även om det berodde på att det inte fanns minsta antydan till bas i de här första spelarna. Ebony and Ivory, duetten med Stevie Wonder var hitten som stod ut på den. På Pipes of peace var det Say say say med Michael Jackson som fortfarande är helt makalös. Sen köpte Michael rättigheterna till Beatles musik framför näsan på Paul och så var den vänskapen slut.

På 60-talet fanns det en konspirationsteori som gick ut på att Paul var död och ersatt av en look alike. När nån försökt få mig att tro på det har jag svarat att, visst man kan se ut som Paul, man kan låta som Paul, men kan man skriva låtar som Paul?

Vilket då får mig att undra vad som hände efter de här två lysande skivorna. 80-talets experimenterande i studion har historiens tand inte varit snäll mot, inte minst när det gäller svenska artister, men jag kan leva med det. Låtar som är helt intetsägande däremot, varför ska man lyssna på det? Innan någon nu börjar fundera på om Paul dog i mitten på 80-talet, så spricker det också. Hade man velat fejka hans soloskivor hade man tagit in låtskrivare som kan skriva bra låtar också. Elden hade brunnit färdigt bara.

Men det finns såklart guldkorn även på de skivor som kommit sen dess, det räckte till en dryg timme lång spellista som du hittar här, Spotify och Apple Music.

Har man sett sig mätt på Get Back dokumentären finns det en bra serie med Paul också som heter 3,2,1. Producenten Rick Rubin har grävt upp gamla mastertejper och pratar med Paul i sex halvtimmes avsnitt om hur låtarna kom till.

Innan The Beatles sprack hade John Lennon redan hunnit släppa tre soloskivor. En av dom är lite känd för att John & Yoko är nakna på omslaget. Normalt sett är gamla skivor mer värda om de är ospelade, men om man skulle hitta en sönderspelad version av de här skivorna hade nog fansen samlats runt dom i förundran. De sålde bara i några tusen exemplar när de släpptes och de som spelat skivorna mer än en gång är nog lätträknade. Jag lyssnade igenom dom så ni slipper, ska man lyssna på en av dom, välj den tredje Wedding Album. Om man vill skratta lite kan man lyssna på första minuten av första “låten” på Unfinished Music No. 2: Life With the Lions. Pretentious, moi?

Filip och Fredrik pratade för ett tag sen om vem av dom som var Paul eller John i deras kompisrelation. Vem är ledaren av Filip och Fredrik? Det är ju svårt att tänka sig den ene utan den andre. Men hade det ö h t blivit något gjort utan den mer ordningssamme Fredrik, tveksamt.

Hade det blivit något gjort för Beatlarna, speciellt efter 1965 utan den mer ordningssamme Paul McCartney? Jag tror inte det, mycket av kritiken mot Paul har handlat om hur han styrde och ställde, men hur hade deras eftermäle sett ut om de släppt tre skivor i stil med Revolution #9?

Lennons eftermäle däremot bygger (väl) på skivorna Plastic Ono Band och Imagine och dom är ju helt ok , även om jag föredrog Mind Games som jag också köpte när jag var fjorton 1980.

Live in New York City hade jag aldrig lyssnat på och den har kanske inte många fans heller, men det var den jag mest såg fram emot att lyssna på. Jag är tveksam till att det är helt live, det var väldigt vanligt att man fixade liveinspelningarna i studion på den tiden och för egen del är jag tacksam för det, så länge det låter bättre.

Det finns en riktigt röjig rockskiva här om man rensar bort det som möjligen var en kul happening att uppleva live. Det är ett gott sväng, löst och ledigt på samma sätt som på skivan Rock’n’Roll som jag också gillar. Min spellista: Spotify och Apple Music.

Jag har lyssnat på de fyra första plattorna med George Harrison också, trippel-lpn All Tings Must Pass anses allmänt vara en av de bästa skivor som gjorts, och så är det. Jag har nog tänkt att det räcker så och det som släpps åren därpå kanske är lite vekare, inte lika röjigt, men jag gillar det och det är betydligt jämnare än John och Pauls soloskivor. Inte undra på att George sågs som den som var mest framgångsrik av de fyra i början på 70-talet.

Jag fortsätter dissa Wings

By |December 22nd, 2021|Categories: Reviews|Tags: , , , |0 Comments

I förra inlägget skrev jag om hur det gick att rädda Wings Venus and Mars genom att stuva om i låtlistan, nu har jag fortsatt att lyssna kronologiskt och jag ser ett mönster.

Red Rose Speedway ville McCartney blidka kritikerna i pressen och låta bandmedlemmarna ta plats. Resultatet var en dubbel lp som skivbolaget vägrade ge ut, på Spotify finns folk som satt ihop spellistor där man kan höra hur det skulle ha låtit. En sorts Director’s Cut, som det heter i filmvärlden. Ett tänk som hyllar auteuren, konstnären med den vassa blicken.

I verkligheten är det sällan så att konstnären är bäst lämpad att bedöma sina verk. Ens öga och öra präglas av omständigheterna runt den kreativa processen. Ett verk som man lyckats få färdigt trots att hela universum verkar ha varit emot en värderas högre än ett där man knappt upplever att man var delaktig, för att det gick så lätt.

För konsumenten är det ofta tvärtom, det krystade finns kvar, dolt i skuggorna, medan det som bara runnit ur konstnären uppfattas som att det svävar fritt. Sällan pratar man om Styrelsemötets Cut när regissörer med stora egon förstört en film, finns kanske en del såna som man skulle vilja se.

Red Rose Speedway blev i vilket fall en bättre skiva när den fokuserade på Paul, medan uppföljaren Venus and Mars i mitt tycke blev bättre när jag stuvade om den i ett tänkt “Styrelsemötets Cut”.

Wings at the Speed of Sound hade jag så dålig koll på att jag trodde att det var samma skiva som uppföljaren, liveplattan Wings over America. Den börjar med mysiga hiten Let ’em in. Paul ville att det skulle kännas som man blev inbjuden till en mysig dag på landet.

Andra sidan (på lpn) börjar med Silly Love Songs, Pauls svar till kritikerna som ville att han skulle bli mer politisk och kanske hans allra bästa låt. Men skivan är splittrad i och med att alla skulle få vara med och sjunga.

Jag plockade bort det som störde mig, även om det är bra låtar och adderade bonus spår som fanns på Red Rose Speedway. Min tanke var att fortsätta bygga på idén om att vi blir inbjudna till en skön dag på landet. Därför fick Lindas Cook of the House vara kvar och sida ett avslutas med ännu en hit Hi Hi Hi.

På 60-talet fick inte singellåtar ligga på Lp-skivorna för att folk inte skulle behöva betala dubbelt för musiken. De lagarna fanns inte kvar på 70-talet, men präglade mångas utgivning. Jag tänker mig ett styrelsemöte där man resonerar att det var då, nu vill vi tjäna pengar och göra en bättre skiva, därför slänger jag även in singelspåren Mama’s Little Girl och Mary had a little Lamb på sida två.

Jag tycker det blev en grym platta, lyssna på Spotify eller Apple Music.

London Town sålde sämre än föregångarna och fick som de andra dålig kritik, ännu sämre tyckte kritikerna om den sista Wingsplattan Back to the Egg. Vem är det som bestämmer i den här gruppen egentligen frågade dom, utan att reflektera över att de själva krävt att Paul skulle släppa fram bandmedlemmarna.

Ett tecken i tiden kanske då att Paul’s nästa platta blev ett soloprojekt där han spelade alla instrument själv. Satsa på dig själv eran hade inletts.

I videon till Coming Up klädde han ut sig till olika ikoner från rockhistorien. Jag som då inte var intresserad av Paul blev lycklig över att han spelade klaviatur utklädd till Ron Mael från Sparks.

London Town är lätt att “rädda”, den är lång som den är, 51 minuter och med bonusspåren Girl’s School och hitten Mull of Kintyre, länge den mest sålda singeln någonsin i England, blir den längre.

Programmera in spår 1, 2, 3, 4, 7, 8, 9, 12, 13, 15, 16 så är saken biff. Med en längd på 42 minuter prövas inte tålamodet och genialiteten i Paul’s låtskrivande blir tydligare.

Paul McCartney – Venus and Mars, 1975

By |December 13th, 2021|Categories: Journalism, Reviews|Tags: , , |0 Comments

När jag var 14 år sköts John Lennon och i ett slag blev The Beatles min absoluta favoritgrupp. Trots att de i och med skotten aldrig kunde återförenas, har det ständigt funnits anledning att återkomma till dom. Nyutgåvor, nya mixar, nya dokumentärer, som t ex fantastiska Get Back som släpptes nyss.

Som fjortonåring vågade jag knappt ha egna åsikter om någonting, inte ens musik. Jag läste vad andra skrev om Lennon och McCartney. Konsensus var tydlig, Lennon var inte bara ledare av The Beatles, han var också den som haft den mest framgångsrika och intressanta karriären efter att gruppen splittrats.

Nu som vuxen har jag förstått att journalister har andra parametrar över framgång än vi andra. Jag skulle t ex mäta framgång i försäljningssiffror, antal hits, hur stora turnéer man gjort, eller rent konstnärligt i produktivitet. Hur många bra skivor man släppt. Journalister däremot mäter framgång i hur effektivt man lyckas förmedla ett vänsterbudskap.

Även om McCartney försökte vara politisk med Give Ireland Back to the Irish så kan inget slå det marxistiska manifest som Lennon släppte med Imagine, med text skriven av Yoko Ono. Man kan ju undra om vänstern hade låtit John komma undan med att stjäla texten av henne utan att ge henne credd idag.

Jag köpte de flesta av Lennons skivor och jag älskar flera av dom, min favorit är den snabbt ihopslängda Rock ‘n’ Roll som kom 1975, med en spännande bakom kulisserna historia med maffia och kidnappade rullband.

Paul sågs av media som en smörsångare och kritiserades för att han inte släppte fram sitt band Wings mer på skivorna. Den som är trött på hur vänstern kontrollerar allt mer av vad vi får säga, skratta åt, etc idag, ska veta att det var precis likadant på 70-talet.

Så McCartney lyssnade tyvärr på kritiken. Inget ont om musikerna i Wings, men det är mycket begärt att de skulle vara lika genialiska som Paul.

Jag väntade med att lyssna på hans solomaterial tills precis innan mp3 kom, dvs jag köpte några cd-skivor, sen har det inte blivit så mycket mer med det. Mina förväntningar är fortfarande låga, eftersom jag minns vad jag läste om skivorna för 40 år sen. Men nu har jag börjat lyssna kronologiskt. Till min förvåning visade sig Red Rose Speedway från 1973 vara en riktigt skön platta som lämpar sig bra för att bara köra på repeat.

Samma år kom Band on the Run, den har jag lyssnat på förut flera gånger och den får ofta vara med i sammanställningar över världens bästa plattor. Jag tycker den är helt ok, men har inte lika lätt att fastna i den.

Venus and Mars har jag aldrig hört något gott om. Jag vet inte om jag kan peka på varför jag inte gillar den, men det känns som den vill vara lite av allt, den blir för splittrad, helt enkelt.

Numera rensar alla artister sina arkiv förr eller senare, på Spotify kan man skapa sina egna versioner av album där artisten inte fått till spellistan. Jag blev lite förvånad att ingen tidigare gett sig på att försöka “rädda” Venus and Mars. Nu har jag tagit tag i denna kulturgärning, lyssna här på Spotify eller Apple Music.

Venus and Mars

Rockshow

Call Me Back Again

Love in Song

Letting Go

Listen to what the Man Said

Treat her Gently – Lonely Old People

Junior’s Farm

Hey Diddle

Sally G

Country Dreamer